Sanning och konsekvens

I det senaste valet fick Sverigedemokraterna 13% av de röstande svenskarnas röster i riksdagsvalet. Strax efter valet dök artiklar upp som försökte förklara och diskutera detta.

Jag ska göra ett nytt försök. Men jag är inte Sverigedemokrat, så jag kan inte göra anspråk på att förstå vad som driver dem. Så mina tankar kring det hela kan aldrig bli mer än mer eller mindre begåvade gissningar.

Så. Jag tänkte börja lite längre bak i tiden.

Vi har en värdering som sitter ganska djupt: man ska göra rätt för sig. Den värderingen har funnits åtminstone i hela mitt liv, och förmodligen ganska långt innan jag föddes också. Min far har garanterat fått det med modersmjölken han också, och hans far före honom.

På 70-talet var exempelvis modet ganska likriktat om man jämför med idag, men det var inte lika fint att vara rik, eller lika fult att vara fattig, som det är idag. Och skillnaderna var inte heller lika stora. Visst, det var fint att vara rik även på den tiden, men den attityden fick en rejäl boost på 80-talet. Och i skuggan av det började folk omedvetet att betrakta fattigdom som något fult.

Uteliggare och tiggare fanns i princip inte i Sverige på 70- och 80-talen, vilket också har bidragit till stigmat. När de började dyka upp på 90-talet, visste vi inte hur vi skulle förhålla oss till dem. De gjorde ju inte rätt för sig. Vi hade ju ett så fantastiskt socialt skyddsnät, hur kunde de slinka igenom?

Klyftorna i samhället har ökat, och det kan bara beskrivas som en socioekonomisk segregation. Visst, när miljonprogrammets jättehus byggdes var det inte för överklassen, och redan Ebba Grön sjöng om den kalla miljön i förorterna. Men det blev inte bättre därifrån. Det blev värre. Mycket värre.

Här kommer då ett parti som har sina rötter i svensk nazism, Sverigedemokraterna, och använder sig av populism för att vinna sympatier. Det är inget konstigt med det i sig, alla partier i Sverige är mer eller mindre populistiska idag. Men Sverigedemokraterna är populismens okrönta kungar.

En sak som utmärker populism - som jag ser det - är att man förenklar problemen så grovt att de lösningar man presenterar i bästa fall blir ett slag i luften, och i sämsta fall bara förvärrar situationen. Och den typen av förenklingar ligger i tiden, i snuttifieringarnas tidevarv.

Sverigedemokraterna ser den socioekonomiska segregationen, men förenklar problemet in absurdum - och lägger skulden på invandrarna. Invandrarna är i vanlig ordning tacksamma syndabockar - det är lätt att hitta skillnader mellan dem och oss. Det är lätt att sprida lögner om dem. Och bli trodd.

Dessutom uppstår här ett par andra problem: dels flyttas fokus från det verkliga problemet, till något som egentligen inte är något större problem: invandringen. Och därmed försöker man lösa det verkliga problemet med åtgärder mot det inbillade.

Sverigedemokraterna plockar också upp andra saker folk är missnöjda med. Som till exempel lastbilschaffisar och byggjobbare och andra som känner av konkurrensen från öst. En konkurrens som är en realitet för dem. De har inte världens högsta status från början, och förlorar de sina jobb blir de - hemska tanke - arbetslösa. Fattiga. Gör inte rätt för sig.

Det gäller att inte underskatta kraften i detta. När du vet att du när som helst kan bli paria, är det lätt att bli misstänksam mot de rika. De rika, som inte förstår din situation. De rika, som skiter i din situation. De mäktiga, som orsakar din situation. De mäktiga, som inte bryr sig. Det är lätt att, i den här kontexten, börja undra varför medierna inte skriver om problemen. Och det är lätt, att i frustrationens bittra stund, ge egna förklaringar. Konspirationsteorier. PK-vänstern. Medierna. Kulturmarxismen.

Det är så fantastiskt bekvämt att ha någon att skylla på, men det gäller att komma ihåg att även om lastbilschaffisarnas jobb skulle - åtminstone temporärt - räddas av att stänga gränserna, så är det ändå en seger av det slag Pyrrhus talade om. Man kan inte skydda sig mot konkurrens genom att stänga gränser, man sopar i bästa fall bara problemen under mattan.

Men. Här sitter vi i våra stugor - eller snarare villor och lägenheter - och är chockerade över att populismens kungar blir landets tredje största parti.

Det är inte konstigt. Men det är väldigt farligt. Som jag skrev har Sverigedemokraterna sina rötter i nazismen. Och nazism och populism är två företeelser som tycks hänga intimt samman.

Nazisterna i 30-talets Tyskland har, precis som många av Sovjetunionens kommunister, av historiker kallats "antiintellektuella". De föraktade, lite förenklat, teoretiska resonemang och hyllade handling. Läs gärna på om antiintellektualism, och se hur det går hand i hand med populism.

Nazisterna i 30-talets Tyskland hade enkla svar. Det var kommunisternas fel. Det var judarnas fel. Det var de förståndshandikappades och de sinnessjukas fel. Blodet var inte rent nog. Det daltades för mycket. De valdes in som ett parti bland andra i det tyska parlamentet. Mot löfte om att stoppa kommunismen gavs de, av de andra partierna i parlamentet, total makt över Tyskland. Det var förvisso tänkt att det skulle bli tillfälligt, men det var ju enkelt för nazisterna att strunta i det sen. De hade ju den totala makten. Tänk så fel det kan bli.

Nu lär våra politiker knappast upprepa det misstaget och frivilligt ge ifrån sig någon makt till SD - inte minst för att kommunistskräcken inte är vad den har varit.

Men som det ser ut just nu finns det inget som hindrar SD från att bli landets största parti i nästa val. Sug på den en stund.

Så vad kan göras?

Jag tror att det viktigaste är att minska inkomstklyftorna - det vill säga lösa ett av de problem som faktiskt finns. Jag tror att svaret ligger i att skapa trygghet för de svagaste i samhället - basinkomst är kanske inte en dum idé - visst kostar det, men det sparar också. Det blir mycket mindre administration och förhoppningsvis mycket mindre kostnader på andra håll. Låt folk slippa förnedras av stolliga arbetsmarknadsåtgärder. Låt folk göra nytta på sina egna sätt.

Men, att minska klyftorna är ingen enkel uppgift, för problemet är inte begränsat till Sverige. Så länge vi är med i EU och klyftorna finns inom EU, kommer folk från fattigare EU-länder att konkurrera med folk i rikare EU-länder om de jobb som finns, oavsett om vi har basinkomst eller inte. Och stänger vi gränserna (vilket sannolikt kräver att vi tar oss ur EU på något vis) så har vi som sagt bara sopat grundproblemet under mattan - det kommer inte på något magiskt vis att skapa nya arbetstillfällen, utan tvärtom göra det svårare för svenska företag att agera internationellt. Dessutom har det tillkommit en ny dimension i hotet från automatiseringen: i industrirevolutionen kunde människors och djurs muskler i allt väsentligt ersättas med maskiner. I IT-revolutionen är det våra hjärnor som står på tur. Vi måste nog ställa oss frågan på allvar: är det kanske dags att ompröva vår gamla värdering att man ska göra rätt för sig? Kan det vara dags att överge de sannolikt orealistiska drömmarna om full sysselsättning?

