Visar inlägg med etikett piratpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett piratpartiet. Visa alla inlägg

söndag 15 juni 2014

Från vem utgår makten nu igen?

Vi har - åtminstone nominellt - en demokrati i sverige.

Det innebär - åtminstone i teorin - att folket i allmänna val väljer sina företrädare att representera dem i en regering och en riksdag.

All makt utgår - i teorin - från folket.

I praktiken blir det lite annorlunda.

Det finns nämligen något som kallas lobbyism. Det innebär helt enkelt att den som har tillräckligt mycket pengar kan skicka springpojkar till våra folkvalda, för att försöka övertyga de senare om det förträffliga i att gynna uppdragsgivarens särintressen.

Lobbyism innebär alltså att man försöker åsidosätta demokratin genom att försöka få politiker att agera i ens egna intressen i stället för i folkets intressen.

Det gäller att komma ihåg att ingen lobbyist i hela världen representerar ett folk - de representerar sina uppdragsgivare, och dessa är aldrig folkvalda.

För en politiker gäller det alltså att komma ihåg vem som är ens uppdragsgivare, och vem som inte är det.

Så när jag ser den här texten i en artikel:
– Vi ser inte det behovet. Det ingår i vårt uppdrag att låta oss påverkas av olika organisationer, säger Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson.
då tänker jag ungefär så här:


Nej, Anders W Jonsson, din uppdragsgivare är det svenska folket, hela det svenska folket och ingen annan än det svenska folket. Din uppdragsgivare är INTE näringslivet. Din uppdragsgivare är INTE en lobbyorganistion. Din uppdragsgivare är INTE någon federal organisation i USA.

Anders W Jonsson lever inte i ett vakuum, och hans attityd lär knappast vara unik. Vore den det skulle vi sannolikt ha en mediestorm med krav på hans omedelbara avgång, men det är, i vanlig ordning, nästan helt tyst. Och tystnaden är inte ett tecken på att allt är som det ska vara, tvärtom. Det är snarare ett tecken på att rötan är genomgående.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka att vi kanske faktiskt har precis de politiker vi förtjänar.

söndag 25 maj 2014

Om fascism i relation till andra ideologier

Såhär i slutspurten inför EU-valet hörde jag någonstans något intressant. En representant för Feministiskt Initiativ sa något om att hon trodde att folk röstade på Fi för att markera att de är mot fascismen och vill stoppa den.

Är det då verkligen så att motsatsen till fascism är vänster? I så fall borde väl AFA (Antifascistisk Aktion, en grupp vänsterfascister) vara motsatsen, men som ni ser av min lite sarkastiska förklaring till förkortningen anser jag (i likhet med de flesta andra) att det är stort sett samma skit.

Vilket gör att man börjar undra om det är rimligt att betrakta fascism som högerextremism. Och läser man på wikipedia om fascism och nazism så blir man lätt förvirrad, men en sak kan man konstatera ganska snabbt: kallar man det högerextremism har man nog förenklat bort sig från sanningen.

Om man tittar in på http://www.politicalcompass.org/, så föreslås där att man kompletterar höger/vänster-skalan med en skala som är auktoritär i ena änden och frihetlig i den andra. På så vis får man en dimension till i det hela och då hittar man en plats för fascismen och nazismen: de hör hemma nära den auktoritära änden. Precis som AFA. Och, skulle jag vilja hävda, Feministiskt Initiativ, även om de kanske inte hamnar lika långt ut på kanten. De här organisationerna hamnar förvisso inte på samma ställe på höger/vänster-skalan, men de hamnar alla i den auktoritära änden av detta nya spektrum.

Därför anser jag nog personligen att om man vill agera mot fascism och nazism, är det betydligt bättre att placera sig på den frihetliga sidan. Det är på den sidan vi hittar fred och frihet.

Där hittar du till exempel Piratpartiet, som på höger/vänster-skalan har sitt centrum nära mitten. Så, vill du vara en röst mot fascism och nazism, tror i vart fall jag att Piratpartiet är det bästa valet för dig.

Det känns lite tråkigt att jag inte hann tänka det här innan EU-valet, men det kanske kan vara värt att komma ihåg till nästa gång om inte annat. Det är ju bara 4 månader dit.

söndag 20 april 2014

D och E

Mytbildningen om FOSS är stark, så jag tänkte, med anledning av en facebookdiskussion, bemöta lite fler myter här.

Myt: Man kan aldrig få se koden till proprietär mjukvara.

Sanning: Proprietär mjukvara kan ha allt från helt öppen källkod, via källkod som kan visas för kunder under vissa avtal, till superhemlig källkod som aldrig visas för någon utomstående under några som helst omständigheter.

Myt: Med FOSS hittar man buggarna blixtsnabbt och communityn publicerar rättningar direkt!

Sanning del 1: Hittandet och rättandet av en bugg går till ungefär så här (alltid, oavsett om det är FOSS eller proprietärt):

  • Någon observerar ett oönskat beteende
  • Någon analyserar kod
  • Någon rättar kod
  • Någon kvalitetskontrollerar (granskar och/eller testar) den rättade koden
  • Någon tillhandahåller en rättad version av mjukvaran för användaren
Det enda led i den här kedjan som möjligen kan hoppas över är kvalitetskontrollen, men annars måste alla steg löpas igenom. Och det tar ungefär samma tid att göra det oavsett om den som gör det gör det för ett FOSS-projekt eller ett företag. Eller, ja, den som jobbar för ett företag har ofta tillgång till bättre verktyg.

Men poängen är att tiden från den första punkten till den sista är stort sett konstant oavsett licensieringsform. Det kan förefalla gå fort med FOSS om communityt får en patch av någon som redan har löpt igenom i princip hela kedjan åt dem. Med en superhemlig leverantör tvingas man lämna över stafettpinnen redan vid den andra punkten ovan, och då kan det verka ta längre tid, helt enkelt för att det blir mer arbete som måste utföras innan det är klart.

Sanning del 2: Det är inte alls säkert att communityt betraktar beteendet som en bugg, eller tycker att den rättning man presenterar är bra, eller förstår/bryr sig i ens problem. Det som händer då är att du får antingen leva utan rättningen eller starta en egen gren av projektet, och i det senare fallet har vi gått från en snabb och enkel rättning till att ha eget underhållsansvar för ett mjukvaruprojekt. Hoppsan.

Utläggning:

De framgångsrika open source-projekten vi hör om är saker som Apache, Postfix, Bind, Python etc. Det är de projekt som uppnått "kritisk massa" så pass att de är självgående och inte har något problem att rekrytera folk, och har så många användare som är beroende av dem att belastningen per organisation är rätt låg att hysta in lite mantimmar på att jaga buggar etc.

Alla open source-projekt är inte lika framgångsrika och mer esoteriska projekt saknar den typen av egen motor vilket leder till att de bara utvecklas så länge som ursprungspersonerna har nytta av det och bara tills de features de behöver är klara. Efter det tenderar de projekten att ruttna.

Inom Piratpartiets IT-grupp känner många säkert till Kannel, den SMS-lösning partiet använde under lång tid men som hade många tillkortakommande vad gällde stabilitet och funktioner. Då koden också var extremt dåligt skrivet var det praktiskt sett så gott som omöjligt att hitta och fixa buggarna.

