Om fascism i relation till andra ideologier

Såhär i slutspurten inför EU-valet hörde jag någonstans något intressant. En representant för Feministiskt Initiativ sa något om att hon trodde att folk röstade på Fi för att markera att de är mot fascismen och vill stoppa den.

Är det då verkligen så att motsatsen till fascism är vänster? I så fall borde väl AFA (Antifascistisk Aktion, en grupp vänsterfascister) vara motsatsen, men som ni ser av min lite sarkastiska förklaring till förkortningen anser jag (i likhet med de flesta andra) att det är stort sett samma skit.

Vilket gör att man börjar undra om det är rimligt att betrakta fascism som högerextremism. Och läser man på wikipedia om fascism och nazism så blir man lätt förvirrad, men en sak kan man konstatera ganska snabbt: kallar man det högerextremism har man nog förenklat bort sig från sanningen.

Om man tittar in på http://www.politicalcompass.org/, så föreslås där att man kompletterar höger/vänster-skalan med en skala som är auktoritär i ena änden och frihetlig i den andra. På så vis får man en dimension till i det hela och då hittar man en plats för fascismen och nazismen: de hör hemma nära den auktoritära änden. Precis som AFA. Och, skulle jag vilja hävda, Feministiskt Initiativ, även om de kanske inte hamnar lika långt ut på kanten. De här organisationerna hamnar förvisso inte på samma ställe på höger/vänster-skalan, men de hamnar alla i den auktoritära änden av detta nya spektrum.

Därför anser jag nog personligen att om man vill agera mot fascism och nazism, är det betydligt bättre att placera sig på den frihetliga sidan. Det är på den sidan vi hittar fred och frihet.

Där hittar du till exempel Piratpartiet, som på höger/vänster-skalan har sitt centrum nära mitten. Så, vill du vara en röst mot fascism och nazism, tror i vart fall jag att Piratpartiet är det bästa valet för dig.

Det känns lite tråkigt att jag inte hann tänka det här innan EU-valet, men det kanske kan vara värt att komma ihåg till nästa gång om inte annat. Det är ju bara 4 månader dit.

Obamas tal om NSA, del 2

Så, igår rapporterade Aftonbladet om Obamas tal.

Det som står i artikeln om talet är såvitt jag kan bedöma korrekt.

Det som saknas i artikeln är värdering. Den återger bara delar av vad Obama sa. Vilket, när jag läste artikeln, föreföll lite märkligt i mina ögon. Vågar inte Aftonbladet värdera och/eller kritisera Obamas tal? Är de för okunniga, eller för lata? Eller tycker de att det inte behövs?

Well, de var inte riktigt färdiga med ämnet, visade det sig. De har nu publicerat en lite mer uttömmande artikel med kommentarer från Julian Assange, tidigare talesperson för Wikileaks, och Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala Universitet. Fast de har inte skrivit den själva, verkar det som, för den är signerad "TT-Reuters".

Så de har fortfarande vad jag kan se inte gjort någon egen värdering, vilket i sig är en värdering; nyheten ansågs kanske inte viktig nog för att ägnas någon journalistisk möda. Vilket är synd.

För att sammanfatta Obamas tal kort:

"En demokrati behöver spionera för att överleva och vi kommer att fortsätta spionera, fast vi ska inte fortsätta lagra informationen på statens egna servrar. Vi kommer att hålla våra myndigheter under uppsikt, men till syvende och sist får ni lita på att våra myndigheter är snela hestar som inte spionerar på vanligt folk."

Och problemet med detta är ju just att spionaget är hemligt så vi vet inte vem man spionerar på eller varför, och då finns inte någon möjlighet att lita på att man inte blir spionerad på.

Obama säger att det inte är lätt men vi måste lyckas och vi kommer att lyckas. Med att äta kakan och ha den kvar.

Det är nämligen det det handlar om. Antingen ger man inte sina myndigheter möjlighet att spionera på vanligt folk. Eller så måste folket leva i ovisshet om huruvida de övervakas eller ej.

Något tredje ges icke.

Och väljer man då att ge myndigheterna möjligheten att spana på vanligt folk, så väljer man, vare sig man vill och avser det eller ej, att tvinga in sin befolkning i ett panoptiskt fängelse.

Det är det Fredrik Reinfeldt och hans regering gör med oss här i Sverige.

Och själva tanken med panoptikon är just att fångarna inte ska veta när de är övervakade och inte. Själva poängen är att de ska börja med självcensur för att de inte vet och för att de inte vill riskera att bli påkomna med något fuffens.

