Varför allt är en trasa

Föga anade nog Carl Jonas Love Almqvist - som jag parafraserar i titeln - hur samhället av idag, ganska precis 150 år efter hans död, skulle se ut.

Vi har politiker som verkar helt galna. Vi har medier som inte tycks bry sig om huruvida det de rapporterar är vare sig relevant eller sanningsenligt. Vi har global uppvärmning, peak oil, och en ekonomi som både nationellt och internationellt ter sig tämligen svajig.

Vi har inte bara galna politiker i Sverige. Vi har galna politiker i Ryssland, Storbritannien, USA, Spanien, Grekland, Iran, Israel, Sydafrika...

Demokratin verkar, som styrelseskick, befinna sig i upplösningstillstånd. Vänstern och högeralliansen för alla stort sett samma politik, och den kännetecknas nog mest av att den är helt dysfunktionell. Ändå är vi rikare än någonsin. Samtidigt som de som befinner sig i samhällets lägre skikt är mer utsatta än någonsin.

Löjeväckande säkerhetscharader på våra flygplatser, så gott som obegränsad övervakning, ett rättssamhälle som fungerar tills det ska statueras exempel, sjuksköterskor som flyttar till Norge. Papperslösa som städar restauranger under slavliknande förhållanden, inget försvar trots att vi bor granne med tokarnas tok, Vladimir Putin.

Mitt i detta ett stort sett fiktivt invandringsproblem, folk som tror på konspirationsteorier av alla de slag - till exempel att vaccin skulle vara farligt, att flygplan skulle förgifta jorden genom att spruta ut kemikalier över oss...

Har allt och alla blivit galna?

Vad är det egentligen som har hänt?

För 40 år sedan var året 1975. Våra politiker kände nog inte att de kunde styra landet precis hur de ville, men de hade nog ändå något slags känsla av att ha situationen under kontroll.

När vi människor känner att vi har situationen under kontroll, då mår vi bra. När vi känner att vi inte har kontroll, blir vi stressade. Stressen ger oss tunnelseende och tar ifrån oss vår empati.

Sen internet tågade ut i världen har våra journalister fått känna att de tappat kontrollen. Våra politiker likaså. Och våra rättsvårdande instanser och militärer. Internet har varit något av en chockvåg av anarki för världen, och reaktionerna är - tunnelseende och bristande empati. Sida vid sida med nätet har vi - eller förefaller åtminstone ha - en ständigt ökande automatisering.

Kanske är det därför vi ser detta desperata - men totalt hjärndöda - fasthållande vid full sysselsättning och 40-timmarsvecka? Kanske är det därför folk hellre vill tro på lögner om "massinvandring" och på folk som påstår att man inte behöver glasögon för att man kan träna upp synen i stället?

Internet innebär också att all världens information ligger för våra händer, en googling bort. Jag skriver information, och inte kunskap, för det är inte samma sak. En del använder informationen för att övertyga sig om att de vet bättre än experter och forskare - där ser vi en tydlig vattendelare mellan information och kunskap.

Så vad ska vi göra, vad är det för verkliga utmaningar som ligger framför oss?

Det vi behöver göra är att studera den svärmmentalitet vi ser exempelvis inom utvecklingen av fri mjukvara, och se vad den för med sig för fördelar och nackdelar.

Jag anser mig se att fördelen är att det kan gå att få en massa jobb gjort - och väl utfört - på ganska kort tid. Och nackdelen att om ingen styr upp det hela så blir det bara ett spretigt härke till resultat.

Internet drar oss, på gott och ont, i riktning mot anarki och direktdemokrati. Vi kommer sannolikt att behöva hitta ett sätt att få ordning på saker och ting för att få fungerande samhällen. Men den rätta vägen kan inte vara att ta ifrån oss vår yttrandefrihet eller att övervaka allt vi gör med grumliga motiv. Den rätta vägen kan inte vara att kväva all innovation eller stänga alla gränser.

Men innan vi kan välja den rätta vägen måste vi enas om var vi befinner oss. Jag har försökt ge mitt svar här ovan. Vad är ditt?

