lördag 1 augusti 2015

Varför allt är en trasa

Föga anade nog Carl Jonas Love Almqvist - som jag parafraserar i titeln - hur samhället av idag, ganska precis 150 år efter hans död, skulle se ut.

Vi har politiker som verkar helt galna. Vi har medier som inte tycks bry sig om huruvida det de rapporterar är vare sig relevant eller sanningsenligt. Vi har global uppvärmning, peak oil, och en ekonomi som både nationellt och internationellt ter sig tämligen svajig.

Vi har inte bara galna politiker i Sverige. Vi har galna politiker i Ryssland, Storbritannien, USA, Spanien, Grekland, Iran, Israel, Sydafrika...

Demokratin verkar, som styrelseskick, befinna sig i upplösningstillstånd. Vänstern och högeralliansen för alla stort sett samma politik, och den kännetecknas nog mest av att den är helt dysfunktionell. Ändå är vi rikare än någonsin. Samtidigt som de som befinner sig i samhällets lägre skikt är mer utsatta än någonsin.

Löjeväckande säkerhetscharader på våra flygplatser, så gott som obegränsad övervakning, ett rättssamhälle som fungerar tills det ska statueras exempel, sjuksköterskor som flyttar till Norge. Papperslösa som städar restauranger under slavliknande förhållanden, inget försvar trots att vi bor granne med tokarnas tok, Vladimir Putin.

Mitt i detta ett stort sett fiktivt invandringsproblem, folk som tror på konspirationsteorier av alla de slag - till exempel att vaccin skulle vara farligt, att flygplan skulle förgifta jorden genom att spruta ut kemikalier över oss...

Har allt och alla blivit galna?

Vad är det egentligen som har hänt?

För 40 år sedan var året 1975. Våra politiker kände nog inte att de kunde styra landet precis hur de ville, men de hade nog ändå något slags känsla av att ha situationen under kontroll.

När vi människor känner att vi har situationen under kontroll, då mår vi bra. När vi känner att vi inte har kontroll, blir vi stressade. Stressen ger oss tunnelseende och tar ifrån oss vår empati.

Sen internet tågade ut i världen har våra journalister fått känna att de tappat kontrollen. Våra politiker likaså. Och våra rättsvårdande instanser och militärer. Internet har varit något av en chockvåg av anarki för världen, och reaktionerna är - tunnelseende och bristande empati. Sida vid sida med nätet har vi - eller förefaller åtminstone ha - en ständigt ökande automatisering.

Kanske är det därför vi ser detta desperata - men totalt hjärndöda - fasthållande vid full sysselsättning och 40-timmarsvecka? Kanske är det därför folk hellre vill tro på lögner om "massinvandring" och på folk som påstår att man inte behöver glasögon för att man kan träna upp synen i stället?

Internet innebär också att all världens information ligger för våra händer, en googling bort. Jag skriver information, och inte kunskap, för det är inte samma sak. En del använder informationen för att övertyga sig om att de vet bättre än experter och forskare - där ser vi en tydlig vattendelare mellan information och kunskap.

Så vad ska vi göra, vad är det för verkliga utmaningar som ligger framför oss?

Det vi behöver göra är att studera den svärmmentalitet vi ser exempelvis inom utvecklingen av fri mjukvara, och se vad den för med sig för fördelar och nackdelar.

Jag anser mig se att fördelen är att det kan gå att få en massa jobb gjort - och väl utfört - på ganska kort tid. Och nackdelen att om ingen styr upp det hela så blir det bara ett spretigt härke till resultat.

Internet drar oss, på gott och ont, i riktning mot anarki och direktdemokrati. Vi kommer sannolikt att behöva hitta ett sätt att få ordning på saker och ting för att få fungerande samhällen. Men den rätta vägen kan inte vara att ta ifrån oss vår yttrandefrihet eller att övervaka allt vi gör med grumliga motiv. Den rätta vägen kan inte vara att kväva all innovation eller stänga alla gränser.

Men innan vi kan välja den rätta vägen måste vi enas om var vi befinner oss. Jag har försökt ge mitt svar här ovan. Vad är ditt?