Det finns en person som ofta kommenterade folks bloggposter för några år sedan, under nicket "steelneck". Få andra har beskrivit så träffande och väl vad som händer med folk när de övervakas. Här följer en kommentar som också finns publicerad på Full Mental Straightjacket:

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. 

Ansvar. Det där har tyvärr blivit ett allt grumligare begrepp på senare tid, ibland har det tom. gått så långt att folk tror att deras ansvar är att lyda sin chef, de måste påminnas om att frasen – Men jag lydde ju bara order.. – är den klassiska ursäkten för att slippa bära ansvar. Du Rick, skrev ju själv om två väldigt ansvarsfulla personer när du bloggade om dina två hjältar, de tog ansvar. Nu kanske ni tycker att jag driver från ämnet, men håll ut, min kurs är spikrak. 

Det handlar också om rätt och fel. Är det rätt att lyda chefen? Inte alltid skulle nog de flesta säga. Men om jag då spetsar till saken och frågar: Är det rätt att lyda lagen? Här börjar en del vingla, låt oss då först räta ut den saken med följande frågeställning: 

Kan politiker göra fel? Givetvis kan det bli fel ibland, politiker är bara människor som ibland gör fel. Ytterst är det därför lagar ändras ibland, det bidde fel, även om politikerna själva sällan erkänner det. Lagarna stiftas i ett syfte, i regel ett mycket gott syfte, om än missriktat ibland. Men om det rätta då är att vara laglydig, då måste det alltså innebära att det inte bara är rätt att göra det som gagnar syftet, tex. att skydda staten eller medborgarna, utan också att det skulle vara lika rätt att utföra handlingar som skadar staten eller dess medborgare.. 

Rick, du har också skrivit om Isabella Lund och dragit paraleller till de homosexuellas situation för 80 år sedan i din keynote Effektiv brottsbekämpning eller demokrati? Där om någonstans visar du också vad som i grunden raseras med övervakning utan brottsmisstanke, ingen av dem hade vågat någonting om de visste att de var övervakade. De hade agerat så grått och “medelsvensson” de någonsin kunnat, bara gjort vad de förväntats göra, inget annat utåt sett. 

Vi har alla mött henne, eller hört talas om henne. Kassörskan i matvaruaffären som begär legitimation av en pensionär som köper en folköl tillsammans med basvarorna. Ett typexempel på oansvar, hon törs inte ens ta det uppenbara bedömningsansvaret och lyder bara order, det värsta är att hon för att rationalisera det för sig själv intalar sig att hon gör det för att värna sitt jobb. Hon fattar ju att pensionären är över 18 och hon både skäms och rodnar när hon begär leg, därför kickar rationaliserandet in av rädsla för att chefen skulle komma på henne att inte begära legitimation. Är butiken dessutom övervakad så att chefen kan se henne i kassan så ökar troligheten för scenariot än mer, men om hon visste att hon inte skulle bli påkommen, då skulle hon våga ta ansvaret och konstatera det uppenbara. 

Vi kan också se det i argumentationen hos de som förespråkar kameraövervakning. De inser att en kamera rent fysiskt inte kan ingripa och då kommer argumentet om att kameran förändrar beteenden, i detta har de helt rätt och däri ligger också kränkningen av mig som hederlig person. När vi vet att vi är övervakade gör vi normalt inte saker som drar på oss uppmärksamhet. Mer än 99% av alla människor är hederliga, därför har kameran motsvarande påverkan på hederligt folk respektive brottslingarna. De hederliga blir inte mer hederliga av en kamera, de blir bara mer grå. 

Vi ser också ibland hur höga “potentater” ropar efter regler att följa, någon generaldirektör eller liknande som ber politikerna om regler att följa. Vad de ber om egentligen är att slippa ansvar och bara behöva följa protokoll, alltså ofta ett uppvisande av oansvar. För 20 år sedan kallade vi dem för “apparatniks” när de fanns i öst. Detta oansvar och inställsamma lydighet där alla bara lyder order leder helt logiskt till den mest extrema toppstyrning man kan tänka sig, det var därför som redan Platon kallade den lydiga typen för den tyranniska, inte för att de önskade tyranneri, utan för att beteendet leder till det, extrem toppstyrning. Vi känner alla igen typen och det är en egenskap vi alla bär på i olika omfattning – man biter inte den hand som föder en – vi skiter inte där vi äter – och liknande talesätt. Framförallt känner vi alla igen typen som slickar uppåt och sparkar nedåt, karriärister som egentligen är fullkomligt livsfarligt förödande för vilken organisation som som helst eftersom de är så otroligt lättkontrollerade marionetter av dem som har makt över vad de vill åt, karriären. 