Det slutade med att Jörgen till slut kastade ut Kannel och skrev en helt egen SMS-gateway  i stället, en lösning som väldigt ofta är en realitet inom den fria mjukvaruvärlden. Det leder till en svårnavigerad djungel av halvfärdiga projekt som alla löser delar av en viss problematik men sällan erbjuder en komplett lösning som enkelt går att anpassa eller utöka utifrån nya behov.

Att plocka russinen ur kakan och tex köra CentOS på en server är bekvämt och enkelt. Någon annan fixar problemen och du slipper betala. Om man däremot är beroende av mjukvara som är väldigt nischad är risken stor att du blir sittande med svartepetter själv, och dessutom kommer andra att börja förvänta sig att du ska fixa skiten.

Myt: FOSS är billigare.

Sanning: Det är inte i första hand licenser som kostar pengar. Det är bara de som syns i boksluten, ja, men det kostar att underhålla sin egen mjukvara också. TCO (Total Cost of Ownership) är inte noll bara för att licenskostnaden är noll.

Myt: FOSS är säkert.

Sanning: FOSS-förespråkarnas argument har ofta ett korn av sanning, men de berättar inte allt. Till exempel berättar de oftast inte att i och med att källkoden är öppen, så kan inte bara snela hestar hitta fel i den; det kan andra också.

Myt: Eftersom man kan kodgranska FOSS går det inte att lägga in bakdörrar i FOSS.

Sanning: Kodgranskning är bra för att hitta designmissar och större klantigheter. Man kan hitta buggar också, men det är mer tur än skicklighet när så sker. Det är knappast svårt för exempelvis NSA att låta en agent infiltrera ett FOSS-projekt och "av misstag" implementera en bugg som ingen hittar men som ger NSA massor av godis.

Så, nu har du fått lite mer insikt i hur verkligheten ser ut i mjukvarans värld. Nästan alla problem med FOSS som jag har beskrivit ovan har sina motsvarigheter hos proprietär programvara; varken FOSS eller proprietärt är någon genväg till paradiset. Man får väga för och emot i varje enskilt fall; när man ska nyutveckla för statens pengar är FOSS att föredra, men annars bör valet av mjukvara inte avgöras av hur den licensieras. Detaljer som är relaterade till licensen kan vara en del av kravbilden, men huruvida det är FOSS eller ej är irrelevant.

Jag får sannolikt anledning att återkomma i ämnet.

söndag 13 april 2014

A, B och C

Det är inte alltid helt lätt för ett nytt parti att hitta sin plats i tillvaron. Särskilt inte för ett som bildas av en massa människor som är eniga om ett fåtal frågor, och har väldigt olika åsikter om en rad andra.

Dubbelt särskilt inte för ett parti vars politik slås fast i ett medlemsmöte som endast ett fåtal medlemmar bryr sig om, ett fåtal som binds samman av en egenskap: de avskräcks inte av en fullkomligt vanvettig mötesplattform.

Hur stor sannolikheten är att dessa (c:a 100) individers åsikter ska vara representativa för alla (drygt 7000 i skrivande stund) medlemmar hör inte till ämnet för den här bloggposten, och lämnas därför som en övning till läsaren.

Utan som nämndes inledningsvis ska vi tala om svårigheten med att finna sin plats i tillvaron.

Eftersom partiets medlemmar kommer från nästan alla delar av det övriga politiska spektrat, hamnar vi i praktiken ofta nära mitten i frågor där höger/vänster-skalan kan tillämpas. Det man ofta hör i debatterna är att vi ska använda oss av kunskap och vetenskap för att ha ett bra underlag för våra ställningstaganden, vilket mycket väl kan vara ett knep för att undvika höger/vänster-retorik.

Det har blivit så att extrema ståndpunkter oftast inte blir aktuella. Vilket jag personligen trivs väldigt bra med.

Nu hoppade du kanske till. Vadå "oftast"?

Jo, vi har minst ett extremt ställningstagande i vårt partiprogram.

Innan jag går in på vilket vill jag dock förklara innebörden av ordet "extrem", eftersom det inte är allom givet att alla förstår den.

När man har en intressekonflikt så är det alltid möjligt att ha mer eller mindre extrema åsikter om hur den ska lösas.

Man skulle kunna säga att ståndpunkt A är en ståndpunkt där man anser att det ska lösas på ett extremt sätt; när det gäller invandring skulle det kunna vara att genast skjuta alla invandrare utan vidare omsvep.

Man skulle kunna sätta upp en antipod till A, och kalla den C. De som är i punkt C vill i stället skjuta alla som befinner sig i punkt A, utan vidare omsvep, för invandrarna har ju lika självklar rätt som vi.

Intelligent som du är, har du noterat att jag hoppade över bokstaven B och gissat att jag tänker använda den för att beteckna ett mellanläge mellan dessa två ytterligheter. Och det är korrekt. De allra flesta, rasister som antirasister och allt däremellan, befinner sig på någon punkt B mellan A och C. Några närmare A eller C, några mer mitt emellan. Du inser förstås att punkt B kan, beroende på var man placerar den på skalan, representera människor med väldigt olika åsikter inbördes.

De som befinner sig nära punkterna A och C kallar vi extremister.

Nu kan vi flytta över det konkreta exemplet till något annat: hur man väljer programvara för offentlig verksamhet.

I A kan vi säga att ståndpunkten är att all programvara ska vara proprietär och tillhandahållas av ett specifikt företag. I C kan vi säga att all programvara ska vara FOSS. Punkten B representerar således en mix av proprietär programvara och FOSS, och kan mycket väl involvera flera leverantörer för proprietär mjukvara.

Vad är då Piratpartiets ställningstagande i frågan? Jo, C. Det går inte att bli mer extrem än så. Varför? Följer du länken får du läsa en hårresande övning i religiösa föreställningar och mytologi.

En religion, där Richard M. Stallman är så nära en gud man kan komma. Surfa gärna in på hans sajt och beundra den. En religion vars mytologi hävdar en rad intressanta saker. Citat från sidan jag länkade i förra stycket:

[...] den institution som använder programmet ska kunna gå in och ändra, byta ut och vidareutveckla.
Detta är verkligen inte något vi vill se hända. Inte för att sannolikheten är särskilt stor, men får vi se det hända, vilka scenarior kan vi föreställa oss då?

En möjlighet är att en glad amatör på institutionen som i likhet med många hobbyelektriker är kunnig nog att vara farlig, ger sig in och patchar koden och ställer till med elände - allt ifrån att institutionen får ägna massor av möda på att leta rätt på och rätta hans ändring, eller ännu värre göra en massa workarounds på andra ställen för att man inte hittar den, till att hela verksamheten går i kvav i dagar, kanske rentav veckor.

En annan möjlighet är att institutionen skaffar sig en utvecklingsavdelning. Programvaruutveckling i statlig regi, what could possibly go wrong?

En tredje möjlighet är att man anlitar externa konsulter för att fixa programvaran. Med den enormt kompetenta upphandling vi brukar se från statligt håll kan vi säga att resultatet av det knappast lär bli imponerande, heller.

Det finns fler möjligheter. Alla har en sak gemensamt: de kostar pengar. Mycket pengar. De flesta har en annan sak gemensamt: de har små utsikter att vara framgångsrika.