Jag tror också att psykiatrin behöver återupprättas. Moderater och socialdemokrater var rörande eniga när psykiatrireformen drevs igenom och institutionerna stängdes. De psykiskt sjuka skulle få bo i vanliga lägenheter. Och det gjorde de. En kort tid. Snart hade många gjort sig omöjliga och vräkts. Nu innebär psykisk sjukdom att vandra omkring på gatorna och hoppas på sina medmänniskors medmänsklighet. Och ofta också att "självmedicinera". Psykvården - det lilla som återstår av den - vägrar att befatta sig med missbrukare, och missbrukarvården vägrar att befatta sig med personer som har psykiska problem. Hoppsan, när många ramlade mellan stolarna "sparade" vi massor med pengar!

Det finns fler situationer där människor behöver hjälp och inte stjälp. Samhället kan bli väldigt mycket bättre här.

Men det krävs också att medier lär sig att värdera nyheter och att värdera journalism - det duger inte att skylla på mediekonsumenternas påstådda ointresse - och att etablerade politiker vaknar till och lär sig att erkänna att man gör fel ibland. Helt enkelt sätta landets bästa framför den egna prestigen.

Som du ser jag har inte speciellt konkreta förslag eller någon master plan för hur man ska komma tillrätta med våra problem. Det ligger i sakens natur, eftersom svåra problem inte har enkla lösningar. Men vi måste börja med att prata om vad problemen faktiskt består i, om vi ska ha en chans att hitta några lösningar. Och då duger det inte med populism. Och det är inte ett problem som bara handlar om Sverigedemokraterna, det spänner över hela det politiska spektrat.

Och jag har inte ens nämnt elefanterna i rummet, men dem lär jag återkomma till senare.

Från vem utgår makten nu igen?

Vi har - åtminstone nominellt - en demokrati i sverige.

Det innebär - åtminstone i teorin - att folket i allmänna val väljer sina företrädare att representera dem i en regering och en riksdag.

All makt utgår - i teorin - från folket.

I praktiken blir det lite annorlunda.

Det finns nämligen något som kallas lobbyism. Det innebär helt enkelt att den som har tillräckligt mycket pengar kan skicka springpojkar till våra folkvalda, för att försöka övertyga de senare om det förträffliga i att gynna uppdragsgivarens särintressen.

Lobbyism innebär alltså att man försöker åsidosätta demokratin genom att försöka få politiker att agera i ens egna intressen i stället för i folkets intressen.

Det gäller att komma ihåg att ingen lobbyist i hela världen representerar ett folk - de representerar sina uppdragsgivare, och dessa är aldrig folkvalda.

För en politiker gäller det alltså att komma ihåg vem som är ens uppdragsgivare, och vem som inte är det.

Så när jag ser den här texten i en artikel:

– Vi ser inte det behovet. Det ingår i vårt uppdrag att låta oss påverkas av olika organisationer, säger Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson.

då tänker jag ungefär så här:

Nej, Anders W Jonsson, din uppdragsgivare är det svenska folket, hela det svenska folket och ingen annan än det svenska folket. Din uppdragsgivare är INTE näringslivet. Din uppdragsgivare är INTE en lobbyorganistion. Din uppdragsgivare är INTE någon federal organisation i USA.

Anders W Jonsson lever inte i ett vakuum, och hans attityd lär knappast vara unik. Vore den det skulle vi sannolikt ha en mediestorm med krav på hans omedelbara avgång, men det är, i vanlig ordning, nästan helt tyst. Och tystnaden är inte ett tecken på att allt är som det ska vara, tvärtom. Det är snarare ett tecken på att rötan är genomgående.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka att vi kanske faktiskt har precis de politiker vi förtjänar.

Om fascism i relation till andra ideologier

Såhär i slutspurten inför EU-valet hörde jag någonstans något intressant. En representant för Feministiskt Initiativ sa något om att hon trodde att folk röstade på Fi för att markera att de är mot fascismen och vill stoppa den.

Är det då verkligen så att motsatsen till fascism är vänster? I så fall borde väl AFA (Antifascistisk Aktion, en grupp vänsterfascister) vara motsatsen, men som ni ser av min lite sarkastiska förklaring till förkortningen anser jag (i likhet med de flesta andra) att det är stort sett samma skit.

Vilket gör att man börjar undra om det är rimligt att betrakta fascism som högerextremism. Och läser man på wikipedia om fascism och nazism så blir man lätt förvirrad, men en sak kan man konstatera ganska snabbt: kallar man det högerextremism har man nog förenklat bort sig från sanningen.

Om man tittar in på http://www.politicalcompass.org/, så föreslås där att man kompletterar höger/vänster-skalan med en skala som är auktoritär i ena änden och frihetlig i den andra. På så vis får man en dimension till i det hela och då hittar man en plats för fascismen och nazismen: de hör hemma nära den auktoritära änden. Precis som AFA. Och, skulle jag vilja hävda, Feministiskt Initiativ, även om de kanske inte hamnar lika långt ut på kanten. De här organisationerna hamnar förvisso inte på samma ställe på höger/vänster-skalan, men de hamnar alla i den auktoritära änden av detta nya spektrum.

Därför anser jag nog personligen att om man vill agera mot fascism och nazism, är det betydligt bättre att placera sig på den frihetliga sidan. Det är på den sidan vi hittar fred och frihet.

Där hittar du till exempel Piratpartiet, som på höger/vänster-skalan har sitt centrum nära mitten. Så, vill du vara en röst mot fascism och nazism, tror i vart fall jag att Piratpartiet är det bästa valet för dig.

Det känns lite tråkigt att jag inte hann tänka det här innan EU-valet, men det kanske kan vara värt att komma ihåg till nästa gång om inte annat. Det är ju bara 4 månader dit.

D och E

Mytbildningen om FOSS är stark, så jag tänkte, med anledning av en facebookdiskussion, bemöta lite fler myter här.

Myt: Man kan aldrig få se koden till proprietär mjukvara.

Sanning: Proprietär mjukvara kan ha allt från helt öppen källkod, via källkod som kan visas för kunder under vissa avtal, till superhemlig källkod som aldrig visas för någon utomstående under några som helst omständigheter.

Myt: Med FOSS hittar man buggarna blixtsnabbt och communityn publicerar rättningar direkt!

Sanning del 1: Hittandet och rättandet av en bugg går till ungefär så här (alltid, oavsett om det är FOSS eller proprietärt):

• Någon observerar ett oönskat beteende
• Någon analyserar kod
• Någon rättar kod
• Någon kvalitetskontrollerar (granskar och/eller testar) den rättade koden
• Någon tillhandahåller en rättad version av mjukvaran för användaren

Det enda led i den här kedjan som möjligen kan hoppas över är kvalitetskontrollen, men annars måste alla steg löpas igenom. Och det tar ungefär samma tid att göra det oavsett om den som gör det gör det för ett FOSS-projekt eller ett företag. Eller, ja, den som jobbar för ett företag har ofta tillgång till bättre verktyg.

Men poängen är att tiden från den första punkten till den sista är stort sett konstant oavsett licensieringsform. Det kan förefalla gå fort med FOSS om communityt får en patch av någon som redan har löpt igenom i princip hela kedjan åt dem. Med en superhemlig leverantör tvingas man lämna över stafettpinnen redan vid den andra punkten ovan, och då kan det verka ta längre tid, helt enkelt för att det blir mer arbete som måste utföras innan det är klart.