Men, det stannar inte heller där. Vi blir lydigare och “skötsammare” när vi övervakas, men en organisation, eller än mer ett samhälle blir också allt mer handlingsförlamat i takt med lydigheten. Folk lyder, de tar inte ansvar utifrån egna slutsatser och tänkande, men för det oväntade finns inga färdiga protokoll eller order.. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett klockrent exempel. Alla ansvariga som förstod vad som hände, visste vilka resurser de hade, insåg vad de kunde göra osv. gjorde ingenting.. Så såg det ut genom precis hela hierarkin, ända upp till den i detta fall de facto (ofrivillige?) diktatorn som var på teater. Ett tag verkade fritidsresors Lottie Knutsson mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Inga hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända vid ett felbeslut var att ett Hercules-plan hade fått vända hem och ödslat lite bränsle och personaltid i onödan. 

Sådana här apparatniks har det helt naturligt svårt med konceptet kring oskyldighetspresumtion och skapar en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Så uppkommer statens paranoia och rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen. En spiral där ansvarslös lydighet premieras och ansvariga ropar efter protokoll för att slippa ta ansvar. 

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar, försöker leva sitt liv under radarn. Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett sunt system känner man förtoende att kunna göra så. “Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, som övervakad känner man inte förtroende, snarare misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande. 

Jag hävdar att det framförallt var den effektiva brottsbekämpningen och paranoida misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte dess politiska system. Detta eftersom samma sak hade skett i ett helt annat politiskt system med samma paranoia och auktoritäritet. De hade exakt alla grundläggande resurser, de hade även kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, de sköt upp satelliter närmast på löpande band, de byggde kärnkraftverk mycket tidigt, hade allsköns spetsteknologi inom sjukvården, kunde operera ögon med laser redan på 70-talet och de producerade vapen och flygplan av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, order som bara behövde lydas, men i det lilla var de fullkomligt oförmögna och kunde inte fixa drägliga förhållanden i vardagen, eftersom vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, det var en social fjäder i hatten att kunna fuska till sig bidrag eller på andra sätt lura staten (givetvis), men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett. Det är denna utveckling vi slår in på när vi kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat.

Jag kan inte så mycket mer än säga "Amen".

Ett samhälle där ingen gör något utan direkta order uppifrån, om det inte råkar gälla att mygla.

Är det så vi vill ha det?

Vi inleder 2014 med mera nyspråk

Nyspråk är, för den som eventuellt inte känner till begreppet, något som George Orwell hittade på i sin bok 1984. Nyspråket innebar att man tog bort "onödiga" ord (synonymer och antonymer) ur språket, och tog bort möjligheten till att uttrycka sig mångtydigt, för att det skulle bli svårare för folket att tänka fel - krimtänk på nyspråk. Men det vi framförallt kanske menar med nyspråk idag är att man försöker blanda bort korten genom att vända på ords betydelser, lite i analogi med de namn på nyspråk, som Orwells dystopiska stats ministerier hade, till exempel:

• Minilek ("kärleksministeriet") är ett ministerium för den hemliga polisen, som sköter förhör och tortyr.
• Minisann ("sanningsministeriet") sköter propagandan.
• Minifred, "fredsministeriet", är helt enkelt ett krigsministerium.

I Expressen idag finns en debattartikel av Carl Bildt där han skriver att de han möter i omvärlden är imponerade av Sveriges tydliga lagar, institutioner och begränsningar.

Det säger nog mer om de personer Bildt möter än om kvalitén på Sveriges politik.

Problemet är nämligen att internet har tagit världen på sängen. Och fortfarande gör det, efter 20 år. Bildt och hans kumpaner kanske faktiskt är så korkade som Bildt framstår i sin artikel. De kanske faktiskt inte begriper att Sverige idag knappast kan räknas som ett fritt land. De kanske faktiskt inte fattar att massövervakning och frihet står i oomkullrunkeligt motsatsförhållande till varandra.

Bildt skriver:

Sedan några år har ju Sverige en lag där vår underrättelsetjänsts arbete är noga reglerad och inriktad, med oberoende institutioner för tillstånd och kontroll.

Och:

Vi får inte glömma att debatten egentligen bara kan föras i de öppna demokratierna, medan det är knäpptyst i stater som snarare bygger på laglös och total övervakning.