Det som är mest kostnadseffektivt om man i en verksamhet, som inte sysslar med mjukvaruutveckling, hittar brister eller fel i FOSS är att antingen hitta ett annat program som gör det man vill eller lära sig leva med problemet. Richard M Stallman väljer ganska konsekvent att leva med problemet - dygnet har trots allt bara 24 timmar - det är därför hans webbsida ser ut som den gör. Och för att han vägrar befatta sig med annat än FOSS. Där har du en sinnebild av vad resultatet av en total övergång till FOSS kan bli.

Ändra/rätta koden själv... knappast. Möjligen i undantagsfall, men det är inte det minsta realistiskt att utgå ifrån att det ska bli ett normalt och framgångsrikt arbetssätt.

Ska vi fortsätta med nästa citat ur mytologin?
Arkivbeständighet. Många dokument som myndigheter hanterar ska vara tillgängliga flera decennier fram i tiden, eller ska arkiveras för evigt. Det går inte att göra med slutna format som ägs av något företag. Om företaget går omkull, eller bara slutar stödja ett visst format, kan det bli omöjligt att läsa äldre dokument på moderna datorer. Bara med öppna format går det att vara säker på att dokument som skapas idag även kan läsas i framtiden.
Det beror för det första på hur esoteriskt formatet ifråga är. Adobe FrameMaker - en numera hädangången ordbehandlare, den överlägset bästa jag har stött på hittills - hade ett proprietärt format för sina filer: MIF. Det var ett markup-språk som liknade XML, och som sparades med ASCII-kodning. Det formatet är lika framtidssäkert som något öppet format.

För det andra: att formatet är öppet innebär inte att det kommer att leva för evigt. Tvärtom: allt har en begränsad livslängd. Även öppna format. Så hur man än vänder sig har man ändan bak, och måste hålla koll på formatens utveckling.

Öppna format har fördelar, inte tu tal om den saken, men arkivbeständighet... nej. Snyggt försök, men nej.
Myndighetsservice för alla. Det är stötande ur demokratisk synvinkel om man som medborgare är tvingad att köpa utrustning från ett visst företag för att komma i åtnjutande av myndigheternas service. När mer och mer av kommunikationen mellan myndigheter och medborgare går elektroniskt får det inte vara ett krav att medborgaren har köpt licens från Microsoft för att få del av fullgod service. Det är det tyvärr ofta i praktiken idag.
Detta är helt sant, men verkligen ingen anledning att förespråka en total övergång till FOSS. Det är en anledning att använda öppna format, men hur programmet som skapat filen är licensierat påverkar inte slutresultatet. Med andra ord, snömos.
Nationell säkerhet. Med sluten programvara kan man aldrig veta om den innehåller bakdörrar eller avstängningsknappar som kan aktiveras utifrån. Ibland vet man säkert att de finns. Nyare versioner av Windows innehåller funktioner som är tänkta att hindra piratkopiering, som gör att systemet låses automatiskt om det inte får godkännande från Microsoft via internet. Även om tanken är att det bara ska användas mot oauktoriserade kopior av Windows, innebär det att varje dator med Windows kan göras obrukbar utifrån av den som vet hur.
Är det här ett korståg för FOSS eller mot Microsoft? Nå, FOSS är verkligen ingen garanti för säkerhet. FOSS innehåller liksom all annan mjukvara buggar, som kan exploateras av illasinnade. FOSS kan även innehålla bakdörrar som planterats av exempelvis NSA-agenter, och som inte upptäckts av utvecklarna.

Fortsättningen till den ovanstående texten är riktigt underhållande:
Tänk tanken att alla datorer som kör Windows idag plötsligt slutade fungera samtidigt. Vad skulle hända med sjukvård, livsmedelsförsörjning, räddningstjänst, polis…? Hur många timmar skulle det ta innan samhället började kollapsa? Vi kan inte bygga in en sådan sårbarhet i den svenska infrastrukturen.
Ett utmärkt argument. Men inte för att använda enbart FOSS. Utan för att använda mjukvara från olika leverantörer. Det är nämligen om alla datorer har SAMMA mjukvara som sådant här kan hända, och det är återigen helt oberoende av hur mjukvaran är licensierad.
Vardagssäkerhet. Även bortsett från katastrofscenariot erbjuder öppna Linuxbaserade system bättre säkerhet än ”den ledande slutna plattformen”. Virus förekommer i princip inte, och Linuxsystemen är även mer robusta mot andra attacker. Det diskuteras om det här beror på att den öppna metoden generellt är bättre på att hitta säkerhetsluckor, eller bara på att Windows är feldesignat och för komplicerat för att göra säkert, men vad det än beror på är det här en stor fördel för Linux och de öppna alternativen.
Vilket svammel. Svaret är mycket enklare: om en plattform används av över 90% av alla datorer, kommer de som utvecklar virus att få mycket bang for the bucks om de ger sig på det OS:et. Om Linux vore populärt i stället för obskyrt, skulle det finnas många virus till Linux också. Vill man vara säker, ska man använda ett ovanligt OS.
Lokalt entreprenörsskap och samarbete. Genom att systemen är öppna blir det ekonomiskt möjligt att göra lokala anpassningar för speciella områden, och juridiskt möjligt att dela de anpassningarna med andra som kan ha nytta av dem. Ett bra exempel är Edubuntu, som är en version av Linux som är speciellt anpassad för att användas i skolor. Istället för att betala dyra licenser kan myndigheterna lägga en del av pengarna på att låta lokala entreprenörer ta fram förbättringar som underlättar verksamheten både lokalt och globalt.
En bra idé, men återigen, allt annat än ett giltigt skäl till att använda enbart FOSS. Man skulle t.ex. kunna låta eleverna köra Edubuntu i en virtuell maskin på en Windows 8-maskin, man har alla fördelarna av Edubuntu men också tillgång till vadhelst man skulle kunna vilja ha från Microsoft. Samma effekt skulle naturligtvis kunna erhållas genom att köra Windows i en virtuell maskin, men det fungerar sämre, av någon anledning.
Ekonomi. Öppen källkod blir i längden nästan alltid billigare än slutna system. Dels slipper man betala några licensavgifter, vilket faktiskt skulle bli en ganska stor besparing på hela den offentliga sektorn. Dels kommer man ifrån den påtvingade uppdateringscykeln där leverantören tvingar myndigheten att uppgradera för att få support, vilket i sin tur leder till att det krävs nya kraftfullare datorer för att köra den nya versionen. Ibland kan det vara förenat med en del kostnader att byta från slutna till öppna system, så det är inte säkert att man sparar pengar på kort sikt. Men i längden lönar det sig även ekonomiskt.
Det man bortser från helt och hållet är att många FOSS-program håller låg kvalitet, har bristande funktionalitet, eller att det i vissa fall inte ens finns FOSS-alternativ. Inte alla, men många, FOSS-program är helt enkelt undermåliga. Det kostar generellt sett mycket mer i både tid och pengar att ha undermålig programvara i ett IT-system än att betala licenser.

Så, eftersom det inte finns något faktabaserat argument för att använda enbart FOSS, återstår religion och mytologi.

Jag tror att det sundaste är en bra mix av FOSS och proprietärt, och att man fokuserar på vad som är effektivt och bra för samhället i stället för hur programvaran är licensierad.