Sanning del 2: Det är inte alls säkert att communityt betraktar beteendet som en bugg, eller tycker att den rättning man presenterar är bra, eller förstår/bryr sig i ens problem. Det som händer då är att du får antingen leva utan rättningen eller starta en egen gren av projektet, och i det senare fallet har vi gått från en snabb och enkel rättning till att ha eget underhållsansvar för ett mjukvaruprojekt. Hoppsan.

Utläggning:

De framgångsrika open source-projekten vi hör om är saker som Apache, Postfix, Bind, Python etc. Det är de projekt som uppnått "kritisk massa" så pass att de är självgående och inte har något problem att rekrytera folk, och har så många användare som är beroende av dem att belastningen per organisation är rätt låg att hysta in lite mantimmar på att jaga buggar etc.

Alla open source-projekt är inte lika framgångsrika och mer esoteriska projekt saknar den typen av egen motor vilket leder till att de bara utvecklas så länge som ursprungspersonerna har nytta av det och bara tills de features de behöver är klara. Efter det tenderar de projekten att ruttna.

Inom Piratpartiets IT-grupp känner många säkert till Kannel, den SMS-lösning partiet använde under lång tid men som hade många tillkortakommande vad gällde stabilitet och funktioner. Då koden också var extremt dåligt skrivet var det praktiskt sett så gott som omöjligt att hitta och fixa buggarna.

Det slutade med att Jörgen till slut kastade ut Kannel och skrev en helt egen SMS-gateway  i stället, en lösning som väldigt ofta är en realitet inom den fria mjukvaruvärlden. Det leder till en svårnavigerad djungel av halvfärdiga projekt som alla löser delar av en viss problematik men sällan erbjuder en komplett lösning som enkelt går att anpassa eller utöka utifrån nya behov.

Att plocka russinen ur kakan och tex köra CentOS på en server är bekvämt och enkelt. Någon annan fixar problemen och du slipper betala. Om man däremot är beroende av mjukvara som är väldigt nischad är risken stor att du blir sittande med svartepetter själv, och dessutom kommer andra att börja förvänta sig att du ska fixa skiten.

Myt: FOSS är billigare.

Sanning: Det är inte i första hand licenser som kostar pengar. Det är bara de som syns i boksluten, ja, men det kostar att underhålla sin egen mjukvara också. TCO (Total Cost of Ownership) är inte noll bara för att licenskostnaden är noll.

Myt: FOSS är säkert.

Sanning: FOSS-förespråkarnas argument har ofta ett korn av sanning, men de berättar inte allt. Till exempel berättar de oftast inte att i och med att källkoden är öppen, så kan inte bara snela hestar hitta fel i den; det kan andra också.

Myt: Eftersom man kan kodgranska FOSS går det inte att lägga in bakdörrar i FOSS.

Sanning: Kodgranskning är bra för att hitta designmissar och större klantigheter. Man kan hitta buggar också, men det är mer tur än skicklighet när så sker. Det är knappast svårt för exempelvis NSA att låta en agent infiltrera ett FOSS-projekt och "av misstag" implementera en bugg som ingen hittar men som ger NSA massor av godis.

Så, nu har du fått lite mer insikt i hur verkligheten ser ut i mjukvarans värld. Nästan alla problem med FOSS som jag har beskrivit ovan har sina motsvarigheter hos proprietär programvara; varken FOSS eller proprietärt är någon genväg till paradiset. Man får väga för och emot i varje enskilt fall; när man ska nyutveckla för statens pengar är FOSS att föredra, men annars bör valet av mjukvara inte avgöras av hur den licensieras. Detaljer som är relaterade till licensen kan vara en del av kravbilden, men huruvida det är FOSS eller ej är irrelevant.

Jag får sannolikt anledning att återkomma i ämnet.

A, B och C

Det är inte alltid helt lätt för ett nytt parti att hitta sin plats i tillvaron. Särskilt inte för ett som bildas av en massa människor som är eniga om ett fåtal frågor, och har väldigt olika åsikter om en rad andra.

Dubbelt särskilt inte för ett parti vars politik slås fast i ett medlemsmöte som endast ett fåtal medlemmar bryr sig om, ett fåtal som binds samman av en egenskap: de avskräcks inte av en fullkomligt vanvettig mötesplattform.

Hur stor sannolikheten är att dessa (c:a 100) individers åsikter ska vara representativa för alla (drygt 7000 i skrivande stund) medlemmar hör inte till ämnet för den här bloggposten, och lämnas därför som en övning till läsaren.

Utan som nämndes inledningsvis ska vi tala om svårigheten med att finna sin plats i tillvaron.

Eftersom partiets medlemmar kommer från nästan alla delar av det övriga politiska spektrat, hamnar vi i praktiken ofta nära mitten i frågor där höger/vänster-skalan kan tillämpas. Det man ofta hör i debatterna är att vi ska använda oss av kunskap och vetenskap för att ha ett bra underlag för våra ställningstaganden, vilket mycket väl kan vara ett knep för att undvika höger/vänster-retorik.

Det har blivit så att extrema ståndpunkter oftast inte blir aktuella. Vilket jag personligen trivs väldigt bra med.

Nu hoppade du kanske till. Vadå "oftast"?

Jo, vi har minst ett extremt ställningstagande i vårt partiprogram.

Innan jag går in på vilket vill jag dock förklara innebörden av ordet "extrem", eftersom det inte är allom givet att alla förstår den.

När man har en intressekonflikt så är det alltid möjligt att ha mer eller mindre extrema åsikter om hur den ska lösas.

Man skulle kunna säga att ståndpunkt A är en ståndpunkt där man anser att det ska lösas på ett extremt sätt; när det gäller invandring skulle det kunna vara att genast skjuta alla invandrare utan vidare omsvep.

Man skulle kunna sätta upp en antipod till A, och kalla den C. De som är i punkt C vill i stället skjuta alla som befinner sig i punkt A, utan vidare omsvep, för invandrarna har ju lika självklar rätt som vi.

Intelligent som du är, har du noterat att jag hoppade över bokstaven B och gissat att jag tänker använda den för att beteckna ett mellanläge mellan dessa två ytterligheter. Och det är korrekt. De allra flesta, rasister som antirasister och allt däremellan, befinner sig på någon punkt B mellan A och C. Några närmare A eller C, några mer mitt emellan. Du inser förstås att punkt B kan, beroende på var man placerar den på skalan, representera människor med väldigt olika åsikter inbördes.

De som befinner sig nära punkterna A och C kallar vi extremister.

Nu kan vi flytta över det konkreta exemplet till något annat: hur man väljer programvara för offentlig verksamhet.

I A kan vi säga att ståndpunkten är att all programvara ska vara proprietär och tillhandahållas av ett specifikt företag. I C kan vi säga att all programvara ska vara FOSS. Punkten B representerar således en mix av proprietär programvara och FOSS, och kan mycket väl involvera flera leverantörer för proprietär mjukvara.

Vad är då Piratpartiets ställningstagande i frågan? Jo, C. Det går inte att bli mer extrem än så. Varför? Följer du länken får du läsa en hårresande övning i religiösa föreställningar och mytologi.

En religion, där Richard M. Stallman är så nära en gud man kan komma. Surfa gärna in på hans sajt och beundra den. En religion vars mytologi hävdar en rad intressanta saker. Citat från sidan jag länkade i förra stycket:

[...] den institution som använder programmet ska kunna gå in och ändra, byta ut och vidareutveckla.