Det som refereras till i det första citatet får väl antas vara ett av Sveriges absolut största samhällsproblem av idag, nämligen FRA-lagen, som de facto ger FRA rätt att spionera på sitt eget folk. Det viftas med formuleringar om att det endast ska gälla spioneri mot andra länder men man har redan urholkat LEK (Lagen om Elektronisk Kommunikation), infört Datalagringsdirektivet, och på andra sett berett väg för allt fler svenska myndigheter att ta del av FRAs data, och då lär de knappast vara särdeles intresserade av data som rör aktiviteter i andra länder.

Det andra citatet gör att man knappt vet om man ska skratta eller gråta. Vi har just laglös och total övervakning i just Sverige, det är detta som är den faktiska verkligheten. Det som Bildt har mage att kalla "noga reglerad och inriktad" osv är förmodligen bland annat Siun och en hemlig domstol.

Siun har otaliga gånger prickat FRA för att de bryter mot lagen, överskrider sina befogenheter osv. Resultatet? Ingenting. FRA fortsätter, helt obekymrat, som förut. Med regeringens goda minne, får man anta.

Den hemliga domstolens uppgift är såvitt jag kan förstå att hantera ansökningar om tillgång till data och tillstånd för övervakning. Men eftersom den är hemlig får vi inte veta vilka ärenden den hanterar eller vad det blir för resultat av detta. Det är motsatsen till öppenhet och därmed motsatsen till rättssäkerhet. Precis sådant som totalitära diktaturer ägnar sig åt.

Nyspråk, med andra ord.

Tillsammans med att regeringen nu gjort det lättare att sekretessbelägga saker och ting för att anpassa sig till EU – dvs vi har minskat vår öppenhet genom att urholka offentlighetsprincipen – så blir Fredrik Reinfeldts uttalande i Svenska Dagbladet igår tragikomiskt:

I morgon vaknar vi till 2014. Det är ett år då Sverige kommer att fatta ett avgörande beslut om vart vi ska gå framöver. Vi kan välja att fortsätta arbetet för ett mer öppet Sverige, där människor kan göra informerade val utifrån tydliga alternativ – som sedan förverkligas i politiska reformer kring hur jobben ska bli fler. Alternativet är att vi sluter oss inåt och förlitar oss på en politisk retorik som lovar allt till alla, men aldrig förklarar hur det ska ske. Vilken väg är bäst för Sverige? För mig är svaret enkelt.

Nyspråk igen. Käre Fredrik, svaret är enkelt för mig också: du och dina kumpaner kan under inga omständigheter få förnyat förtroende om det är ditåt vi vill. Och vad jobben beträffar är det nog ingen som tar det tramset på allvar längre – det är inte målet, det är inte medlet, allt tal om jobb är bara tomma ord, det har vi lärt oss nu, tack så mycket.

Det är ju de facto Reinfeldt och hans regering som ändrar lagar och regler så att vi får ett mer slutet samhälle, som ser till att hålla kvar de arbetslösa i fas 3 i evigheters evighet, som till varje pris vill förhindra att folket får insyn eller medbestämmande i de beslut som påverkar vår framtid. "Alla tjänar på att debatten lägger sig", var det visst någon som sa.

Vi har i dagarna dessutom fått veta att FRA tillsammans med NSA i princip har förklarat cyberkrig mot allt och alla i hela världen, inte minst sina egna befolkningar. Och mitt i detta försöker Reinfeldt och Bildt likt Pangloss i Voltaires Candide tuta i oss att vi lever i den bästa av världar. Samtidigt som FRA-anställda ägnar sig åt ren kriminalitet och försöker hacka sig in i datorer de inte har legitim tillgång till. Samtidigt som FRA försöker ta bort varje möjlighet till privat kommunikation i Sverige.

Så här sa Gösta Bohman på Moderata ungdomsförbundets stämma i Rättvik, 22:a november 1975:

Vet ni om att USA idag har möjlighet - och det kommer alltså andra länder att ha i morgon - att med hjälp av datorer bevaka all telefoni, all telegraf- och datakommunikations trafik över Atlanten. Datorerna är programmerade så att de fortlöpande kan leta igenom det ofantliga informationsmaterialet och söka fram vissa slags samtal och vissa slags informationer, som redan registrerats med datans ofelbara effektivitet. 

Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri. Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.