Sanning och konsekvens

I det senaste valet fick Sverigedemokraterna 13% av de röstande svenskarnas röster i riksdagsvalet. Strax efter valet dök artiklar upp som försökte förklara och diskutera detta.

Jag ska göra ett nytt försök. Men jag är inte Sverigedemokrat, så jag kan inte göra anspråk på att förstå vad som driver dem. Så mina tankar kring det hela kan aldrig bli mer än mer eller mindre begåvade gissningar.

Så. Jag tänkte börja lite längre bak i tiden.

Vi har en värdering som sitter ganska djupt: man ska göra rätt för sig. Den värderingen har funnits åtminstone i hela mitt liv, och förmodligen ganska långt innan jag föddes också. Min far har garanterat fått det med modersmjölken han också, och hans far före honom.

På 70-talet var exempelvis modet ganska likriktat om man jämför med idag, men det var inte lika fint att vara rik, eller lika fult att vara fattig, som det är idag. Och skillnaderna var inte heller lika stora. Visst, det var fint att vara rik även på den tiden, men den attityden fick en rejäl boost på 80-talet. Och i skuggan av det började folk omedvetet att betrakta fattigdom som något fult.

Uteliggare och tiggare fanns i princip inte i Sverige på 70- och 80-talen, vilket också har bidragit till stigmat. När de började dyka upp på 90-talet, visste vi inte hur vi skulle förhålla oss till dem. De gjorde ju inte rätt för sig. Vi hade ju ett så fantastiskt socialt skyddsnät, hur kunde de slinka igenom?

Klyftorna i samhället har ökat, och det kan bara beskrivas som en socioekonomisk segregation. Visst, när miljonprogrammets jättehus byggdes var det inte för överklassen, och redan Ebba Grön sjöng om den kalla miljön i förorterna. Men det blev inte bättre därifrån. Det blev värre. Mycket värre.

Här kommer då ett parti som har sina rötter i svensk nazism, Sverigedemokraterna, och använder sig av populism för att vinna sympatier. Det är inget konstigt med det i sig, alla partier i Sverige är mer eller mindre populistiska idag. Men Sverigedemokraterna är populismens okrönta kungar.

En sak som utmärker populism - som jag ser det - är att man förenklar problemen så grovt att de lösningar man presenterar i bästa fall blir ett slag i luften, och i sämsta fall bara förvärrar situationen. Och den typen av förenklingar ligger i tiden, i snuttifieringarnas tidevarv.

Sverigedemokraterna ser den socioekonomiska segregationen, men förenklar problemet in absurdum - och lägger skulden på invandrarna. Invandrarna är i vanlig ordning tacksamma syndabockar - det är lätt att hitta skillnader mellan dem och oss. Det är lätt att sprida lögner om dem. Och bli trodd.

Dessutom uppstår här ett par andra problem: dels flyttas fokus från det verkliga problemet, till något som egentligen inte är något större problem: invandringen. Och därmed försöker man lösa det verkliga problemet med åtgärder mot det inbillade.

Sverigedemokraterna plockar också upp andra saker folk är missnöjda med. Som till exempel lastbilschaffisar och byggjobbare och andra som känner av konkurrensen från öst. En konkurrens som är en realitet för dem. De har inte världens högsta status från början, och förlorar de sina jobb blir de - hemska tanke - arbetslösa. Fattiga. Gör inte rätt för sig.

Det gäller att inte underskatta kraften i detta. När du vet att du när som helst kan bli paria, är det lätt att bli misstänksam mot de rika. De rika, som inte förstår din situation. De rika, som skiter i din situation. De mäktiga, som orsakar din situation. De mäktiga, som inte bryr sig. Det är lätt att, i den här kontexten, börja undra varför medierna inte skriver om problemen. Och det är lätt, att i frustrationens bittra stund, ge egna förklaringar. Konspirationsteorier. PK-vänstern. Medierna. Kulturmarxismen.

Det är så fantastiskt bekvämt att ha någon att skylla på, men det gäller att komma ihåg att även om lastbilschaffisarnas jobb skulle - åtminstone temporärt - räddas av att stänga gränserna, så är det ändå en seger av det slag Pyrrhus talade om. Man kan inte skydda sig mot konkurrens genom att stänga gränser, man sopar i bästa fall bara problemen under mattan.

