Pär Ström har ju lyckats gå och få sig lite uppmärksamhet nu igen. Den här gången har han visst blivit hotad och tackar därför för sig som debattör.
Reaktionen var minst sagt förutsägbar; ett antal kvinnor hälsade honom i princip välkommen till deras vardag.
Och någon frågade rakt ut vad andra i en chatt tyckte om Ströms jämställdism, och jag svarade kort och gott att jag tyckte det var trams. Jag ombads utveckla det hela, och här är min utveckling.
Jag tänkte jämföra med en annan tanketradition som gör en liknande tankevurpa som den som gör Pär Ströms trams till just trams.
När man talar om frihet brukar man skilja på negativ och positiv frihet.
Negativ frihet betyder inte "dålig frihet" utan att det är en frihet som består i att ingen hindrar dig från att göra vad det nu är du vill göra.
Positiv frihet betyder inte att det är en "bra frihet" utan att du har makt att göra vad det nu är du vill göra.
Det finns en idétradition som hävdar att negativ frihet är allt människan behöver, sedan är det upp till var och en att ta ansvar för sig och sitt liv, vara sin egen lyckas smed och skapa sig den tillvaro hen vill ha.
Låt mig illustrera med en bild i tankevärlden; anta att tio personer med likvärdiga kläder får en varsin ryggsäck med ett överlevnadskit, släpp ut dem i skogen. De har negativ frihet, och lite positiv frihet också tack vare ryggsäcken och dess kit. Alla tio borde således kunna klara sig lika bra, och de som klarar sig sämre kan avskrivas som lata och får skylla sig själva.
Det är bara det att en av de är tio vältränad, normalfungerande och har, till skillnad mot de andra, stora kunskaper om hur man klarar sig i vildmarken.
En annan har downs syndrom. En tredje har hela sitt liv fått höra att hon ingenting duger till, och tror på det, och väger 110 kg.
Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna; de som förespråkar att det räcker med negativ frihet, gör förenklingen att alla därmed har samma förutsättningar.
Så är det naturligtvis inte.
Och Pär Ström gör exakt samma tankevurpa med sin jämställdism; han förutsätter att kvinnor har samma förutsättningar som män.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har ett socialt klimat där kvinnor och män har olika förväntningar på sig.
Sådana som kanske är mindre viktiga är att pojkar förväntas gilla blått och flickor förväntas gilla rosa.
Till de förväntingar som har större betydelse kan nämnas att kvinnor förväntas nöja sig med lägre lön, förväntas ge männen mer plats i det sociala samlivet, förväntas servera män kaffe, förväntas agera mammor till allt och alla överallt.
Och detta inpräntas i oss alla, män som kvinnor, från tidigaste barndomen. Det speglas i vårt samhälle; män förväntas exempelvis vara hårda och beslutsamma, kvinnor förväntas vara milda och omhändertagande.
Vår lagstiftning och juridiska praxis är hårresande i många avseenden, inte minst när det gäller könsrelaterade frågor. Kvinnomisshandel är ett begrepp, men män som misshandlas av kvinnor talas det knappt om. Mödrar får ofta ensam vårdnad om barnen vid separation; fäder får det nästan aldrig. Kvinnor våldtas, men inte män. Våldtäktsoffer tillfrågas vad de haft för kläder på sig innan våldtäkten, trots att detta inte kan ha någon som helst relevans för skuldfrågan. Svarta trosor eller trosor med spets är tydligen ett halvt ja till alla män i världen. Och även om detta är så sjukt att man knappt kan tro att det är sant, är det så vårt rättssystem fungerar.
I arbetslivet accepterar kvinnor att bli åsidosatta för män som vill göra karriär. Eller, accepterar och accepterar, de knyter sina nävar i fickorna och spyr galla när ingen på jobbet hör, men männen som föst dem åt sidan fortsätter uppåt på sina karriärsstegar och kvinnorna blir kvar vid sin läst.
Kvinnor torkar skit och byter blöjor, lyfter tungt, städar, lagar mat till barn och gamla. De sköter den tråkiga administrationen på kontoren, de diskar kaffemuggar och kvarlämnade bestick i fikarummen.
När kvinnor samarbetar med män, tar de ofta på sig de tråkiga arbetsuppgifterna som också måste göras, medan männen tar för sig av sådant som är roligt och ger uppmärksamhet.
Och inget av detta beror på att kvinnor eller män är lata och får skylla sig själva, ytterst lite beror på att representanter för det ena könet är elaka eller onda. Det beror på att sociala mönster är svåra att vara medveten om, känna igen och, framför allt, att bryta.
Hur många gånger har vi inte i efterhand formulerat de där dräpande svaren vi inte kom på när vi blev överkörda av någon idiot?
Och varför kom vi inte på dem där och då?
Ofta var det just för att det sociala mönstret dikterade för oss hur vi skulle reagera, hur arga vi än blev, eller, om vi befann oss på den andra sidan, hur mycket vi än ångrade oss i efterhand.
Vi har inte samma förutsättningar. Detta är det första man måste förstå, om man vill kunna föra en civiliserad jämställdhetsdebatt.
Och, för den delen, om man vill kunna föra en civiliserad debatt om frihet och social rättvisa.
