Jag ska göra ett nytt försök. Men jag är inte Sverigedemokrat, så jag kan inte göra anspråk på att förstå vad som driver dem. Så mina tankar kring det hela kan aldrig bli mer än mer eller mindre begåvade gissningar.
Så. Jag tänkte börja lite längre bak i tiden.
Vi har en värdering som sitter ganska djupt: man ska göra rätt för sig. Den värderingen har funnits åtminstone i hela mitt liv, och förmodligen ganska långt innan jag föddes också. Min far har garanterat fått det med modersmjölken han också, och hans far före honom.
På 70-talet var exempelvis modet ganska likriktat om man jämför med idag, men det var inte lika fint att vara rik, eller lika fult att vara fattig, som det är idag. Och skillnaderna var inte heller lika stora. Visst, det var fint att vara rik även på den tiden, men den attityden fick en rejäl boost på 80-talet. Och i skuggan av det började folk omedvetet att betrakta fattigdom som något fult.
Uteliggare och tiggare fanns i princip inte i Sverige på 70- och 80-talen, vilket också har bidragit till stigmat. När de började dyka upp på 90-talet, visste vi inte hur vi skulle förhålla oss till dem. De gjorde ju inte rätt för sig. Vi hade ju ett så fantastiskt socialt skyddsnät, hur kunde de slinka igenom?
Klyftorna i samhället har ökat, och det kan bara beskrivas som en socioekonomisk segregation. Visst, när miljonprogrammets jättehus byggdes var det inte för överklassen, och redan Ebba Grön sjöng om den kalla miljön i förorterna. Men det blev inte bättre därifrån. Det blev värre. Mycket värre.
Här kommer då ett parti som har sina rötter i svensk nazism, Sverigedemokraterna, och använder sig av populism för att vinna sympatier. Det är inget konstigt med det i sig, alla partier i Sverige är mer eller mindre populistiska idag. Men Sverigedemokraterna är populismens okrönta kungar.
En sak som utmärker populism - som jag ser det - är att man förenklar problemen så grovt att de lösningar man presenterar i bästa fall blir ett slag i luften, och i sämsta fall bara förvärrar situationen. Och den typen av förenklingar ligger i tiden, i snuttifieringarnas tidevarv.
Sverigedemokraterna ser den socioekonomiska segregationen, men förenklar problemet in absurdum - och lägger skulden på invandrarna. Invandrarna är i vanlig ordning tacksamma syndabockar - det är lätt att hitta skillnader mellan dem och oss. Det är lätt att sprida lögner om dem. Och bli trodd.
Dessutom uppstår här ett par andra problem: dels flyttas fokus från det verkliga problemet, till något som egentligen inte är något större problem: invandringen. Och därmed försöker man lösa det verkliga problemet med åtgärder mot det inbillade.
Sverigedemokraterna plockar också upp andra saker folk är missnöjda med. Som till exempel lastbilschaffisar och byggjobbare och andra som känner av konkurrensen från öst. En konkurrens som är en realitet för dem. De har inte världens högsta status från början, och förlorar de sina jobb blir de - hemska tanke - arbetslösa. Fattiga. Gör inte rätt för sig.
Det gäller att inte underskatta kraften i detta. När du vet att du när som helst kan bli paria, är det lätt att bli misstänksam mot de rika. De rika, som inte förstår din situation. De rika, som skiter i din situation. De mäktiga, som orsakar din situation. De mäktiga, som inte bryr sig. Det är lätt att, i den här kontexten, börja undra varför medierna inte skriver om problemen. Och det är lätt, att i frustrationens bittra stund, ge egna förklaringar. Konspirationsteorier. PK-vänstern. Medierna. Kulturmarxismen.
Det är så fantastiskt bekvämt att ha någon att skylla på, men det gäller att komma ihåg att även om lastbilschaffisarnas jobb skulle - åtminstone temporärt - räddas av att stänga gränserna, så är det ändå en seger av det slag Pyrrhus talade om. Man kan inte skydda sig mot konkurrens genom att stänga gränser, man sopar i bästa fall bara problemen under mattan.
Men. Här sitter vi i våra stugor - eller snarare villor och lägenheter - och är chockerade över att populismens kungar blir landets tredje största parti.
Det är inte konstigt. Men det är väldigt farligt. Som jag skrev har Sverigedemokraterna sina rötter i nazismen. Och nazism och populism är två företeelser som tycks hänga intimt samman.