Det enda felet jag ser i Bohmans uttalande är att han överdriver övervakningens användbarhet, och därigenom framstår den som mer legitim än den egentligen är. Men detta kan ju bero på okunskap, och jag tror de flesta av oss är rätt okunniga på det området: vad kan man ha för nytta av övervakning egentligen?

Den ger oss inte trygghet – den har ingen avskräckande effekt med avseende på kriminalitet. Övervakningen är egentligen bara avskräckande för dem som inte har för avsikt, eller står i begrepp, att begå brott. Man vill inte göra något som kan verka misstänkt. Hej, självcensur! Eftersom vi inte orkar ta ställning till vad som kan tänkas verka misstänkt varje gång vi gör något så lär vi oss snart att inte tänka "fel". Är det den friheten Reinfeldt och Bildt vill ge oss? Friheten från att tänka "fel"?

Den är till föga hjälp för polisen – undersökningar gjorda i världens mest övervakade stad, London, visar att endast i enstaka undantagsfall kan den underlätta polisutredningar.

Den varken förhindrar eller försvårar terrorism – terroristerna duckar enkelt under radarn.

Vi är där idag, i det samhälle Bohman varnade Ungmoderaterna för. Och hans arvtagare i samma parti försöker sopa sin cyberkrigföring mot sitt eget folk under mattan så gott de kan. Det är vår gemensamma plikt att lyfta på mattkanten och visa våra medmänniskor vad som finns därunder.

Edit: smicker lönar sig.
Edit 2: det funkar utan också.
Edit 3: eller så länkar man bara.

Lille Fredrik...

Idag tänkte jag frångå en av mina principer som bloggare och be dig se en filmsnutt. Den är inte lång, bara två och en halv minut. Here goes:

Så. Man kan ha sina åsikter om argumentens hållbarhet, men jag hakade upp mig på en retorisk figur Reinfeldt använde sig av. Han säger, ungefär 48 s in i klippet: "Det är ungefär som att säga till det svenska folket att jag gick med i Moderaterna för att jag inte trodde på frihet."

Fredrik Reinfeldt.

Om du trodde på frihet skulle du inte ha piskat dina partikamrater att rösta för FRA-lagen. Du skulle heller inte ha drivit igenom ett ja till datalagringsdirektivet, luckrat upp LEK så att det blir lättare för staten att samla in, spara och i förlängningen missbruka information om medborgare som inte är misstänkta för något brott över huvud taget.

Om du trodde på frihet skulle du inte införa massövervakning i terroristskräckens namn, du skulle i stället klargöra att terrorism är ett akademiskt problem i Sverige och att det är löjligt att lägga resurser på att jaga terrorister i Sverige idag.

Om du trodde på frihet skulle du ha en justitieminister värd namnet, som aldrig skulle komma på tanken att föreslå gredelina kuvert, genvägar till fällande domar eller att personal utan polisiär kompetens ska få rätt att genomföra exempelvis husrannsakan. Bara för att nämna några få exempel ur en pinsamt lång lista.

Om du trodde på frihet skulle du inte acceptera att lagar används för "signalering", som narkotikalagstiftningen, som har en gummiparagraf som ger polisen rätt att släpa ner vilken medborgare som helst med en motivering som kan vara godtyckligt illa underbyggd: "Du verkar lite torr i halsen."

Om du trodde på frihet skulle du inte acceptera en barnpornografilagstiftning som gör det olagligt att titta på barnporr, vilket innebär att det är omöjligt för medborgarna att veta vad som är barnporr och inte. Och du skulle heller inte acceptera att teckningar kan vara olagliga att inneha eller titta på.

Om du trodde på frihet.

Tror man på frihet, och har någon som helst aning om hur verkligheten ser ut idag, är det omöjligt att sympatisera med Moderaterna.

Samma sak kan tyvärr sägas om alla partier i vår riksdag.

Det finns precis ett parti i Sverige som över huvud taget intresserar sig för frihet. Det partiet heter Piratpartiet.

Olika förutsättningar

Pär Ström har ju lyckats gå och få sig lite uppmärksamhet nu igen. Den här gången har han visst blivit hotad och tackar därför för sig som debattör.

Reaktionen var minst sagt förutsägbar; ett antal kvinnor hälsade honom i princip välkommen till deras vardag.

Och någon frågade rakt ut vad andra i en chatt tyckte om Ströms jämställdism, och jag svarade kort och gott att jag tyckte det var trams. Jag ombads utveckla det hela, och här är min utveckling.

Jag tänkte jämföra med en annan tanketradition som gör en liknande tankevurpa som den som gör Pär Ströms trams till just trams.


