95 teser, XLII - XLVIII

Dagens teser:

42. As with networked markets, people are also talking to each other directlyinside the company—and not just about rules and regulations, boardroom directives, bottom lines.
43. Such conversations are taking place today on corporate intranets. But only when the conditions are right.
44. Companies typically install intranets top-down to distribute HR policies and other corporate information that workers are doing their best to ignore.
45. Intranets naturally tend to route around boredom. The best are built bottom-up by engaged individuals cooperating to construct something far more valuable: an intranetworked corporate conversation.
46. A healthy intranet organizes workers in many meanings of the word. Its effect is more radical than the agenda of any union.
47. While this scares companies witless, they also depend heavily on open intranets to generate and share critical knowledge. They need to resist the urge to "improve" or control these networked conversations.
48. When corporate intranets are not constrained by fear and legalistic rules, the type of conversation they encourage sounds remarkably like the conversation of the networked marketplace.

Detta är intressant. Det pågår konversationer på arbetsplatserna, men de som stämmer in på beskrivningen ovan är än så länge begränsad till arbetsplatser där intranät har en väsentlig roll. Gee, när de här teserna skrevs för 10 år sen måste de ha varit ännu mer irrelevanta än de är nu. Och därmed ännu mer klarsynta beträffande den framtid som väntar oss. Våra arbetsgivares intranät blir ju faktiskt allt viktigare för oss, i och med att de allt mer blir en realitet att räkna med.

Nå, om vi då fokuserar på de miljöer där dessa intranät faktiskt finns, så pågår diskussionerna inte alltid så mycket på intranäten som afk, men de pågår. Och de låter sig inte stoppas.

Effekten av företagsledningens förlegade syn på tillvaron blir att deras webbsidor helt sonika blir olästa och ignorerade. Vilket är bra, för det ger de anställda möjlighet att fokusera på sitt jobb i stället. Sitt jobb och... konversationen.

I dagens läge premieras social kompetens, även inom yrken där social kompetens endast innebär att de anställda snackar i stället för att arbeta. Och detta ger ännu mer näring åt konversationen.

Konversationen, som i bästa fall inte bara leder till något som är företaget till fromma, utan till att företaget blir relevant, vitalt och konkurrenskraftigt.

95 teser, XLI

Dagens tes:

41. Companies make a religion of security, but this is largely a red herring. Most are protecting less against competitors than against their own market and workforce.

Säkerhet, ja. Säkerhet är ett sånt där ord som får mig att se rött. På min arbetsplats kan jag öppna ett nytt fönster/en ny flik i min webbläsare, och vara tvungen att fylla i mitt lösenord TRE gånger för att kunna söka efter ett dokument.

Någon ska uppenbarligen ha stryk. Det är visserligen ett stort företag, men det är inga militära produkter och det finns faktiskt inga vettiga anledningar att ha en så löjligt stor säkerhet som man har. Och säkerheten är grus i maskineriet. Allt går saktare för att man måste tjafsa med lösenord här, lösenord där, access hit, access dit.

Tror ni att man förhindrar industrispionage på detta vis? Det tror inte jag. Jag tror inte den typiske industrispionen bara surfar runt på måfå på intranätet och försöker sälja all information hen råkar på. Jag tror att den typiske industrispionen vet precis vilken information hen är intresserad av och ser till att få tag i den. T.ex. genom att låta en person ta anställning eller konsultuppdrag i rätt del av organisationen, och på så vis få tillgång till det data de är intresserade av utan att behöva krångla.

Så vad blir då nettoresultatet av alla fåniga spärrar? Jo, sämre produktivitet och sämre lönsamhet. Och dessutom tär tramset på arbetskraftens tålamod, vilket sänker produktiviteten ytterligare.

Och vad säger då konkurrenterna om detta?

De är förstås tacksamma att vi får sitta och fylla i lösenord i stället för att arbeta.

Bra jobbat, jobbet.

95 teser, XL

Dagens teser:

40. Companies that do not belong to a community of discourse will die.

Hmm. Apple-användare har i alla år haft bra kontakt med folk inom Apple, och kunskap om hur man får ut maximal glädje av sina Apple-produkter har alltid funnits enkelt tillgängligt på nätet. Apple själva lägger faktiskt upp en hel del dokumentation som man kanske inte skulle kunna tro dem om.

Som t.ex. deras User Guide för iMac G5, en numera utdaterad modell, men som var det senaste när jag köpte den. Kap. 4 i den beskriver hur man öppnar sin iMac och byter/stoppar i mer minne. Eller den här där de talar om hur man byter hårddisk. Det var faktiskt rätt trevligt när hårddisken i min gamla iMac gav upp.