Men. Här sitter vi i våra stugor - eller snarare villor och lägenheter - och är chockerade över att populismens kungar blir landets tredje största parti.

Det är inte konstigt. Men det är väldigt farligt. Som jag skrev har Sverigedemokraterna sina rötter i nazismen. Och nazism och populism är två företeelser som tycks hänga intimt samman.

Nazisterna i 30-talets Tyskland har, precis som många av Sovjetunionens kommunister, av historiker kallats "antiintellektuella". De föraktade, lite förenklat, teoretiska resonemang och hyllade handling. Läs gärna på om antiintellektualism, och se hur det går hand i hand med populism.

Nazisterna i 30-talets Tyskland hade enkla svar. Det var kommunisternas fel. Det var judarnas fel. Det var de förståndshandikappades och de sinnessjukas fel. Blodet var inte rent nog. Det daltades för mycket. De valdes in som ett parti bland andra i det tyska parlamentet. Mot löfte om att stoppa kommunismen gavs de, av de andra partierna i parlamentet, total makt över Tyskland. Det var förvisso tänkt att det skulle bli tillfälligt, men det var ju enkelt för nazisterna att strunta i det sen. De hade ju den totala makten. Tänk så fel det kan bli.

Nu lär våra politiker knappast upprepa det misstaget och frivilligt ge ifrån sig någon makt till SD - inte minst för att kommunistskräcken inte är vad den har varit.

Men som det ser ut just nu finns det inget som hindrar SD från att bli landets största parti i nästa val. Sug på den en stund.

Så vad kan göras?

Jag tror att det viktigaste är att minska inkomstklyftorna - det vill säga lösa ett av de problem som faktiskt finns. Jag tror att svaret ligger i att skapa trygghet för de svagaste i samhället - basinkomst är kanske inte en dum idé - visst kostar det, men det sparar också. Det blir mycket mindre administration och förhoppningsvis mycket mindre kostnader på andra håll. Låt folk slippa förnedras av stolliga arbetsmarknadsåtgärder. Låt folk göra nytta på sina egna sätt.

Men, att minska klyftorna är ingen enkel uppgift, för problemet är inte begränsat till Sverige. Så länge vi är med i EU och klyftorna finns inom EU, kommer folk från fattigare EU-länder att konkurrera med folk i rikare EU-länder om de jobb som finns, oavsett om vi har basinkomst eller inte. Och stänger vi gränserna (vilket sannolikt kräver att vi tar oss ur EU på något vis) så har vi som sagt bara sopat grundproblemet under mattan - det kommer inte på något magiskt vis att skapa nya arbetstillfällen, utan tvärtom göra det svårare för svenska företag att agera internationellt. Dessutom har det tillkommit en ny dimension i hotet från automatiseringen: i industrirevolutionen kunde människors och djurs muskler i allt väsentligt ersättas med maskiner. I IT-revolutionen är det våra hjärnor som står på tur. Vi måste nog ställa oss frågan på allvar: är det kanske dags att ompröva vår gamla värdering att man ska göra rätt för sig? Kan det vara dags att överge de sannolikt orealistiska drömmarna om full sysselsättning?

Jag tror också att psykiatrin behöver återupprättas. Moderater och socialdemokrater var rörande eniga när psykiatrireformen drevs igenom och institutionerna stängdes. De psykiskt sjuka skulle få bo i vanliga lägenheter. Och det gjorde de. En kort tid. Snart hade många gjort sig omöjliga och vräkts. Nu innebär psykisk sjukdom att vandra omkring på gatorna och hoppas på sina medmänniskors medmänsklighet. Och ofta också att "självmedicinera". Psykvården - det lilla som återstår av den - vägrar att befatta sig med missbrukare, och missbrukarvården vägrar att befatta sig med personer som har psykiska problem. Hoppsan, när många ramlade mellan stolarna "sparade" vi massor med pengar!

Det finns fler situationer där människor behöver hjälp och inte stjälp. Samhället kan bli väldigt mycket bättre här.