När man talar om frihet brukar man skilja på negativ och positiv frihet.

Negativ frihet betyder inte "dålig frihet" utan att det är en frihet som består i att ingen hindrar dig från att göra vad det nu är du vill göra.

Positiv frihet betyder inte att det är en "bra frihet" utan att du har makt att göra vad det nu är du vill göra.


Det finns en idétradition som hävdar att negativ frihet är allt människan behöver, sedan är det upp till var och en att ta ansvar för sig och sitt liv, vara sin egen lyckas smed och skapa sig den tillvaro hen vill ha.

Låt mig illustrera med en bild i tankevärlden; anta att tio personer med likvärdiga kläder får en varsin ryggsäck med ett överlevnadskit, släpp ut dem i skogen. De har negativ frihet, och lite positiv frihet också tack vare ryggsäcken och dess kit. Alla tio borde således kunna klara sig lika bra, och de som klarar sig sämre kan avskrivas som lata och får skylla sig själva.

Det är bara det att en av de är tio vältränad, normalfungerande och har, till skillnad mot de andra, stora kunskaper om hur man klarar sig i vildmarken.
En annan har downs syndrom. En tredje har hela sitt liv fått höra att hon ingenting duger till, och tror på det, och väger 110 kg.

Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna; de som förespråkar att det räcker med negativ frihet, gör förenklingen att alla därmed har samma förutsättningar.


Så är det naturligtvis inte.


Och Pär Ström gör exakt samma tankevurpa med sin jämställdism; han förutsätter att kvinnor har samma förutsättningar som män.


Så är det naturligtvis inte.


Vi har ett socialt klimat där kvinnor och män har olika förväntningar på sig.

Sådana som kanske är mindre viktiga är att pojkar förväntas gilla blått och flickor förväntas gilla rosa.

Till de förväntingar som har större betydelse kan nämnas att kvinnor förväntas nöja sig med lägre lön, förväntas ge männen mer plats i det sociala samlivet, förväntas servera män kaffe, förväntas agera mammor till allt och alla överallt.

Och detta inpräntas i oss alla, män som kvinnor, från tidigaste barndomen. Det speglas i vårt samhälle; män förväntas exempelvis vara hårda och beslutsamma, kvinnor förväntas vara milda och omhändertagande.

Vår lagstiftning och juridiska praxis är hårresande i många avseenden, inte minst när det gäller könsrelaterade frågor. Kvinnomisshandel är ett begrepp, men män som misshandlas av kvinnor talas det knappt om. Mödrar får ofta ensam vårdnad om barnen vid separation; fäder får det nästan aldrig. Kvinnor våldtas, men inte män. Våldtäktsoffer tillfrågas vad de haft för kläder på sig innan våldtäkten, trots att detta inte kan ha någon som helst relevans för skuldfrågan. Svarta trosor eller trosor med spets är tydligen ett halvt ja till alla män i världen. Och även om detta är så sjukt att man knappt kan tro att det är sant, är det så vårt rättssystem fungerar.

I arbetslivet accepterar kvinnor att bli åsidosatta för män som vill göra karriär. Eller, accepterar och accepterar, de knyter sina nävar i fickorna och spyr galla när ingen på jobbet hör, men männen som föst dem åt sidan fortsätter uppåt på sina karriärsstegar och kvinnorna blir kvar vid sin läst.

Kvinnor torkar skit och byter blöjor, lyfter tungt, städar, lagar mat till barn och gamla. De sköter den tråkiga administrationen på kontoren, de diskar kaffemuggar och kvarlämnade bestick i fikarummen.

När kvinnor samarbetar med män, tar de ofta på sig de tråkiga arbetsuppgifterna som också måste göras, medan männen tar för sig av sådant som är roligt och ger uppmärksamhet.

Och inget av detta beror på att kvinnor eller män är lata och får skylla sig själva, ytterst lite beror på att representanter för det ena könet är elaka eller onda. Det beror på att sociala mönster är svåra att vara medveten om, känna igen och, framför allt, att bryta.

Hur många gånger har vi inte i efterhand formulerat de där dräpande svaren vi inte kom på när vi blev överkörda av någon idiot?

Och varför kom vi inte på dem där och då?

Ofta var det just för att det sociala mönstret dikterade för oss hur vi skulle reagera, hur arga vi än blev, eller, om vi befann oss på den andra sidan, hur mycket vi än ångrade oss i efterhand.

Vi har inte samma förutsättningar. Detta är det första man måste förstå, om man vill kunna föra en civiliserad jämställdhetsdebatt.