Vad sägs om att sluta ha som ambition att göra allt man kan för att hoppa i galen tunna, och i stället agera för en ändamålsenlig, fungerande och rimlig IT-miljö i våra offentliga verksamheter? Det finns en motion i det pågående årsmötet, B04, som föreslår just detta.

Rösta gärna för den, när det blir dags.

söndag 19 januari 2014

Obamas tal om NSA, del 2

Så, igår rapporterade Aftonbladet om Obamas tal.

Det som står i artikeln om talet är såvitt jag kan bedöma korrekt.

Det som saknas i artikeln är värdering. Den återger bara delar av vad Obama sa. Vilket, när jag läste artikeln, föreföll lite märkligt i mina ögon. Vågar inte Aftonbladet värdera och/eller kritisera Obamas tal? Är de för okunniga, eller för lata? Eller tycker de att det inte behövs?

Well, de var inte riktigt färdiga med ämnet, visade det sig. De har nu publicerat en lite mer uttömmande artikel med kommentarer från Julian Assange, tidigare talesperson för Wikileaks, och Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala Universitet. Fast de har inte skrivit den själva, verkar det som, för den är signerad "TT-Reuters".

Så de har fortfarande vad jag kan se inte gjort någon egen värdering, vilket i sig är en värdering; nyheten ansågs kanske inte viktig nog för att ägnas någon journalistisk möda. Vilket är synd.

För att sammanfatta Obamas tal kort:

"En demokrati behöver spionera för att överleva och vi kommer att fortsätta spionera, fast vi ska inte fortsätta lagra informationen på statens egna servrar. Vi kommer att hålla våra myndigheter under uppsikt, men till syvende och sist får ni lita på att våra myndigheter är snela hestar som inte spionerar på vanligt folk."

Och problemet med detta är ju just att spionaget är hemligt så vi vet inte vem man spionerar på eller varför, och då finns inte någon möjlighet att lita på att man inte blir spionerad på.

Obama säger att det inte är lätt men vi måste lyckas och vi kommer att lyckas. Med att äta kakan och ha den kvar.

Det är nämligen det det handlar om. Antingen ger man inte sina myndigheter möjlighet att spionera på vanligt folk. Eller så måste folket leva i ovisshet om huruvida de övervakas eller ej.

Något tredje ges icke.

Och väljer man då att ge myndigheterna möjligheten att spana på vanligt folk, så väljer man, vare sig man vill och avser det eller ej, att tvinga in sin befolkning i ett panoptiskt fängelse.

Det är det Fredrik Reinfeldt och hans regering gör med oss här i Sverige.

Och själva tanken med panoptikon är just att fångarna inte ska veta när de är övervakade och inte. Själva poängen är att de ska börja med självcensur för att de inte vet och för att de inte vill riskera att bli påkomna med något fuffens.

Det finns en person som ofta kommenterade folks bloggposter för några år sedan, under nicket "steelneck". Få andra har beskrivit så träffande och väl vad som händer med folk när de övervakas. Här följer en kommentar som också finns publicerad på Full Mental Straightjacket:

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. 
Ansvar. Det där har tyvärr blivit ett allt grumligare begrepp på senare tid, ibland har det tom. gått så långt att folk tror att deras ansvar är att lyda sin chef, de måste påminnas om att frasen – Men jag lydde ju bara order.. – är den klassiska ursäkten för att slippa bära ansvar. Du Rick, skrev ju själv om två väldigt ansvarsfulla personer när du bloggade om dina två hjältar, de tog ansvar. Nu kanske ni tycker att jag driver från ämnet, men håll ut, min kurs är spikrak. 
Det handlar också om rätt och fel. Är det rätt att lyda chefen? Inte alltid skulle nog de flesta säga. Men om jag då spetsar till saken och frågar: Är det rätt att lyda lagen? Här börjar en del vingla, låt oss då först räta ut den saken med följande frågeställning: 
Kan politiker göra fel? Givetvis kan det bli fel ibland, politiker är bara människor som ibland gör fel. Ytterst är det därför lagar ändras ibland, det bidde fel, även om politikerna själva sällan erkänner det. Lagarna stiftas i ett syfte, i regel ett mycket gott syfte, om än missriktat ibland. Men om det rätta då är att vara laglydig, då måste det alltså innebära att det inte bara är rätt att göra det som gagnar syftet, tex. att skydda staten eller medborgarna, utan också att det skulle vara lika rätt att utföra handlingar som skadar staten eller dess medborgare.. 
Rick, du har också skrivit om Isabella Lund och dragit paraleller till de homosexuellas situation för 80 år sedan i din keynote Effektiv brottsbekämpning eller demokrati? Där om någonstans visar du också vad som i grunden raseras med övervakning utan brottsmisstanke, ingen av dem hade vågat någonting om de visste att de var övervakade. De hade agerat så grått och “medelsvensson” de någonsin kunnat, bara gjort vad de förväntats göra, inget annat utåt sett. 
Vi har alla mött henne, eller hört talas om henne. Kassörskan i matvaruaffären som begär legitimation av en pensionär som köper en folköl tillsammans med basvarorna. Ett typexempel på oansvar, hon törs inte ens ta det uppenbara bedömningsansvaret och lyder bara order, det värsta är att hon för att rationalisera det för sig själv intalar sig att hon gör det för att värna sitt jobb. Hon fattar ju att pensionären är över 18 och hon både skäms och rodnar när hon begär leg, därför kickar rationaliserandet in av rädsla för att chefen skulle komma på henne att inte begära legitimation. Är butiken dessutom övervakad så att chefen kan se henne i kassan så ökar troligheten för scenariot än mer, men om hon visste att hon inte skulle bli påkommen, då skulle hon våga ta ansvaret och konstatera det uppenbara. 
Vi kan också se det i argumentationen hos de som förespråkar kameraövervakning. De inser att en kamera rent fysiskt inte kan ingripa och då kommer argumentet om att kameran förändrar beteenden, i detta har de helt rätt och däri ligger också kränkningen av mig som hederlig person. När vi vet att vi är övervakade gör vi normalt inte saker som drar på oss uppmärksamhet. Mer än 99% av alla människor är hederliga, därför har kameran motsvarande påverkan på hederligt folk respektive brottslingarna. De hederliga blir inte mer hederliga av en kamera, de blir bara mer grå. 
Vi ser också ibland hur höga “potentater” ropar efter regler att följa, någon generaldirektör eller liknande som ber politikerna om regler att följa. Vad de ber om egentligen är att slippa ansvar och bara behöva följa protokoll, alltså ofta ett uppvisande av oansvar. För 20 år sedan kallade vi dem för “apparatniks” när de fanns i öst. Detta oansvar och inställsamma lydighet där alla bara lyder order leder helt logiskt till den mest extrema toppstyrning man kan tänka sig, det var därför som redan Platon kallade den lydiga typen för den tyranniska, inte för att de önskade tyranneri, utan för att beteendet leder till det, extrem toppstyrning. Vi känner alla igen typen och det är en egenskap vi alla bär på i olika omfattning – man biter inte den hand som föder en – vi skiter inte där vi äter – och liknande talesätt. Framförallt känner vi alla igen typen som slickar uppåt och sparkar nedåt, karriärister som egentligen är fullkomligt livsfarligt förödande för vilken organisation som som helst eftersom de är så otroligt lättkontrollerade marionetter av dem som har makt över vad de vill åt, karriären. 
Men, det stannar inte heller där. Vi blir lydigare och “skötsammare” när vi övervakas, men en organisation, eller än mer ett samhälle blir också allt mer handlingsförlamat i takt med lydigheten. Folk lyder, de tar inte ansvar utifrån egna slutsatser och tänkande, men för det oväntade finns inga färdiga protokoll eller order.. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett klockrent exempel. Alla ansvariga som förstod vad som hände, visste vilka resurser de hade, insåg vad de kunde göra osv. gjorde ingenting.. Så såg det ut genom precis hela hierarkin, ända upp till den i detta fall de facto (ofrivillige?) diktatorn som var på teater. Ett tag verkade fritidsresors Lottie Knutsson mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Inga hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända vid ett felbeslut var att ett Hercules-plan hade fått vända hem och ödslat lite bränsle och personaltid i onödan. 
Sådana här apparatniks har det helt naturligt svårt med konceptet kring oskyldighetspresumtion och skapar en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Så uppkommer statens paranoia och rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen. En spiral där ansvarslös lydighet premieras och ansvariga ropar efter protokoll för att slippa ta ansvar. 
I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar, försöker leva sitt liv under radarn. Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett sunt system känner man förtoende att kunna göra så. “Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, som övervakad känner man inte förtroende, snarare misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande. 
Jag hävdar att det framförallt var den effektiva brottsbekämpningen och paranoida misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte dess politiska system. Detta eftersom samma sak hade skett i ett helt annat politiskt system med samma paranoia och auktoritäritet. De hade exakt alla grundläggande resurser, de hade även kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, de sköt upp satelliter närmast på löpande band, de byggde kärnkraftverk mycket tidigt, hade allsköns spetsteknologi inom sjukvården, kunde operera ögon med laser redan på 70-talet och de producerade vapen och flygplan av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, order som bara behövde lydas, men i det lilla var de fullkomligt oförmögna och kunde inte fixa drägliga förhållanden i vardagen, eftersom vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, det var en social fjäder i hatten att kunna fuska till sig bidrag eller på andra sätt lura staten (givetvis), men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett. Det är denna utveckling vi slår in på när vi kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat.