Men det krävs också att medier lär sig att värdera nyheter och att värdera journalism - det duger inte att skylla på mediekonsumenternas påstådda ointresse - och att etablerade politiker vaknar till och lär sig att erkänna att man gör fel ibland. Helt enkelt sätta landets bästa framför den egna prestigen.

Som du ser jag har inte speciellt konkreta förslag eller någon master plan för hur man ska komma tillrätta med våra problem. Det ligger i sakens natur, eftersom svåra problem inte har enkla lösningar. Men vi måste börja med att prata om vad problemen faktiskt består i, om vi ska ha en chans att hitta några lösningar. Och då duger det inte med populism. Och det är inte ett problem som bara handlar om Sverigedemokraterna, det spänner över hela det politiska spektrat.

Och jag har inte ens nämnt elefanterna i rummet, men dem lär jag återkomma till senare.

Inte helt oväntat: Piratpartiet visar ryggrad, får skit för det

I dag skriver Per Gudmundsson som han har vett till, och det är i vanlig ordning inte mycket.

Hans stora nummer för dagen tycks vara att köra en "guilt by association" i ett mycket osmakligt försök att lägga Piratpartiet i samma påse som de andra organisationer som deltar i morgondagens demonstration mot Barack Obama.

Det finns förvisso pirater som är lite oroliga för dålig publicitet, men det är inget konstigt med att det finns olika åsikter och uppfattningar inom ett parti — tvärtom, det är ett tecken på god hälsa.

Men innan jag argumenterar mot detta vill jag fästa er uppmärksamhet vid en annan liten detalj i Gudmundssons drapa:

Demonstranterna är ju ändå övertygade om att han övervakar allt och alla.

Om vi bortser från det uppenbara att alla demonstranter självklart är medvetna om att det inte är presidenten själv som sköter övervakningen, så är det ändå ett obestridligt faktum att USAs myndigheter faktiskt gör just precis det. Och det borde Gudmundsson verkligen känna till. Man frestas tro att karln lever i en skyddad verkstad. Eller om han medvetet försöker slå blå dunster i våra ögon. Är detta vad vi bör kalla bra journalistik?

Men, så, till saken.

Demonstrationen är öppen för alla och även högerpartierna och deras ungdomsförbund är välkomna att delta, både som organisationer och individer. Ingen har någonsin sagt något annat.

Ändå lider de av en märklig beröringsskräck för vänstern. Man undrar nästan om de hellre ser världen gå under, än att stå vid sidan av en vänstersympatisör i gemensam protest mot maktens missgärningar.

Men, det är bara halva sanningen. Vänstern lider faktiskt av samma beröringsskräck för högern. Vilket innebär att om högern hållit sig framme och varit först på bollen skulle det ha sett ut precis tvärtom.

Piratpartiet prioriterar annorlunda. Vi protesterar hellre gemensamt med personer vi inte håller med i andra frågor än att låta dumheten och flatheten segra oemotsagda. Vi har liksom inte några större problem med att tycka olika. Det är demokrati.

Att de andra som gärna håller oliktänkandet högt på papperet inte står för detta i praktiken är tråkigt och beklagligt.

Vi i Piratpartiet har vår ideologi klar för oss: man får tycka olika, och man bör protestera mot det man tycker är fel.

Ska vi ha en chans 2014?

Piratpartiet bildades när folk var arga på The Pirate Bay-rättegången.

Det enda pionjärerna behövde göra var att elda på den ilska som redan fanns. Populariteten sköt i höjden och gav oss två parlamentariker i EU.

Sedan började folks ilska kretsa kring andra saker. Och våra siffror började dala.

Sverigedemokraterna är vår motpol inte bara ideologiskt utan också vad beträffar överlappet mellan vad folk är arga på och vilken politik de driver. Missnöjet med etablissemanget är så stort att vissa är beredda att rösta på SD bara för att de överhuvud taget verkar bry sig om något. Och med "något", avser vi här något som anses värt att bry sig i, som t.ex. kriminalitet. Till skillnad från något som det inte anses värt att bry sig i, som fildelning. Att deras politik sedan föreskriver helt vansinniga åtgärder är faktiskt inte så viktigt som en kan tro.