Och, för den delen, om man vill kunna föra en civiliserad debatt om frihet och social rättvisa.

Hur man föder fanatism

I morse såg jag en beklämmande bild. Jag tänker inte ens länka den, det behövs inte; den föreställde nämligen bara text, och texten var:

If I had a dollar for every time capitalism was blamed for the problems caused by government I'd be a fat filmmaker with a baseball cap

Det jag finner beklämmande är inte i första hand den mobbar-vibranta referensen till Michael Moore, vilket i och för sig är osmakligt.

Det som verkligen stör mig är de andra påståendena i meningen.

Vi börjar med det implicita påståendet att kapitalism inte orsakar problem. Eftersom det inte är specificerat vilka problem det gäller, blir tolkningen att det gäller alla problem, det vill säga implikationen blir att kapitalismen inte orsakar några som helst problem över huvud taget.

Sedan har vi påståendet att problemen orsakas av styrande. I det här fallet tolkas alltså inte "government" som någon specifik regering utan det en regering ägnar sig åt - styrning.

Återigen, inga specifika problem, utan alla.

Detta är naturligtvis att överförenkla och förvanska verkligheten in absurdum.

Kapitalism orsakar de facto problem, det är bara att se sig om en liten stund. Ta en godtycklig finanskris; man kan skylla på regeringar bäst man vill, men hade vi inte haft kapitalism skulle finanskriser av det slag vi sett de facto inte ha kunnat uppstå. Observera att jag inte säger att kapitalism är ond eller roten till all ondska eller något sådant, jag konstaterar bara att den inte är problemfri. Det kan vi väl vara överens om?

Och om vi ska gå över till styrningen, är det solklart att finanskriserna uppstår på grund av att man styr för litet, snarare än att man styr för mycket.

Alan Greenspan & co slogs stenhårt för att hindra varje form av styrnande åtgärd från amerikanska myndigheters sida från att nå finansmarknaden. De lyckades väldigt bra med det. Så bra att USA fick en finanskris 2008. Greenspan medgav själv senare i kongressförhör att en tung orsak till krisen var just bristen på reglering och att han och hans lierade helt enkelt haft fel. Detta finns dokumenterat i Frontlines film "The Warning". Går man längre bakåt i tiden var finansmarknaden i 20-talets USA fantastiskt fri. Så fri att man fick låna pengar för att köpa aktier. Ridå.

Jag förespråkar inte planekonomi eller något annat galet, jag är för en i grunden fri marknad, men som regleras på så vis att det blir möjligt för små aktörer att etablera sig och frodas på den.

Men den här typen av populistiska slogans stimulerar till ett fanatiskt tankesätt, en slags våt dröm om att om man bara släpper allt fritt så blir allt bra.

Det är en vacker tanke, men den fungerar inte i praktiken.

Politik och tillväxt

Det argumenteras ofta fram och tillbaka om vad som är bäst, fri marknad eller planekonomi, och även folk som är överens om hur de vill ha det kivas gärna om detaljer; hur fri ska marknaden vara, helt utan begränsningar eller begränsad, och i så fall hur begränsad och på vilka sätt.

Det påstås, märkligt nog, ganska ofta att en eller annan modell är bättre för tillväxten än andra. Trots att den ekonomiska modellen har föga att göra med det som driver tillväxten.

Det som driver tillväxten, och alltid har drivit tillväxten, är den tekniska utvecklingen.

Den första samhällsmodell vi känner till brukar vi kalla jägarsamhället; vi var nomader och levde av jakt, och följde våra bytesdjurs rörelser.

Därefter lärde vi oss att bruka jord. Då blev vi tvungna att skaffa fasta bosättningar, vid våra åkrar och grönsaksland. Men å andra sidan blev vi mindre beroende av jaktlyckan.

Vi lärde oss att bruka spjut, slungor, kilar, hjul, pil och båge, hammare, yxor, och i varje steg blev vi effektivare.

Vikingarnas långbåtar var snabba och lätta, sjövärdiga och mångsidiga. Koggen, som kom därefter, hade höga sidor och var stabil och kunde ta mycket mera last. Plötsligt kunde sjöfarten över Östersjön gå med stora laster och handeln började blomstra.

Boktryckarkonsten gjorde att folk slapp sitta och kopiera böcker för hand, och satte också punkt för kopiatörernas möjligheter att ändra texten. Rätta fel, ändra formuleringar, till och med lägga till och dra ifrån. Och, förstås, införa nya fel. Den innebar dock inte någon omedelbar ökning av den ekonomiska tillväxten, vi återkommer till det senare.