Jag kan inte så mycket mer än säga "Amen".

Ett samhälle där ingen gör något utan direkta order uppifrån, om det inte råkar gälla att mygla.

Är det så vi vill ha det?

fredag 17 januari 2014

Obamas tal om NSA

USAs president Barack Obama har idag hållit ett tal där han gör klart att NSAs övervakning ska begränsas, men samtidigt påstår han att övervakningen är nödvändig och viktig och slår fast att övervakningen både inrikes och utrikes kommer att fortsätta.

Samtidigt finns rapporter som talar ett tydligt språk: massövervakningen ger nästan ingenting.

Det som saknas här är en grundläggande insikt om att övervakningen i sig är skadlig. Mycket skadlig.

Den får oss nämligen att börja undra. Undra vad som kan tänkas fastna i trålarna, och vad som kan tänkas slinka igenom deras garn.

När vi undrar vad som är misstänkt — det vet vi förstås inget om — så börjar vi med det som kallas självcensur.

Vi anpassar vårt beteende så att vi inte ska väcka misstankar. Och då börjar vi skala bort saker som egentligen är helt oskyldiga, men kan se misstänkta ut, när någon annan betraktar det utan att känna till helheten.

För om betraktaren vill se något dåligt — vilket betraktaren vill — så kommer betraktaren att se något dåligt, och mer än gärna bortse från allt vad logik och sunt förnuft heter för bilden av det dåliga. För det är den bilden hen söker.

Tycker du att det låter otrevligt? Då har jag en ännu obehagligare överraskning i rockärmen.

När vi börjar censurera oss själva så kommer vi så småningom att göra det vi alltid gör när vi tillägnar oss ett nytt beteende: vi gör det till en rutin, en vana, något vi inte reflekterar över. Det innebär att vi slutar tänka "farliga" tankar, tankar som kan få oss att bete oss misstänkt.

Huruvida Barack Obama är medveten om detta eller ej, kan jag inte spekulera i. Men en sak tycker jag framstår ganska klart: vad han än säger, så är resultatet inte värt priset. Inte någonstans i närheten.

För svenskt vidkommande, så är terrorism ett icke-problem i vårt land. Det händer helt enkelt inte. Så vad är FRAs spaning bra för? Ingenting alls.

Vi skapar ett mini-Kina här i Sverige för ingenting.

Alls.

tisdag 3 september 2013

Inte helt oväntat: Piratpartiet visar ryggrad, får skit för det

I dag skriver Per Gudmundsson som han har vett till, och det är i vanlig ordning inte mycket.

Hans stora nummer för dagen tycks vara att köra en "guilt by association" i ett mycket osmakligt försök att lägga Piratpartiet i samma påse som de andra organisationer som deltar i morgondagens demonstration mot Barack Obama.

Det finns förvisso pirater som är lite oroliga för dålig publicitet, men det är inget konstigt med att det finns olika åsikter och uppfattningar inom ett parti — tvärtom, det är ett tecken på god hälsa.

Men innan jag argumenterar mot detta vill jag fästa er uppmärksamhet vid en annan liten detalj i Gudmundssons drapa:

Demonstranterna är ju ändå övertygade om att han övervakar allt och alla.
Om vi bortser från det uppenbara att alla demonstranter självklart är medvetna om att det inte är presidenten själv som sköter övervakningen, så är det ändå ett obestridligt faktum att USAs myndigheter faktiskt gör just precis det. Och det borde Gudmundsson verkligen känna till. Man frestas tro att karln lever i en skyddad verkstad. Eller om han medvetet försöker slå blå dunster i våra ögon. Är detta vad vi bör kalla bra journalistik?

Men, så, till saken.

Demonstrationen är öppen för alla och även högerpartierna och deras ungdomsförbund är välkomna att delta, både som organisationer och individer. Ingen har någonsin sagt något annat.

Ändå lider de av en märklig beröringsskräck för vänstern. Man undrar nästan om de hellre ser världen gå under, än att stå vid sidan av en vänstersympatisör i gemensam protest mot maktens missgärningar.

Men, det är bara halva sanningen. Vänstern lider faktiskt av samma beröringsskräck för högern. Vilket innebär att om högern hållit sig framme och varit först på bollen skulle det ha sett ut precis tvärtom.

Piratpartiet prioriterar annorlunda. Vi protesterar hellre gemensamt med personer vi inte håller med i andra frågor än att låta dumheten och flatheten segra oemotsagda. Vi har liksom inte några större problem med att tycka olika. Det är demokrati.

Att de andra som gärna håller oliktänkandet högt på papperet inte står för detta i praktiken är tråkigt och beklagligt.

Vi i Piratpartiet har vår ideologi klar för oss: man får tycka olika, och man bör protestera mot det man tycker är fel.

söndag 30 juni 2013

Lille Fredrik...

Idag tänkte jag frångå en av mina principer som bloggare och be dig se en filmsnutt. Den är inte lång, bara två och en halv minut. Here goes:


Så. Man kan ha sina åsikter om argumentens hållbarhet, men jag hakade upp mig på en retorisk figur Reinfeldt använde sig av. Han säger, ungefär 48 s in i klippet: "Det är ungefär som att säga till det svenska folket att jag gick med i Moderaterna för att jag inte trodde på frihet."