Nazisterna i 30-talets Tyskland har, precis som många av Sovjetunionens kommunister, av historiker kallats "antiintellektuella". De föraktade, lite förenklat, teoretiska resonemang och hyllade handling. Läs gärna på om antiintellektualism, och se hur det går hand i hand med populism.
Nazisterna i 30-talets Tyskland hade enkla svar. Det var kommunisternas fel. Det var judarnas fel. Det var de förståndshandikappades och de sinnessjukas fel. Blodet var inte rent nog. Det daltades för mycket. De valdes in som ett parti bland andra i det tyska parlamentet. Mot löfte om att stoppa kommunismen gavs de, av de andra partierna i parlamentet, total makt över Tyskland. Det var förvisso tänkt att det skulle bli tillfälligt, men det var ju enkelt för nazisterna att strunta i det sen. De hade ju den totala makten. Tänk så fel det kan bli.
Nu lär våra politiker knappast upprepa det misstaget och frivilligt ge ifrån sig någon makt till SD - inte minst för att kommunistskräcken inte är vad den har varit.
Men som det ser ut just nu finns det inget som hindrar SD från att bli landets största parti i nästa val. Sug på den en stund.
Så vad kan göras?
Jag tror att det viktigaste är att minska inkomstklyftorna - det vill säga lösa ett av de problem som faktiskt finns. Jag tror att svaret ligger i att skapa trygghet för de svagaste i samhället - basinkomst är kanske inte en dum idé - visst kostar det, men det sparar också. Det blir mycket mindre administration och förhoppningsvis mycket mindre kostnader på andra håll. Låt folk slippa förnedras av stolliga arbetsmarknadsåtgärder. Låt folk göra nytta på sina egna sätt.
Men, att minska klyftorna är ingen enkel uppgift, för problemet är inte begränsat till Sverige. Så länge vi är med i EU och klyftorna finns inom EU, kommer folk från fattigare EU-länder att konkurrera med folk i rikare EU-länder om de jobb som finns, oavsett om vi har basinkomst eller inte. Och stänger vi gränserna (vilket sannolikt kräver att vi tar oss ur EU på något vis) så har vi som sagt bara sopat grundproblemet under mattan - det kommer inte på något magiskt vis att skapa nya arbetstillfällen, utan tvärtom göra det svårare för svenska företag att agera internationellt. Dessutom har det tillkommit en ny dimension i hotet från automatiseringen: i industrirevolutionen kunde människors och djurs muskler i allt väsentligt ersättas med maskiner. I IT-revolutionen är det våra hjärnor som står på tur. Vi måste nog ställa oss frågan på allvar: är det kanske dags att ompröva vår gamla värdering att man ska göra rätt för sig? Kan det vara dags att överge de sannolikt orealistiska drömmarna om full sysselsättning?
Jag tror också att psykiatrin behöver återupprättas. Moderater och socialdemokrater var rörande eniga när psykiatrireformen drevs igenom och institutionerna stängdes. De psykiskt sjuka skulle få bo i vanliga lägenheter. Och det gjorde de. En kort tid. Snart hade många gjort sig omöjliga och vräkts. Nu innebär psykisk sjukdom att vandra omkring på gatorna och hoppas på sina medmänniskors medmänsklighet. Och ofta också att "självmedicinera". Psykvården - det lilla som återstår av den - vägrar att befatta sig med missbrukare, och missbrukarvården vägrar att befatta sig med personer som har psykiska problem. Hoppsan, när många ramlade mellan stolarna "sparade" vi massor med pengar!
Det finns fler situationer där människor behöver hjälp och inte stjälp. Samhället kan bli väldigt mycket bättre här.
Men det krävs också att medier lär sig att värdera nyheter och att värdera journalism - det duger inte att skylla på mediekonsumenternas påstådda ointresse - och att etablerade politiker vaknar till och lär sig att erkänna att man gör fel ibland. Helt enkelt sätta landets bästa framför den egna prestigen.
Som du ser jag har inte speciellt konkreta förslag eller någon master plan för hur man ska komma tillrätta med våra problem. Det ligger i sakens natur, eftersom svåra problem inte har enkla lösningar. Men vi måste börja med att prata om vad problemen faktiskt består i, om vi ska ha en chans att hitta några lösningar. Och då duger det inte med populism. Och det är inte ett problem som bara handlar om Sverigedemokraterna, det spänner över hela det politiska spektrat.