Den industriella revolutionen innebar att man plötsligt hade en mekanisk världens starkaste man som kunde jobba hur hårt som helst dagarna i ända och göra samma sak outtröttligen. Bland annat. Och ekonomin exploderade, grunden till västvärldens relativa välstånd av idag lades då.

Den största utmaningen vi står inför, i ekonomiskt hänseende, är förstås att låta tekniken blomstra så att den kan driva den ekonomiska utvecklingen vidare in i informationssamhället.

Det är här någonstans våra politiker går fel.

Lobbyisterna säger att ACTA ska göra det möjligt för företag att tjäna pengar på sina idéer, innovationer, designer, whatever. De har till och med mage att påstå att ACTA skulle gynna de mänskliga rättigheterna.

Lobbyisterna säger att IPRED och datalagringsdirektivet ska göra det möjligt för upphovsmän att tjäna pengar på sina verk.

Tjänstemännen påstår att datalagringsdirektivet, FRA-lagen och dess utvidgningar ska skydda oss mot terrorism.

Allt detta är lögner och trams, vilket du kan läsa mer om ifall du följer länkarna.

Vi befinner oss mitt i en revolution. En informationsrevolution. Det är rörigt, det är omöjligt att överblicka. Inte ens de som vinnlägger sig om att hålla koll klarar av det. Revolutionen ruckar på samhällets fundament. Detta skrämmer makthavarna till stolligheter en masse. Vi har en regering av partier som traditionellt har påstått sig stå för frihet, men som nu endast använder sin makt till fler och hårdare lagar, mer batonger, och mer övervakning.

Denna rädsla finns naturligtvis också hos storföretagen, och det är den rädslans fula tryne vi ser i ACTA.

Vad vi behöver göra är att släppa informationen fri. Åtminstone i större utsträckning än någon politiker eller företagsledare vågar tänka sig. För informationen är den nya teknikens essens, på samma sätt som ångmaskinens energi var den industriella revolutionens.

För att tillväxten ska kunna fortsätta, måste tekniken fortsätta utvecklas. För att tekniken ska kunna fortsätta utvecklas, måste informationen i allt väsentligt vara fri.

Låt oss återgå till historien.

Bocktryckarkonstens barndom var svår. Den katolska kyrkans munkar kopierade böcker manuellt och det var så böcker skulle kopieras, punkt. Om man tillät böcker att tryckas skulle man förlora makten över det skrivna ordet. När England som första land började tillåta boktryckande, var det så hårt reglerat  att drottningen kunde censurera allt efter behag. Bocktryckandet fortsatte vara hårt reglerat; även de allmänna biblioteken hade en tuff barndom. (Hur skulle boktryckarna tjäna pengar om folk kunde låna böcker gratis?)

Ledde boktryckarkonsten till någon ekonomisk expansion att tala om? Kanske, i sinom tid, när böcker blev billiga nog för gemene man att ha råd med, och allmänna bibliotek fanns för att tillfredsställa kunskapstörsten hos dem som ändå inte hade råd, eller som bara inte ville köpa dyra faktaböcker. (Faktaböcker trycks i små upplagor och blir därigenom dyrare än kioskvältare.)

Industrisamhället, då? Pja, James Watt hade ju lyckats fixa patent på ångmaskinen, och det anses allmänt att hans patent fördröjde revolutionen så länge det gällde. Men så fort patenttiden löpte ut, började konkurrenter vidareutveckla maskinen, och så blev det snurr på hjulen på riktigt. Ekonomin blomstrade!

Vi befinner oss i en tid då vår ekonomi är helt avhängig den ständiga tillväxten.

Vi befinner oss i en tid som präglas av en teknisk revolution.

Och vad har våra politiker lärt av historien?

De söker kväsa den tekniska revolutionen, förlama den, stympa den, belägga den med munkavle; vi har FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, ACTA, vi har i USA sett SOPA och PIPA gå åt pipsvängen, man gör allt för att stoppa tekniken. Stoppa den ekonomiska tillväxten.

Regeringen talar gärna om "tid för ansvar" just för att glida undan ansvaret för vår gemensamma ekonomi. Att ta ansvar vore att ge forskningen, företagen och kreatörerna en chans att blomstra. Vi skulle kunna vara först på plan, och därmed få chansen att bli störst, bäst och vackrast.

Då krävs en helt annan politik. En som släpper informationen fri.