Fredrik Reinfeldt.

Om du trodde på frihet skulle du inte ha piskat dina partikamrater att rösta för FRA-lagen. Du skulle heller inte ha drivit igenom ett ja till datalagringsdirektivet, luckrat upp LEK så att det blir lättare för staten att samla in, spara och i förlängningen missbruka information om medborgare som inte är misstänkta för något brott över huvud taget.

Om du trodde på frihet skulle du inte införa massövervakning i terroristskräckens namn, du skulle i stället klargöra att terrorism är ett akademiskt problem i Sverige och att det är löjligt att lägga resurser på att jaga terrorister i Sverige idag.

Om du trodde på frihet skulle du ha en justitieminister värd namnet, som aldrig skulle komma på tanken att föreslå gredelina kuvert, genvägar till fällande domar eller att personal utan polisiär kompetens ska få rätt att genomföra exempelvis husrannsakan. Bara för att nämna några få exempel ur en pinsamt lång lista.

Om du trodde på frihet skulle du inte acceptera att lagar används för "signalering", som narkotikalagstiftningen, som har en gummiparagraf som ger polisen rätt att släpa ner vilken medborgare som helst med en motivering som kan vara godtyckligt illa underbyggd: "Du verkar lite torr i halsen."

Om du trodde på frihet skulle du inte acceptera en barnpornografilagstiftning som gör det olagligt att titta på barnporr, vilket innebär att det är omöjligt för medborgarna att veta vad som är barnporr och inte. Och du skulle heller inte acceptera att teckningar kan vara olagliga att inneha eller titta på.

Om du trodde på frihet.

Tror man på frihet, och har någon som helst aning om hur verkligheten ser ut idag, är det omöjligt att sympatisera med Moderaterna.

Samma sak kan tyvärr sägas om alla partier i vår riksdag.

Det finns precis ett parti i Sverige som över huvud taget intresserar sig för frihet. Det partiet heter Piratpartiet.

lördag 22 juni 2013

Svinhugg går igen

I Ekot idag sändes ett inslag som fick mig att vilja kräkas. Igen.

Återigen ser vi en "journalistik" som helt okritiskt lyfter fram rent trams som om det vore giltiga och viktiga argument.

Vi har i botten den stackars dåren Kjell Sundvall, som gett oss filmer som t.ex. Jägarna och Jägarna 2. Som likt en papegoja rapar upp minst sagt vilda spekulationer om hur streamingtjänster som t.ex. YouTube skulle minska hans intäkter.

Resonemanget följer ett känt mönster; man antar att en nedladdning/streamad film är en förlorad biobiljett. Vilket är helt vansinnigt; de vet förstås inte om den som streamar har köpt någon biobiljett eller ej. De vet inte heller om vederbörande har köpt filmen i fråga på DVD. (Jägarna 2 som användes som exempel kanske inte har kommit ut på DVD ännu, men vi talar om principer här.) Och — framför allt — de har ingen aning om huruvida det var ett val mellan att å ena sidan ladda ner/streama filmen eller å andra sidan se den på bio. Det kan förstås vara det i enstaka fall, men det är nog allt i just enstaka fall i så fall.

Dessutom saltar Sundvall resonemanget med ett märkligt antagande om att en uppföljare till en film som av något slags naturlag blir lika populär som den första filmen.

Nå, Sundvall må vara en lättlurad stackare. Det är hans rätt och privilegium. Men vi har också en journalist.

Som alltså helt okritiskt förmedlar Sundvalls trams, och lyfter fram det som vettig argumentation. Utan att ens fundera över om de siffror Sundvall nämner kan vara korrekta eller ens kontrollerbara.

En journalist måste för det första förstå att om man okritiskt bara basunerar ut trams av det här slaget, så kommer det att accepteras som en giltig argumentation av många lyssnare. Det handlar alltså om ren desinformation.

Dessutom gör man som journalist sig själv en stor otjänst om man bidrar till att ropa efter hårdare övervakning, eller, som i det här fallet, mer censur. Våra internetleverantörer blockerar redan idag sajter som påstås innehålla t.ex. barnporr.

Jag säger "påstås", för det finns inga juridiska processer som säkerställer att de blockerade sajterna verkligen sprider material som är förbjudet enligt svensk lag.

Det finns heller ingen transparens som gör det möjligt för dig och mig att kontrollera vilka sajter som spärras eller varför just de sajterna spärras.

Detta är alltså något som en svensk journalist vill ha mer av, eftersom han propagerar för att blockera sajter som streamar film utan upphovsrättsinnehavarens medgivande. Han nämner dessutom den befintliga censuren, som våra internetleverantörer alltså genomför frivilligt, på ett sätt som får mig att känna att han vill ta udden av det hela; vi gör det redan och vi dör inte av det, så det är inte farligt.

Jag undrar bara när våra journalister blev vår fria demokratis svurna fiender, och varför.

torsdag 23 maj 2013

Ska vi ha en chans 2014?

Piratpartiet bildades när folk var arga på The Pirate Bay-rättegången.

Det enda pionjärerna behövde göra var att elda på den ilska som redan fanns. Populariteten sköt i höjden och gav oss två parlamentariker i EU.

Sedan började folks ilska kretsa kring andra saker. Och våra siffror började dala.

Sverigedemokraterna är vår motpol inte bara ideologiskt utan också vad beträffar överlappet mellan vad folk är arga på och vilken politik de driver. Missnöjet med etablissemanget är så stort att vissa är beredda att rösta på SD bara för att de överhuvud taget verkar bry sig om något. Och med "något", avser vi här något som anses värt att bry sig i, som t.ex. kriminalitet. Till skillnad från något som det inte anses värt att bry sig i, som fildelning. Att deras politik sedan föreskriver helt vansinniga åtgärder är faktiskt inte så viktigt som en kan tro.

Så, om vi ska vinna sympatier i någon större omfattning, måste vi försöka oss på en liknande balansgång som den miljöpartiet ägnar sig åt; att agera på frågor som engagerar folket, och ha hjärtefrågorna som ideologisk grund men låta frågorna själva sitta lite på undantag.

Vi kan inte stå med pekpinnar och säga åt folk att, "Ey! Ni är arga på fel saker! Ni ska vara arga på XXX, det är ju jätteviktigt!!!", eller hur?

Om inte berget kommer till Muhammed, får Muhammed gå till berget.

Därför är vårt breddningsarbete extremt viktigt, men det är inte bara viktigt att vi breddar oss, det är också viktigt hur vi breddar oss. Vi kan ha alla åsikter vi vill om saker folk skiter i, men det, pja, skiter de i.

Så var går gränsen mellan att vara populist och att vara opportunist? Well, populisten säger precis det hen tror att folk vill höra. Opportunisten nöjer sig med att diskutera frågor som folk engageras av.

Vill en få smöret sålt, är det helt enkelt bättre att ge sig ut på marknaden än att stanna hemma. Huruvida en får behålla pengarna, är en helt annan fråga.

onsdag 27 februari 2013

I efterdyningarna

Här finns ett fint pressmeddelande från Piratpartiet, som sammanfattar hur det gick till när The Pirate Bay bytte ISP från Piratpartiet i Sverige till Piratpartiet i Norge och det Katalanska Piratpartiet.