Detta är verkligen inte något vi vill se hända. Inte för att sannolikheten är särskilt stor, men får vi se det hända, vilka scenarior kan vi föreställa oss då?

En möjlighet är att en glad amatör på institutionen som i likhet med många hobbyelektriker är kunnig nog att vara farlig, ger sig in och patchar koden och ställer till med elände - allt ifrån att institutionen får ägna massor av möda på att leta rätt på och rätta hans ändring, eller ännu värre göra en massa workarounds på andra ställen för att man inte hittar den, till att hela verksamheten går i kvav i dagar, kanske rentav veckor.

En annan möjlighet är att institutionen skaffar sig en utvecklingsavdelning. Programvaruutveckling i statlig regi, what could possibly go wrong?

En tredje möjlighet är att man anlitar externa konsulter för att fixa programvaran. Med den enormt kompetenta upphandling vi brukar se från statligt håll kan vi säga att resultatet av det knappast lär bli imponerande, heller.

Det finns fler möjligheter. Alla har en sak gemensamt: de kostar pengar. Mycket pengar. De flesta har en annan sak gemensamt: de har små utsikter att vara framgångsrika.

Det som är mest kostnadseffektivt om man i en verksamhet, som inte sysslar med mjukvaruutveckling, hittar brister eller fel i FOSS är att antingen hitta ett annat program som gör det man vill eller lära sig leva med problemet. Richard M Stallman väljer ganska konsekvent att leva med problemet - dygnet har trots allt bara 24 timmar - det är därför hans webbsida ser ut som den gör. Och för att han vägrar befatta sig med annat än FOSS. Där har du en sinnebild av vad resultatet av en total övergång till FOSS kan bli.

Ändra/rätta koden själv... knappast. Möjligen i undantagsfall, men det är inte det minsta realistiskt att utgå ifrån att det ska bli ett normalt och framgångsrikt arbetssätt.

Ska vi fortsätta med nästa citat ur mytologin?

Arkivbeständighet. Många dokument som myndigheter hanterar ska vara tillgängliga flera decennier fram i tiden, eller ska arkiveras för evigt. Det går inte att göra med slutna format som ägs av något företag. Om företaget går omkull, eller bara slutar stödja ett visst format, kan det bli omöjligt att läsa äldre dokument på moderna datorer. Bara med öppna format går det att vara säker på att dokument som skapas idag även kan läsas i framtiden.

Det beror för det första på hur esoteriskt formatet ifråga är. Adobe FrameMaker - en numera hädangången ordbehandlare, den överlägset bästa jag har stött på hittills - hade ett proprietärt format för sina filer: MIF. Det var ett markup-språk som liknade XML, och som sparades med ASCII-kodning. Det formatet är lika framtidssäkert som något öppet format.

För det andra: att formatet är öppet innebär inte att det kommer att leva för evigt. Tvärtom: allt har en begränsad livslängd. Även öppna format. Så hur man än vänder sig har man ändan bak, och måste hålla koll på formatens utveckling.

Öppna format har fördelar, inte tu tal om den saken, men arkivbeständighet... nej. Snyggt försök, men nej.

Myndighetsservice för alla. Det är stötande ur demokratisk synvinkel om man som medborgare är tvingad att köpa utrustning från ett visst företag för att komma i åtnjutande av myndigheternas service. När mer och mer av kommunikationen mellan myndigheter och medborgare går elektroniskt får det inte vara ett krav att medborgaren har köpt licens från Microsoft för att få del av fullgod service. Det är det tyvärr ofta i praktiken idag.

Detta är helt sant, men verkligen ingen anledning att förespråka en total övergång till FOSS. Det är en anledning att använda öppna format, men hur programmet som skapat filen är licensierat påverkar inte slutresultatet. Med andra ord, snömos.

Nationell säkerhet. Med sluten programvara kan man aldrig veta om den innehåller bakdörrar eller avstängningsknappar som kan aktiveras utifrån. Ibland vet man säkert att de finns. Nyare versioner av Windows innehåller funktioner som är tänkta att hindra piratkopiering, som gör att systemet låses automatiskt om det inte får godkännande från Microsoft via internet. Även om tanken är att det bara ska användas mot oauktoriserade kopior av Windows, innebär det att varje dator med Windows kan göras obrukbar utifrån av den som vet hur.

Är det här ett korståg för FOSS eller mot Microsoft? Nå, FOSS är verkligen ingen garanti för säkerhet. FOSS innehåller liksom all annan mjukvara buggar, som kan exploateras av illasinnade. FOSS kan även innehålla bakdörrar som planterats av exempelvis NSA-agenter, och som inte upptäckts av utvecklarna.

Fortsättningen till den ovanstående texten är riktigt underhållande:

Tänk tanken att alla datorer som kör Windows idag plötsligt slutade fungera samtidigt. Vad skulle hända med sjukvård, livsmedelsförsörjning, räddningstjänst, polis…? Hur många timmar skulle det ta innan samhället började kollapsa? Vi kan inte bygga in en sådan sårbarhet i den svenska infrastrukturen.

Ett utmärkt argument. Men inte för att använda enbart FOSS. Utan för att använda mjukvara från olika leverantörer. Det är nämligen om alla datorer har SAMMA mjukvara som sådant här kan hända, och det är återigen helt oberoende av hur mjukvaran är licensierad.

Vardagssäkerhet. Även bortsett från katastrofscenariot erbjuder öppna Linuxbaserade system bättre säkerhet än ”den ledande slutna plattformen”. Virus förekommer i princip inte, och Linuxsystemen är även mer robusta mot andra attacker. Det diskuteras om det här beror på att den öppna metoden generellt är bättre på att hitta säkerhetsluckor, eller bara på att Windows är feldesignat och för komplicerat för att göra säkert, men vad det än beror på är det här en stor fördel för Linux och de öppna alternativen.

Vilket svammel. Svaret är mycket enklare: om en plattform används av över 90% av alla datorer, kommer de som utvecklar virus att få mycket bang for the bucks om de ger sig på det OS:et. Om Linux vore populärt i stället för obskyrt, skulle det finnas många virus till Linux också. Vill man vara säker, ska man använda ett ovanligt OS.

Lokalt entreprenörsskap och samarbete. Genom att systemen är öppna blir det ekonomiskt möjligt att göra lokala anpassningar för speciella områden, och juridiskt möjligt att dela de anpassningarna med andra som kan ha nytta av dem. Ett bra exempel är Edubuntu, som är en version av Linux som är speciellt anpassad för att användas i skolor. Istället för att betala dyra licenser kan myndigheterna lägga en del av pengarna på att låta lokala entreprenörer ta fram förbättringar som underlättar verksamheten både lokalt och globalt.

En bra idé, men återigen, allt annat än ett giltigt skäl till att använda enbart FOSS. Man skulle t.ex. kunna låta eleverna köra Edubuntu i en virtuell maskin på en Windows 8-maskin, man har alla fördelarna av Edubuntu men också tillgång till vadhelst man skulle kunna vilja ha från Microsoft. Samma effekt skulle naturligtvis kunna erhållas genom att köra Windows i en virtuell maskin, men det fungerar sämre, av någon anledning.