Så, om vi ska vinna sympatier i någon större omfattning, måste vi försöka oss på en liknande balansgång som den miljöpartiet ägnar sig åt; att agera på frågor som engagerar folket, och ha hjärtefrågorna som ideologisk grund men låta frågorna själva sitta lite på undantag.

Vi kan inte stå med pekpinnar och säga åt folk att, "Ey! Ni är arga på fel saker! Ni ska vara arga på XXX, det är ju jätteviktigt!!!", eller hur?

Om inte berget kommer till Muhammed, får Muhammed gå till berget.

Därför är vårt breddningsarbete extremt viktigt, men det är inte bara viktigt att vi breddar oss, det är också viktigt hur vi breddar oss. Vi kan ha alla åsikter vi vill om saker folk skiter i, men det, pja, skiter de i.

Så var går gränsen mellan att vara populist och att vara opportunist? Well, populisten säger precis det hen tror att folk vill höra. Opportunisten nöjer sig med att diskutera frågor som folk engageras av.

Vill en få smöret sålt, är det helt enkelt bättre att ge sig ut på marknaden än att stanna hemma. Huruvida en får behålla pengarna, är en helt annan fråga.

Upplopp och ansvar

Det första som händer när det hettar till i samhället tycks vara att folk blir arga och gör det folk gör när de blir arga: beter sig som idioter.

Jag läser kommentarer om att det är regeringens fel, och motkommentarer som säger att det är individernas fel, jag ser socialarbetare kalla dessa människor — som gör saker som är ungefär lika oacceptabla som saker deras klienter gör varje dag — för "löss", jag ser korttänkta militärer skriva upprört om bortskämda slynglar som inte är tacksamma för alla möjligheter de har fått av vårt fantastiska land.

Det stämmer att det är regeringens fel. Det stämmer också att det är individernas ansvar att bete sig som folk. Det stämmer också att händelseförloppen påverkas av våra myndigheter, medierapportering, debatt och desinformation på nätet, vädret, välj själv.

Allt hänger ihop.

Kallar du dem för bortskämda slynglar kommer de inte att stanna upp och tänka "fan, vad dumt av mig, det är nog bäst att jag skärper mig". De kommer (med rätta) att skrika åt dig att du är en idiot som inget begriper, och de kommer kanske (utan rätt) att kasta sten på dig.

Kallar du dem löss visar du bara vad för virke du själv är gjord av.

Försöker du friskriva regeringen, migrationsverket, vården, nätdebattörerna, ras- och muslimhatarna, skolan, de giriga direktörerna och kommunpamparna, ålderdomshemmen och dig själv från ansvar, visar du bara att du inte förstår den grundläggande premissen:

Allt. Hänger. Ihop.

Så ta ditt individuella ansvar och försök förmå samhället, vilken aspekt av det som det nu råkar vara du kan påverka, att ta sitt. Försök få individer omkring dig att ta sitt. Det är det enda sättet att få dem som eldar och kastar sten att ta sitt.

Intoleransens logik

Jag deltog i en tråd på facebook, en politisk het potatis dök upp i samtalet. Någon slängde in en kommentar att tråden plötsligt tycktes handla om något annat slags slödder. Någon reagerade på språkbruket.

Vi ser det här i många sammanhang. Slödder, förrädare, pack, horor, blattar, muppar, rassar, nassar. Invektiven som dyker upp i en föraktfull, gärna dräpande, kommentar.

Så jag tänkte: om jag skulle kalla någon slödder, vad skulle i så fall vara det som särskilde slöddret från oss andra?

I mitt fall skulle det nog i så fall tvunget bli intolerans.

Längre än så här resonerar man i allmänhet inte om man använder invektiven ovan. Men jag är nu lagd på ett annat vis.

För om jag är intolerant mot intoleranta, så blir jag, per min egen definition, slödder.

Den tankelapsus som kommer av att inte tänka det här extra steget, förefaller vanligt förekommande bland intoleranta och hatande människor. Det verkar finnas ett oändligt antal variationer på temat.