Det är inte särskilt långt eller svårläst, formuleringarna är raka och pedagogiska, det finns inget som är krångligt eller svårt att förstå.

Att prasselmedia och upphovsrättsindustrins företrädare skriver att Piratpartiet "vek sig" och att Piratpartiet "stryper internet" för The Pirate Bay är inte att förvånas över; de lever i sina världar och agerar därefter, på gott och ont. I det här fallet på gott, för att Piratpartiet får publicitet, och på ont, eftersom det de skriver blir lögn och förbannad dikt.

Men att pirater ägnar sig åt samma retorik känns riktigt pinsamt. Ska det vara så otroligt svårt att ta reda på enkla basfakta? Det enda som krävs är att man läser pressmeddelandet.

På vilket sätt menar man att Piratpartiet eller dess styrelse har "vikt sig" eller "strypt accessen" när varken Piratpartiet som parti eller dess styrelse hade något att säga till om i det tagna beslutet?

Det var The Pirate Bay själva som valde att byta ISP. Ett beslut som varken Piratpartiet eller dess styrelse deltog i eller hade makt eller rätt att påverka. Det var The Pirate Bay som tog beslutet. Ingen annan.

Ett mycket bra beslut om någon frågar mig.

onsdag 20 februari 2013

Hur fanatiska är vi?

Han bad en bön till gud. Han tänkte att nu må det bära eller brista, måtte jag snart vakna upp i paradiset, som martyr, som utlovat.
Så började han hoppa jämfota ut i minfältet.
Jag har en bekant som tjänstgjorde som soldat i kriget mellan Iran och Irak. Någon gång kom ämnet religion upp, och han deklarerade genast att han hatade religion. Och han motiverade det med att han sett människor hoppa jämfota ut i minfält för att de trodde att de skulle komma till paradiset om de då dog.

Det är ett exempel på var man kan hamna när man har en fanatisk syn på tillvaron, i det här fallet fanatisk religiositet.

Men fanatism kan vara av andra slag. Exempelvis politisk.

Piratpartiets styrelse har nyligen mottagit hotbrev från den s.k. Rättighetsalliansen, som, på grund av den lagstiftning vi vill ändra, anser sig kunna idka utpressning mot ett politiskt parti, som inte ägnar sig åt någon olaglig verksamhet.

Piratpartiets styrelse har dessutom, som en liten "bonus", fått närkontakt med partiets fanatiker.

Jag har tidigare skrivit spaltmeter om hur Piratpartiet inte är ett liberalt parti. Jag borde kanske varit tydligare med att vad jag menade var att Piratpartiet inte är ett extremliberalt parti.

Lika lite som vi är extremhöger eller extremvänster eller extrem-(stoppa in vad fan som helst).

Vi är inte extremister.

Vi förväntar oss inte att våra representanter ska hoppa ut i några minfält, vare sig bokstavligen eller bildligen.

Vårt raison d'être är att vi vill skapa ett mänskligare samhälle.

Då måste vi börja med att vara mänskliga mot varandra.

Och det börjar med att inte kräva av våra styrelsemedlemmar att de ska hoppa ut i minfältet för vår skull.

Att stå för våra åsikter är en sak. Att begå harakiri för dem är förvisso ett sätt att visa att man menar allvar, men det är ett väldigt dumt och onödigt sätt. Dumt för att det blir som lite svårt att fortsätta verka för sin sak efteråt. Onödigt för att det inte är det enda sättet att stå för sin åsikt.

Vi kan hitta bättre sätt att stå för våra åsikter. Det vi måste göra nu är att stötta varandra i stället för att springa fiendens ärenden och ägna oss åt interna bråk.

Låt oss t.ex. se om vi kan hjälpa styrelsen att betala eventuella böter/andra kostnader genom något slags crowdfunding-projekt. Ett sådant projekt kan ge oss otroligt mycket goodwill.

Där har du ett bättre sätt att visa vad vi står för. Kan du komma på något mer?


Edit: mer läsning (kommer att uppdateras lite då och då):


Tidningar/nyhetsartiklar:

"Lokal"media:

"Riks"media:
Metro: http://www.metro.se/nyheter/piratpartiet-uppmanas-att-stanga-the-pirate-bay/EVHmbt!TDFyY2804LcOo/  (observera att länken är bruten)



Länkar på Engelska:



Bloggar:

Styrelse/Ledning:

Andra Bloggar:

onsdag 21 mars 2012

Ytterligare en spik i kistan

I morse, närmare bestämt kl. 7.15 den 21:a Mars 2012, var det "debatt" mellan Anna Troberg (PP), Johan Linander (C) och Johan Pehrson (FP), om datalagringsdirektivet (fortsättningsvis DLD).

Jag skriver "debatt" för det var, för Johans och Johans del, bara fråga om att upprepa gamla myter och missförstånd.

Jag börjar med Johan Linander. Hans argument för att rösta för DLD, var att vi måste följa lagar och regler och därför måste implementera EU:s direktiv.

Jag har två mycket tunga invändningar mot detta.

För det första, vem är det Johan Linander, i egenskap av riksdagsledamot, är vald att tjäna?

När man surfar in på riksdagens hemsida står följande text att finna, symptomatiskt nog ganska långt ned på sidan:
"All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare"
Detta känns som ett direkt hån, men det är lite vid sidan av ämnet. Åtminstone i teorin är det alltså så att Johan Linanders plikt och ansvar är att representera folket. I praktiken säger Johan Linander mer eller mindre rakt ut att han ser det som sin plikt att representera några klantiga byråkrater i Bryssel, som har ålagt EU:s medlemsstater att implementera ett illa genomtänkt direktiv.

Å ena sidan, Sveriges folk. Å andra sidan, en församling där Sverige förvisso är representerat, men utgör en försvinnande liten minoritet. Varför dansar ordet "förräderi" i utkanten av mitt sinne?

För det andra, det finns något som heter EU:s deklaration om mänskliga rättigheter, och det finns en motsvarighet i FN.

Båda dessa deklarationer har vi förbundit oss till att följa, och själva poängen med att förbinda sig till att följa dem är just att hindra klåfingriga politiker från att fatta just precis den här typen av beslut.

Återigen fladdrar ordet "förräderi" förbi i mitt medvetande.

Så har vi vårt lilla sorgebarn, Johan Pehrson. Mannen som, på antiliberalt vis, vill lösa alla problem med mer batonger, hårdare lagar och straff, mer övervakning av oskyldiga, och sämre rättssäkerhet.

Han hävdar i sin okunnighet att DLD ska hjälpa oss att sätta dit grova brottslingar, och bara ska användas till det.