Ekonomi. Öppen källkod blir i längden nästan alltid billigare än slutna system. Dels slipper man betala några licensavgifter, vilket faktiskt skulle bli en ganska stor besparing på hela den offentliga sektorn. Dels kommer man ifrån den påtvingade uppdateringscykeln där leverantören tvingar myndigheten att uppgradera för att få support, vilket i sin tur leder till att det krävs nya kraftfullare datorer för att köra den nya versionen. Ibland kan det vara förenat med en del kostnader att byta från slutna till öppna system, så det är inte säkert att man sparar pengar på kort sikt. Men i längden lönar det sig även ekonomiskt.

Det man bortser från helt och hållet är att många FOSS-program håller låg kvalitet, har bristande funktionalitet, eller att det i vissa fall inte ens finns FOSS-alternativ. Inte alla, men många, FOSS-program är helt enkelt undermåliga. Det kostar generellt sett mycket mer i både tid och pengar att ha undermålig programvara i ett IT-system än att betala licenser.

Så, eftersom det inte finns något faktabaserat argument för att använda enbart FOSS, återstår religion och mytologi.

Jag tror att det sundaste är en bra mix av FOSS och proprietärt, och att man fokuserar på vad som är effektivt och bra för samhället i stället för hur programvaran är licensierad.

Vad sägs om att sluta ha som ambition att göra allt man kan för att hoppa i galen tunna, och i stället agera för en ändamålsenlig, fungerande och rimlig IT-miljö i våra offentliga verksamheter? Det finns en motion i det pågående årsmötet, B04, som föreslår just detta.

Rösta gärna för den, när det blir dags.

EU vs Europa

När det nu börjar dra ihop sig till val till EU-parlamentet kan det kanske vara på sin plats att bringa lite reda i begreppsförvirringen kring EU och Europa.

I ja-sidans kampanj inför folkomröstningen om inträde i EU tyckte man om att smutskasta nej-sidan med allehanda osakliga och inkorrekta argument.

Ett som har överlevt in i våra dagar är det falska påståendet att en EU-kritisk hålling är synonym med "Europafientlighet" eller ovillighet till internationellt samarbete. Ett annat är synen på EU som fredsprojekt.

Låt oss ta det hela pedagogiskt:

EU är inte Europa. Europa är inte EU. Varken EU eller Europa är eller representerar de enda tänkbara samarbetspartners vi kan hitta i världen.

Man kan alltså vara kritisk mot EU utan att för den skull vara kritisk mot Europa, man kan vara kritisk till att ha enbart inomeuropeiskt samarbete utan att för den skull vara mot internationellt samarbete som sådant, eller för den delen mot inomeuropeiskt samarbete som sådant.

EU har potential att säkra ett fredligt Europa. EU har också potential att utlösa nästa stora europeiska krig. EU – eller ska jag kanske säga EMU – är inte helt oskyldigt till de nazistiska strömningarna i exempelvis Grekland.

EMU är ett idiotprojekt där ett antal länder med helt olika ekonomiska förutsättningar ska samsas om en och samma valuta, euron. Märkligt nog har de rikaste länderna mest att säga till om i samarbetet och märkligt nog verkar EMU passa Europas rikaste länder bäst. Medlemsländerna i södra Europa verkar däremot ha svårt att skörda frukterna av euron. Se där en krutdurk i Europa. Skapad av EU.

EU är problematiskt ur andra perspektiv också. Själva organisationen har stora demokratiska problem.

Vi har dels ministerrådet, vars främsta funktion tycks vara att ge ministrarna en möjlighet att skylla ifrån sig sina dumheter på ministrarna från de andra medlemsländerna. Men ett betydligt större problem är kommissionen, som sätter parlamentets agenda.

Kommissionärerna väljs för det första inte direkt av folket utan det är regeringarna som väljer kommissionärerna. Så det finns ett indirekt mandat, men om vi är missnöjda med Cecilia Malmströms ljugande och manipulerande å lobbyisternas vägnar, så kan vi inte avsätta henne med mindre än att vi går man ur huse och ställer till med ett sjuhelvetes liv, tills våra folkvalda blir rädda för att inte komma undan med att ge henne jobbet igen. Och det kommer knappast att hända, eller hur?

Demokratiskt underskott comes to mind.

Ett annat stort problem är att våra europeiska grannländer inte har en tillstymmelse till samma tradition av öppenhet som vi har i Sverige. En öppenhet som är nödvändig för att vi ska kunna fatta ett informerat beslut när vi går till valurnan. En öppenhet som Sveriges riksdag nyligen bestämt sig för att tumma på – för att anpassa sig till EU.

Vi behöver ett parti i EUs parlament som inte räds att ta itu med de här problemen. Ett parti som jobbar för att göra EU till åtminstone en demokratiskt acceptabel organisation. Ett parti vars medlemmar stolt kallar sig "pirater".

Fascister! Bolsjeviker!

Tänk dig att det kommer någon och säger "amen vafan de där jävla borgarbrackorna i alliansen, det är ju bara fascister allihop!"

Jag tror nästan vi alla kan se en stereotyp framför oss, som yttrar de orden.

Vad lämnar det dig med för känsla?

Här har vi en, som vet vad han pratar om och kan sin politik?

Eller om vi vänder på steken lite: tänk dig i stället att någon kommer och säger: "de där jävla sossarna, det är bara bolsjeviker, hela högen!"

Jag tror nästan att vi alla kan se en stereotyp framför oss igen. En annan stereotyp än förra gången, förvisso, men likväl en stereotyp.

Och vi ställer oss återigen samma fråga: förefaller det som att vi här har en balanserad person med en saklig och korrekt politisk analys på sina läppar?

Då kanske vi är redo att ta oss en titt på ett annat fenomen: Feminism.

De där feministerna är ju, som bekant, galna manshatare allihopa. De vill alla lägga den kollektiva skulden för allt som är fel på alla män eller en godtycklig man som råkar komma i deras väg.

Eller hur?

Eller nä. Kanske inte, va?

För de där feministerna är ju tjejen före dig i kön, damen i tunnelbanan, den där snyggingen på krogen, expediten i kiosken, servitrisen på fiket, rösten som svarar i telefon hos Telenor, din syrra. Din mamma. Din tjej/sambo/fru, om du har en.

Okej, någon av dem kanske är nöjd med sin lott. Men jag tror de är ytterst få. Och den kvinna som inte är nöjd med sin lott, är, vare sig hon gillar ordet eller inte, feminist.

De där extrema feministerna, som faktiskt hatar män, de finns. Visst är det så. Men de allra flesta feministerna är, som Bengt Westerberg, inte manshatare eller galna extremister. Bara vanliga kvinnor (och män) som försöker få sina liv att gå ihop.

Jag länkade den förut, men du får en länk till här för att slippa leta; läs gärna Wikipedias artikel om feminism, så att du åtminstone får ett hum om vad det är, om du inte redan har det.

Att förutsätta att "feminist" är synonymt med "manshatare" är nog egentligen lika begåvat och nyanserat som att göra "borgare" synonymt med "fascist" eller "sosse" med "bolsjevik".

Eller hur?

Obamas tal om NSA, del 2

Så, igår rapporterade Aftonbladet om Obamas tal.

Det som står i artikeln om talet är såvitt jag kan bedöma korrekt.

Det som saknas i artikeln är värdering. Den återger bara delar av vad Obama sa. Vilket, när jag läste artikeln, föreföll lite märkligt i mina ögon. Vågar inte Aftonbladet värdera och/eller kritisera Obamas tal? Är de för okunniga, eller för lata? Eller tycker de att det inte behövs?