Har ni tänkt på hur rasister tenderar att själva visa upp de egenskaper de så desperat vill tillskriva invandrare eller muslimer? Hur feministhatare tenderar att bli precis de manschauvinister de känner sig så kränkta över att ha kallats för? Hur manliga homofober tenderar att visa upp en rädsla som får den fjollighet de föraktar hos bögar, att blekna? Hur kristna och muslimer som försöker bekämpa ondskan själva hemfaller åt extrem ondska? Hur religionshatare drar alla religiösa över en kam och själva bildar intoleranta sekter?

Sedan återstår frågan om hur man ska förhålla sig till att hela den här bloggposten, till syvende och sist, är en enda stor generalisering.

Men, innan du förolämpar någon nästa gång; försök se till att din förolämpning inte är en sten, och att din omgivning inte är ett glashus. Och, om du är politiskt engagerad, tänk på att du kan träffa ditt partis glashus också.

Vi älskar människor.

Rika människor.

Duktigt feltänk, Fredrik

Fredrik Reinfeldt tycker att vi ska höja pensionsåldern till 75, och öppna för att fler ska kunna byta karriär mitt i livet.

Jag ser gärna att Fredrik byter karriär. Men om vi ska titta på idéerna i stället för att kasta paj:

Höja pensionsåldern.

Gud vad smart. Då kan ännu fler konkurrera om de jobb som inte finns. Så kan man genomföra reallönesänkningar? Eller är det så att punkten där skon egentligen klämmer är att det inte finns några pengar att betala pensioner med, nu när ansvarsfulle Fredrik har bränt statens tillgångar?

Byta karriär mitt i livet.

Alltså hallå...? Den tiden då folk hade samma jobb en hel livstid är förbi. Folk byter karriär flera gånger i livet, det är redan helt normalt och inget som tarvar någon höjd pensionsålder för att en ska hinna med. Men om Reinfeldt menar allvar med detta kanske vi kan vänta oss en studiemedelsreform som ger generösare studielån, kanske rentav studiebidrag, som gör en andra universitets- eller högskoleutbildning möjlig? Vi kanske inte ska hålla andan i väntan på detta.

Ursäkta min bitska ton men det här är så världsfrånvänt att jag blir mörkrädd. Och nej, jag trodde inte att någon i vår regering eller ens riksdag hade någon markkontakt men denna idioti går utanpå det mesta.

Men, det återstår en tolkning.

Det var ju ministermöte strax efter detta utspel, och det är inte helt utan att en misstänker att det här handlade om att hitta ett trevligt samtalsämne för statsministrarna så att de slapp tala om något viktigt eller relevant, som de, hemska tanke, kunnat bli oense om. Det som talar för den teorin är att utspelet är så sällsynt illa genomtänkt och luktar starkt av populism, även om det denna gång verkar vara en populism som riktar sig till andra statsministrar snarare än folket.

Det är illa när det känns som att man behöver förklara för sin egen statsminister att SVT:s Starke man inte är en uppsättning instruktionsfilmer utan satir.

Lagt till bloggrulle...

Det fanns många bloggar där som jag faktiskt inte har besökt på länge... och som, när man tittar efter, inte heller har uppdaterats på länge.

Men det är bloggar jag gillar, och jag hoppas att de kommer igång och börjar skriva igen någon gång. Och när de gör det kommer det att synas här.

Bra, va?

Edit: Det är Beelzebjörns fel att jag kände mig tvungen att lägga upp en bloggrulle här också. Så han kan väl få min första länk då.
Edit 2: Ändrade bloggrullen så den bara visar de 10 senast uppdaterade i min samling, med färskast först. Blir snyggare, tycker jag, även om några favoriter hamnar på undantag ett tag. Men men, de behöver bara skriva nåt, så är de back on top!

Nystart.

Nu är jag trött på mörker och eld och ursinne, och tänkte fortsätta med en ny blogg som känns mer i harmoni med vem jag är och vad jag står för.

Så, here it is. Orkar inte pimpa den mer just nu men det kanske blir mer vad det lider.

I skrivande stund har jag ingen bloggrulle men det finns en bra bloggrulle på min gamla blogg.

En vacker dag ska du se att jag har något att skriva om oxå, men det kommer jag i så fall att annonsera i de sedvanliga kanalerna, som för ögonblicket omfattar twitter, fejan, diaspora och google+.