Det har påpekats för honom vid flertalet tillfällen att:
  • Det går inte att sätta dit grova brottslingar med hjälp av DLD. De vet hur man skaffar målvakter för telefonabonnemangen, de vet hur man krypterar datatrafiken och hur man döljer sin IP-adress. Redan idag. Varför skulle de glömma det helt plötsligt när DLD införs? Detta är också bevisat; statistiken på uppklarade brott tack vare DLD är nedslående. I 0,002 % av fallen tror man att tysk datalagring har gjort någon skillnad alls. Det är alltså 2 fall per 100 000.
  • Vi vet att polisen i de länder där direktivet implementerats gör långt fler sökningar i registren än vad som kan motiveras av utredandet av grov brottslighet. Titta bara på siffran ovan, och fundera över hur många sökningar som måste göras för att få fram statistiken överhuvudtaget. Japp, vi snackar minst hundratusentals. Finns det så mycket grov brottslighet i Tyskland?
  • Vi vet att människor i länder där DLD har införts är rädda för att ringa psykologer, äktenskapsrådgivare, präster osv. Detta för att de vet att datat kommer att missbrukas, och vis av erfarenheten finns det ingen som helst anledning att tro att Svenska myndigheter skulle vara präktigare än något annat lands.
Man skulle kunna tro att Johan Pehrson då skulle kunna besvära sig att ta reda på lite fakta i ärendet. Men inte då. Han framhärdar bara envist med sina enfaldiga påståenden, som om de blev mer sanna bara av att upprepas.

Just okunnighet och ointresse för fakta och ovilja att ta till sig kunskap förefaller vara Johan Pehrsons främsta karaktärsdrag.

Hur mycket brottsligheten har ökat på grund av våra regeringars politik, som tvingar våra rättsvårdande myndigheter att i allt större utsträckning ägna sig åt att jaga låtsasbrottslingar för låtsasbrott, är nog hopplöst att sia om, men brottslingarna gnuggar säkerligen sina händer och sänder en tacksamhetens tanke till herrar Pehrson och Linander. De få poliser som finns kommer garanterat att ha annat att göra än att lagföra riktiga brott.

Det som är riktigt skrämmande är att idag, den 21:a Mars 2012, ansåg tydligen en majoritet av våra riksdagsledamöter att dessa dumheter (i brist på bättre beskrivning) motiverade ett ja till att implementera DLD.

Låt oss se till att dessa okunniga, arroganta och oansvariga personer aldrig får förnyat förtroende att representera oss. Om du inte ser något bättre alternativ att rösta på, stanna hellre hemma. De kommer nämligen att fortsätta leda oss i fördärvet precis så länge vi låter dem leda oss.

Se också Piratpartiets pressmeddelande om omröstningen.

söndag 18 mars 2012

Datalagringsdirektivet - ditt problem.


Morgonljuset silar genom persiennerna. Lägenheten är tyst sånär som på ljudet av snarkande och snusande människor.

Plötsligt vaknar familjen av en kraftig smäll följt av ljudet av människor som rör sig i hallen.

Pappa rusar upp, naken, nyvaken, och förvirrad, och ut i hallen.

Han möts av svartklädda, maskerade män och röda laserprickar. Han beordras ned på golvet inför sin familj, grips och förs bort. Naken. Oförstående.

Detta har redan hänt. Här i Sverige.

Samtidigt utspelade sig tre liknande historier på andra håll i närheten.

Bakgrund:
  • Ett vittne säger sig ha hört ett terrordåd planeras av en man som pratar i mobiltelefon, på arabiska.
  • Vittnet anger en tid för när hen tror sig ha hört detta.
  • Polisen gör en s.k. masttömning, vilket ger dem tillgång till uppgifter om vem som pratat i telefon med vem och när - via den masten. En delmängd av det data som, om datalagringsdirektivet går igenom, ska sparas i minst ett halvår av operatörerna.
  • Polisen tittar på vilka som ringt under det angivna tidsfönstret, och ringar in fyra män.
  • Polisen gör några andra väl lösa antaganden och slår till.
Det visar sig i efterhand att vittnet varit hemma och pratat i sin fasta telefon under det aktuella tidsfönstret, och inte - åtminstone inte då - på den plats där hen hört telefonsamtalet.

M.a.o. har polisen tittat i fel tidsfönster och personerna som greps var helt oskyldiga.

Det finns fler punkter att kritisera när det gäller polisens agerande i den här frågan, men den här gången är jag inte primärt ute efter att kritisera polisen, så jag lämnar det därhän. Vill du veta mer kan du läsa här.

Det här exemplet illustrerar många saker, jag tänkte ta upp följande två:


  • Dels har polisen redan idag möjlighet att agera i akuta situationer; de kunde ju tömma masten här. I det här fallet fanns en mycket konkret misstanke om planering av ett mycket grovt brott. Då finns alltså goda skäl för polisen att få tillgång till datat.
  • Dels visar det hur tillgången till data i sig är en fara för oskyldiga - det räcker med att polisen tittar i fel tidsfönster, så kan oskyldigas hem stormas av nationella insatsstyrkan.

Om vi börjar lagra dessa data rutinmässigt i minst ett halvår, kommer polisen att kunna göra sökningar i datat på lösare grunder. Eftersom polisen kommer att kunna göra det, kommer de också att göra det. Våra lagar är redan generösa på den punkten och våra folkvalda vill göra dem ännu generösare, och även om så inte vore, så tror jag ändå inte vilda hästar skulle kunna hålla polisens fingrar ur syltburken.

Har de kunnat titta i fel tidsfönster förr, kan och kommer de att göra det igen.

Om datalagringsdirektivet genomförs kommer vi att få se fler tillslag mot oskyldiga, kanske inte med nationella insatsstyrkan precis varje gång, men det räcker gott och väl med att få sitt hem upp-och-nervänt och gripas utan grund av den vanliga polisen.

Dessutom är möjligheterna till ersättning för uppkommen skada eller upprättelse för begångna fel nästan rent akademiska.

Datalagringsdirektivet behövs inte.

Datalagringsdirektivet utgör en enorm kränkning av vår integritet.

Datalagringsdirektivet kommer att förstöra oskyldiga människors liv.

Och jag har inte ens börjat tala om självcensuren, varför rent mjöl i påsen inte är ett giltigt argument för övervakning, eller det övriga data som ska sparas om oss om direktivet implementeras.

Rekommenderad läsning:
Har du fler länkar till relevanta artiklar/bloggposter, länka gärna i kommentarsfältet.

Den här texten är en lätt modifierad version av en text som ursprungligen publicerades här.

lördag 4 februari 2012

Demonstrationerna mot ACTA

Idag har det demonstrerats mot ACTA runt om i landet.

Jag var på ett fullt Sergels Torg, och hörde på talen, applåderade, buade, ropade "JA!"  och "NEJ!", och skanderade "Stoppa ACTA!" med de andra.

Piratpartiets flaggor vajade i den mycket kalla vinden, och jag fick för första gången i mitt liv träffa en massa, för mig nya, pirater. Och ett par som jag träffat förut.

Några av oss fikade på Kulturhuset efteråt, Urban hade dock redan hunnit lämna oss när fotot togs:


Så nu har jag hittat till några nya famnar. Kramar ftw!

Det finns några som har rapporterat om detta:

  • SVT
  • DN
  • GP (Göteborg)
  • Sydsvenskan (Malmö)
  • Aftonbladet
  • Expressen (tror att den röda jackan som syns bakom stora piratflaggans överkant är jag)
  • SvD (får en bottenplats eftersom de fokuserar på scriptkiddies och förminskar väsentligheterna)
Annat akutellt om ACTA från MEP Marietje Schaake.

Enligt en kompis var det c:a 50 pers som var med och demonstrerade i Sundsvall, och han tyckte det var en bra uppslutning.

Edit: Fler länkar: Kulturbloggen, Rapport (SVT)
Edit 2: De har demonstrerat i Borlänge också!