Well, de var inte riktigt färdiga med ämnet, visade det sig. De har nu publicerat en lite mer uttömmande artikel med kommentarer från Julian Assange, tidigare talesperson för Wikileaks, och Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala Universitet. Fast de har inte skrivit den själva, verkar det som, för den är signerad "TT-Reuters".

Så de har fortfarande vad jag kan se inte gjort någon egen värdering, vilket i sig är en värdering; nyheten ansågs kanske inte viktig nog för att ägnas någon journalistisk möda. Vilket är synd.

För att sammanfatta Obamas tal kort:

"En demokrati behöver spionera för att överleva och vi kommer att fortsätta spionera, fast vi ska inte fortsätta lagra informationen på statens egna servrar. Vi kommer att hålla våra myndigheter under uppsikt, men till syvende och sist får ni lita på att våra myndigheter är snela hestar som inte spionerar på vanligt folk."

Och problemet med detta är ju just att spionaget är hemligt så vi vet inte vem man spionerar på eller varför, och då finns inte någon möjlighet att lita på att man inte blir spionerad på.

Obama säger att det inte är lätt men vi måste lyckas och vi kommer att lyckas. Med att äta kakan och ha den kvar.

Det är nämligen det det handlar om. Antingen ger man inte sina myndigheter möjlighet att spionera på vanligt folk. Eller så måste folket leva i ovisshet om huruvida de övervakas eller ej.

Något tredje ges icke.

Och väljer man då att ge myndigheterna möjligheten att spana på vanligt folk, så väljer man, vare sig man vill och avser det eller ej, att tvinga in sin befolkning i ett panoptiskt fängelse.

Det är det Fredrik Reinfeldt och hans regering gör med oss här i Sverige.

Och själva tanken med panoptikon är just att fångarna inte ska veta när de är övervakade och inte. Själva poängen är att de ska börja med självcensur för att de inte vet och för att de inte vill riskera att bli påkomna med något fuffens.

Det finns en person som ofta kommenterade folks bloggposter för några år sedan, under nicket "steelneck". Få andra har beskrivit så träffande och väl vad som händer med folk när de övervakas. Här följer en kommentar som också finns publicerad på Full Mental Straightjacket:

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. 

Ansvar. Det där har tyvärr blivit ett allt grumligare begrepp på senare tid, ibland har det tom. gått så långt att folk tror att deras ansvar är att lyda sin chef, de måste påminnas om att frasen – Men jag lydde ju bara order.. – är den klassiska ursäkten för att slippa bära ansvar. Du Rick, skrev ju själv om två väldigt ansvarsfulla personer när du bloggade om dina två hjältar, de tog ansvar. Nu kanske ni tycker att jag driver från ämnet, men håll ut, min kurs är spikrak. 

Det handlar också om rätt och fel. Är det rätt att lyda chefen? Inte alltid skulle nog de flesta säga. Men om jag då spetsar till saken och frågar: Är det rätt att lyda lagen? Här börjar en del vingla, låt oss då först räta ut den saken med följande frågeställning: 

Kan politiker göra fel? Givetvis kan det bli fel ibland, politiker är bara människor som ibland gör fel. Ytterst är det därför lagar ändras ibland, det bidde fel, även om politikerna själva sällan erkänner det. Lagarna stiftas i ett syfte, i regel ett mycket gott syfte, om än missriktat ibland. Men om det rätta då är att vara laglydig, då måste det alltså innebära att det inte bara är rätt att göra det som gagnar syftet, tex. att skydda staten eller medborgarna, utan också att det skulle vara lika rätt att utföra handlingar som skadar staten eller dess medborgare.. 

Rick, du har också skrivit om Isabella Lund och dragit paraleller till de homosexuellas situation för 80 år sedan i din keynote Effektiv brottsbekämpning eller demokrati? Där om någonstans visar du också vad som i grunden raseras med övervakning utan brottsmisstanke, ingen av dem hade vågat någonting om de visste att de var övervakade. De hade agerat så grått och “medelsvensson” de någonsin kunnat, bara gjort vad de förväntats göra, inget annat utåt sett. 

Vi har alla mött henne, eller hört talas om henne. Kassörskan i matvaruaffären som begär legitimation av en pensionär som köper en folköl tillsammans med basvarorna. Ett typexempel på oansvar, hon törs inte ens ta det uppenbara bedömningsansvaret och lyder bara order, det värsta är att hon för att rationalisera det för sig själv intalar sig att hon gör det för att värna sitt jobb. Hon fattar ju att pensionären är över 18 och hon både skäms och rodnar när hon begär leg, därför kickar rationaliserandet in av rädsla för att chefen skulle komma på henne att inte begära legitimation. Är butiken dessutom övervakad så att chefen kan se henne i kassan så ökar troligheten för scenariot än mer, men om hon visste att hon inte skulle bli påkommen, då skulle hon våga ta ansvaret och konstatera det uppenbara. 

Vi kan också se det i argumentationen hos de som förespråkar kameraövervakning. De inser att en kamera rent fysiskt inte kan ingripa och då kommer argumentet om att kameran förändrar beteenden, i detta har de helt rätt och däri ligger också kränkningen av mig som hederlig person. När vi vet att vi är övervakade gör vi normalt inte saker som drar på oss uppmärksamhet. Mer än 99% av alla människor är hederliga, därför har kameran motsvarande påverkan på hederligt folk respektive brottslingarna. De hederliga blir inte mer hederliga av en kamera, de blir bara mer grå. 

Vi ser också ibland hur höga “potentater” ropar efter regler att följa, någon generaldirektör eller liknande som ber politikerna om regler att följa. Vad de ber om egentligen är att slippa ansvar och bara behöva följa protokoll, alltså ofta ett uppvisande av oansvar. För 20 år sedan kallade vi dem för “apparatniks” när de fanns i öst. Detta oansvar och inställsamma lydighet där alla bara lyder order leder helt logiskt till den mest extrema toppstyrning man kan tänka sig, det var därför som redan Platon kallade den lydiga typen för den tyranniska, inte för att de önskade tyranneri, utan för att beteendet leder till det, extrem toppstyrning. Vi känner alla igen typen och det är en egenskap vi alla bär på i olika omfattning – man biter inte den hand som föder en – vi skiter inte där vi äter – och liknande talesätt. Framförallt känner vi alla igen typen som slickar uppåt och sparkar nedåt, karriärister som egentligen är fullkomligt livsfarligt förödande för vilken organisation som som helst eftersom de är så otroligt lättkontrollerade marionetter av dem som har makt över vad de vill åt, karriären. 

Men, det stannar inte heller där. Vi blir lydigare och “skötsammare” när vi övervakas, men en organisation, eller än mer ett samhälle blir också allt mer handlingsförlamat i takt med lydigheten. Folk lyder, de tar inte ansvar utifrån egna slutsatser och tänkande, men för det oväntade finns inga färdiga protokoll eller order.. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett klockrent exempel. Alla ansvariga som förstod vad som hände, visste vilka resurser de hade, insåg vad de kunde göra osv. gjorde ingenting.. Så såg det ut genom precis hela hierarkin, ända upp till den i detta fall de facto (ofrivillige?) diktatorn som var på teater. Ett tag verkade fritidsresors Lottie Knutsson mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Inga hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända vid ett felbeslut var att ett Hercules-plan hade fått vända hem och ödslat lite bränsle och personaltid i onödan. 

Sådana här apparatniks har det helt naturligt svårt med konceptet kring oskyldighetspresumtion och skapar en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Så uppkommer statens paranoia och rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen. En spiral där ansvarslös lydighet premieras och ansvariga ropar efter protokoll för att slippa ta ansvar. 

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar, försöker leva sitt liv under radarn. Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett sunt system känner man förtoende att kunna göra så. “Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, som övervakad känner man inte förtroende, snarare misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande. 

Jag hävdar att det framförallt var den effektiva brottsbekämpningen och paranoida misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte dess politiska system. Detta eftersom samma sak hade skett i ett helt annat politiskt system med samma paranoia och auktoritäritet. De hade exakt alla grundläggande resurser, de hade även kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, de sköt upp satelliter närmast på löpande band, de byggde kärnkraftverk mycket tidigt, hade allsköns spetsteknologi inom sjukvården, kunde operera ögon med laser redan på 70-talet och de producerade vapen och flygplan av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, order som bara behövde lydas, men i det lilla var de fullkomligt oförmögna och kunde inte fixa drägliga förhållanden i vardagen, eftersom vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, det var en social fjäder i hatten att kunna fuska till sig bidrag eller på andra sätt lura staten (givetvis), men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett. Det är denna utveckling vi slår in på när vi kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat.

Jag kan inte så mycket mer än säga "Amen".

Ett samhälle där ingen gör något utan direkta order uppifrån, om det inte råkar gälla att mygla.

Är det så vi vill ha det?

Obamas tal om NSA

USAs president Barack Obama har idag hållit ett tal där han gör klart att NSAs övervakning ska begränsas, men samtidigt påstår han att övervakningen är nödvändig och viktig och slår fast att övervakningen både inrikes och utrikes kommer att fortsätta.

Samtidigt finns rapporter som talar ett tydligt språk: massövervakningen ger nästan ingenting.

Det som saknas här är en grundläggande insikt om att övervakningen i sig är skadlig. Mycket skadlig.

Den får oss nämligen att börja undra. Undra vad som kan tänkas fastna i trålarna, och vad som kan tänkas slinka igenom deras garn.

När vi undrar vad som är misstänkt — det vet vi förstås inget om — så börjar vi med det som kallas självcensur.

Vi anpassar vårt beteende så att vi inte ska väcka misstankar. Och då börjar vi skala bort saker som egentligen är helt oskyldiga, men kan se misstänkta ut, när någon annan betraktar det utan att känna till helheten.

För om betraktaren vill se något dåligt — vilket betraktaren vill — så kommer betraktaren att se något dåligt, och mer än gärna bortse från allt vad logik och sunt förnuft heter för bilden av det dåliga. För det är den bilden hen söker.

Tycker du att det låter otrevligt? Då har jag en ännu obehagligare överraskning i rockärmen.

När vi börjar censurera oss själva så kommer vi så småningom att göra det vi alltid gör när vi tillägnar oss ett nytt beteende: vi gör det till en rutin, en vana, något vi inte reflekterar över. Det innebär att vi slutar tänka "farliga" tankar, tankar som kan få oss att bete oss misstänkt.

Huruvida Barack Obama är medveten om detta eller ej, kan jag inte spekulera i. Men en sak tycker jag framstår ganska klart: vad han än säger, så är resultatet inte värt priset. Inte någonstans i närheten.

För svenskt vidkommande, så är terrorism ett icke-problem i vårt land. Det händer helt enkelt inte. Så vad är FRAs spaning bra för? Ingenting alls.

Vi skapar ett mini-Kina här i Sverige för ingenting.

Alls.

Öppet brev till Beatrice Ask

Hej Beatrice!

Nu har du hamnat lite i blåsväder igen. Jag skriver "lite", för att hur du än bär dig åt så verkar du sitta tryggt i orubbat bo, men jag återkommer till det senare.

Det var ju det här med att cannabis legaliserats för medicinskt bruk (edit: Widham påpekade att det var "for recreational use", vilket betyder för att man tycker det är kul) i någon stat i USA, och att någon gjorde en satir om det.

Och att du skrev en tweet om den satiren.

Och så blev det storm.

Du har sågats av twittrare, bloggare och journalister, på Facebook och Google+, på nätet och på papper, både i Sverige och utomlands.

Man skulle ju kunna tycka att de kunde ge dig en chans. Du har ju förklarat vad du menade med din tweet, men ingen verkar tro på din förklaring.

Då kan man ju undra varför. Och svaret är mycket dystert.

Du har nämligen en historia som en av de absolut mest inkompetenta ministrar Sverige någonsin har haft.

Anna Troberg har sammanställt en ganska diger lista med tokigheter du har gjort, den är tyvärr lite drygt ett år gammal, så det du tagit dig till det senaste året finns tyvärr inte med.

Andra ministrar har fått avgå för att de fuskat med TV-avgifter. Du visar gång på gång att du saknar den mest grundläggande förståelse för hur ett fungerande rättssamhälle ska se ut i en demokrati, och vilken roll det ska ha. Ändå sitter du kvar. Det är svårt att hålla konspirationsteorierna på hälsosamt avstånd under sådana omständigheter.

Jag tror det är därför ingen vill ge dig en chans.

Jag önskar att jag kunde ge dig en, men med din gedigna okunskap och din ruttna moral så klarar jag tyvärr inte riktigt av det.

Jag skulle vilja avsluta med lite information om just drogpolitik:

• Sveriges drogpolitik är inte direkt framgångsrik. Den är inte baserad på vetenskapliga rön eller erfarenheter i andra länder. Den är baserad på unkna idéer om "signaler".
• Fler personer dör av droger av Sverige nu än någonsin.
• Lagens uppgift är inte att sända signaler till medborgarna. Dess uppgift är att skapa klara skiljelinjer mellan tillåtet och otillåtet, och att se till att rättsvårdande instanser beter sig förutsägbart och korrekt. Svensk drogpolitik ger polisen rätt att frihetsberöva medborgare helt godtyckligt, och den rätten utnyttjas helt godtyckligt.
• Politikens uppgift är inte att skicka signaler till medborgarna. Dess uppgift är att lösa problem. Svensk drogpolitik är bättre på att skapa problem än att lösa dem.
• Fria sprutor till sprutnarkomaner ökar inte missbruket, men det har en positiv effekt på missbrukarnas hälsa.
• Avkriminalisering av narkotika ökar inte missbruket, men minskar kriminaliteten kring missbruket och ökar missbrukarnas benägenhet att söka hjälp och vård, och ökar deras benägenhet att stanna i behandlingsprogram.

Vi går alltså åt helt fel håll med drogpolitiken här i landet. Jag vet inte om du accepterar fakta eller är beredd att kliva åt sidan för någon som kan hitta sin egen bak, men du har här ett gyllene tillfälle till bot och bättring på åtminstone en punkt.

Vi inleder 2014 med mera nyspråk

Nyspråk är, för den som eventuellt inte känner till begreppet, något som George Orwell hittade på i sin bok 1984. Nyspråket innebar att man tog bort "onödiga" ord (synonymer och antonymer) ur språket, och tog bort möjligheten till att uttrycka sig mångtydigt, för att det skulle bli svårare för folket att tänka fel - krimtänk på nyspråk. Men det vi framförallt kanske menar med nyspråk idag är att man försöker blanda bort korten genom att vända på ords betydelser, lite i analogi med de namn på nyspråk, som Orwells dystopiska stats ministerier hade, till exempel:

• Minilek ("kärleksministeriet") är ett ministerium för den hemliga polisen, som sköter förhör och tortyr.
• Minisann ("sanningsministeriet") sköter propagandan.
• Minifred, "fredsministeriet", är helt enkelt ett krigsministerium.

I Expressen idag finns en debattartikel av Carl Bildt där han skriver att de han möter i omvärlden är imponerade av Sveriges tydliga lagar, institutioner och begränsningar.

Det säger nog mer om de personer Bildt möter än om kvalitén på Sveriges politik.

Problemet är nämligen att internet har tagit världen på sängen. Och fortfarande gör det, efter 20 år. Bildt och hans kumpaner kanske faktiskt är så korkade som Bildt framstår i sin artikel. De kanske faktiskt inte begriper att Sverige idag knappast kan räknas som ett fritt land. De kanske faktiskt inte fattar att massövervakning och frihet står i oomkullrunkeligt motsatsförhållande till varandra.

Bildt skriver:

Sedan några år har ju Sverige en lag där vår underrättelsetjänsts arbete är noga reglerad och inriktad, med oberoende institutioner för tillstånd och kontroll.

Och:

Vi får inte glömma att debatten egentligen bara kan föras i de öppna demokratierna, medan det är knäpptyst i stater som snarare bygger på laglös och total övervakning.

Det som refereras till i det första citatet får väl antas vara ett av Sveriges absolut största samhällsproblem av idag, nämligen FRA-lagen, som de facto ger FRA rätt att spionera på sitt eget folk. Det viftas med formuleringar om att det endast ska gälla spioneri mot andra länder men man har redan urholkat LEK (Lagen om Elektronisk Kommunikation), infört Datalagringsdirektivet, och på andra sett berett väg för allt fler svenska myndigheter att ta del av FRAs data, och då lär de knappast vara särdeles intresserade av data som rör aktiviteter i andra länder.

Det andra citatet gör att man knappt vet om man ska skratta eller gråta. Vi har just laglös och total övervakning i just Sverige, det är detta som är den faktiska verkligheten. Det som Bildt har mage att kalla "noga reglerad och inriktad" osv är förmodligen bland annat Siun och en hemlig domstol.

Siun har otaliga gånger prickat FRA för att de bryter mot lagen, överskrider sina befogenheter osv. Resultatet? Ingenting. FRA fortsätter, helt obekymrat, som förut. Med regeringens goda minne, får man anta.

Den hemliga domstolens uppgift är såvitt jag kan förstå att hantera ansökningar om tillgång till data och tillstånd för övervakning. Men eftersom den är hemlig får vi inte veta vilka ärenden den hanterar eller vad det blir för resultat av detta. Det är motsatsen till öppenhet och därmed motsatsen till rättssäkerhet. Precis sådant som totalitära diktaturer ägnar sig åt.

Nyspråk, med andra ord.

Tillsammans med att regeringen nu gjort det lättare att sekretessbelägga saker och ting för att anpassa sig till EU – dvs vi har minskat vår öppenhet genom att urholka offentlighetsprincipen – så blir Fredrik Reinfeldts uttalande i Svenska Dagbladet igår tragikomiskt:

I morgon vaknar vi till 2014. Det är ett år då Sverige kommer att fatta ett avgörande beslut om vart vi ska gå framöver. Vi kan välja att fortsätta arbetet för ett mer öppet Sverige, där människor kan göra informerade val utifrån tydliga alternativ – som sedan förverkligas i politiska reformer kring hur jobben ska bli fler. Alternativet är att vi sluter oss inåt och förlitar oss på en politisk retorik som lovar allt till alla, men aldrig förklarar hur det ska ske. Vilken väg är bäst för Sverige? För mig är svaret enkelt.

Nyspråk igen. Käre Fredrik, svaret är enkelt för mig också: du och dina kumpaner kan under inga omständigheter få förnyat förtroende om det är ditåt vi vill. Och vad jobben beträffar är det nog ingen som tar det tramset på allvar längre – det är inte målet, det är inte medlet, allt tal om jobb är bara tomma ord, det har vi lärt oss nu, tack så mycket.

Det är ju de facto Reinfeldt och hans regering som ändrar lagar och regler så att vi får ett mer slutet samhälle, som ser till att hålla kvar de arbetslösa i fas 3 i evigheters evighet, som till varje pris vill förhindra att folket får insyn eller medbestämmande i de beslut som påverkar vår framtid. "Alla tjänar på att debatten lägger sig", var det visst någon som sa.

Vi har i dagarna dessutom fått veta att FRA tillsammans med NSA i princip har förklarat cyberkrig mot allt och alla i hela världen, inte minst sina egna befolkningar. Och mitt i detta försöker Reinfeldt och Bildt likt Pangloss i Voltaires Candide tuta i oss att vi lever i den bästa av världar. Samtidigt som FRA-anställda ägnar sig åt ren kriminalitet och försöker hacka sig in i datorer de inte har legitim tillgång till. Samtidigt som FRA försöker ta bort varje möjlighet till privat kommunikation i Sverige.

Så här sa Gösta Bohman på Moderata ungdomsförbundets stämma i Rättvik, 22:a november 1975:

Vet ni om att USA idag har möjlighet - och det kommer alltså andra länder att ha i morgon - att med hjälp av datorer bevaka all telefoni, all telegraf- och datakommunikations trafik över Atlanten. Datorerna är programmerade så att de fortlöpande kan leta igenom det ofantliga informationsmaterialet och söka fram vissa slags samtal och vissa slags informationer, som redan registrerats med datans ofelbara effektivitet. 

Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri. Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.

Det enda felet jag ser i Bohmans uttalande är att han överdriver övervakningens användbarhet, och därigenom framstår den som mer legitim än den egentligen är. Men detta kan ju bero på okunskap, och jag tror de flesta av oss är rätt okunniga på det området: vad kan man ha för nytta av övervakning egentligen?

Den ger oss inte trygghet – den har ingen avskräckande effekt med avseende på kriminalitet. Övervakningen är egentligen bara avskräckande för dem som inte har för avsikt, eller står i begrepp, att begå brott. Man vill inte göra något som kan verka misstänkt. Hej, självcensur! Eftersom vi inte orkar ta ställning till vad som kan tänkas verka misstänkt varje gång vi gör något så lär vi oss snart att inte tänka "fel". Är det den friheten Reinfeldt och Bildt vill ge oss? Friheten från att tänka "fel"?

Den är till föga hjälp för polisen – undersökningar gjorda i världens mest övervakade stad, London, visar att endast i enstaka undantagsfall kan den underlätta polisutredningar.

Den varken förhindrar eller försvårar terrorism – terroristerna duckar enkelt under radarn.

Vi är där idag, i det samhälle Bohman varnade Ungmoderaterna för. Och hans arvtagare i samma parti försöker sopa sin cyberkrigföring mot sitt eget folk under mattan så gott de kan. Det är vår gemensamma plikt att lyfta på mattkanten och visa våra medmänniskor vad som finns därunder.

Edit: smicker lönar sig.
Edit 2: det funkar utan också.
Edit 3: eller så länkar man bara.