Kanske inte vad man väntar sig av en datortillverkare som gör datorer som inte verkar vara gjorda för att ta isär överhuvud taget. Och som tillverkar telefoner som det inte går att byta batteri i med mindre än att man lämnar in den på verkstad. Men, credit where credit is due.

Det här med communities och manualer är den gulliga sidan av Apple, och den andra sidan... tja, om de inte får rätsida på den så kan det gå som det står där uppe.

95 teser, XXXII - XXXIX

Dagens teser:

32. Smart markets will find suppliers who speak their own language.
33. Learning to speak with a human voice is not a parlor trick. It can't be "picked up" at some tony conference.
34. To speak with a human voice, companies must share the concerns of their communities.
35. But first, they must belong to a community.
36. Companies must ask themselves where their corporate cultures end.
37. If their cultures end before the community begins, they will have no market.
38. Human communities are based on discourse—on human speech about human concerns.
39. The community of discourse is the market.

Om man ska sammanfatta ungefär den första hälften; det finns inga genvägar. Vinn marknadens förtroende eller dö. Det låter ganska melodramatiskt, och vi kan väl konstatera att det inte fungerar riktigt så alla gånger.

För en del företag är det förstås så. Men upphovsrättsindustrin har hittills kommit undan med att strunta i det där. Vilket kan vara tillfälligt, vem vet?

Men för mindre företag blir nog detta allt påtagligare för var dag som går. Och då gäller det att hitta in i en gemenskap, en kultur, ett samhälle. Det samhälle som kan vara företagets marknad.

Apple kommer undan ganska bra med sin instängningspolitik än så länge, många jag pratar med förstår inte varför den är dålig. De tycker bara att iPhone och iPad är häftiga gadgets och att man är fånig som irriterar sig på detaljer. En del annars intelligenta personer avfärdar till och med invändningarna mot instängningen som trams.

Och det visar att det finns en marknad, ett samhälle, där Apple faktiskt kommer undan med sina dumheter. En kultur där deras attityd inte bara accepteras, utan till och med hyllas emellanåt. En kultur där Steve Jobs vid sin död i det närmaste helgonförklarades, trots att han egentligen "bara" var en skicklig entrepenör. Det är i och för sig inte så bara, men det är allt han var. Apple fann sin marknads språk.

Det var ingen enkel eller spikrak resa; Apple hade sin första storhetstid på det tidiga 80-talet, kanske framför allt med sin Apple II, en av de första hemdatorerna. En 8-bitarsmaskin med BASIC-tolk i hårdvaran. Sedan skaffade sig Apple ett rykte om att ligga i teknikens framkant genom att vara först med att i kommersiell skala ha en grafisk användarmiljö i sina tidiga Macintosh-modeller. Det var nog ungefär då det blev lite nördigt att använda Apple, på ett positivt sätt. Man talade sin marknads språk och det var då Apple skaffade sig sina första fans.

Men Microsoft och IBM PC — och framför allt alla billigare och bättre "kloner" av PC:n — kom emellan. Apple blev ett företag i periferin och kämpade för sin överlevnad i åratal. Plötsligt var det Microsoft som hade tagit över marknadens språk. Och än idag hör man, förvånande nog, människor påstå att Microsofts produkter är "användarvänliga"; språket har satt sig djupt i det kollektiva medvetandet.

Sedan kom vändningen med iPod och iTunes, som Apple klokt nog erbjöd som gratismjukvara för Windows. Och via iPhone och iPad har man nu slagit sig in på marknaden och är återigen en stor spelare; och Macarna har fått ett uppsving på köpet — även om det i första hand är iPhone och iPad och kringutrustning till dessa som står för Apples framgångar idag.

Det som är lite intressant här är att under det tidiga 80-talet hade Apple en image av att vara innovativa, och att de använde sin innovationskraft till att tämja tekniken i kundens tjänst. Sedan när Windows tog över blev denna image lite skamfilad; folk antydde gärna att Macarna egentligen var bättre, men köpte dem inte. Om man så vill, tog företagets kultur slut innan den mötte köparnas.

Och med Apples återtåg in på arenan så anses de plötsligt vara innovativa teknikhjältar igen. iPhone är ju såå fantastisk, Mac OS X är ju sååå nytt, smart och innovativt (host, host).

Och det är väl bara att gratulera. Och hoppas att framtidens konsumenter är ännu smartare.

Om vi ska avrunda med att titta tillbaka på teserna igen; det är egentligen inte så mycket nytt de säger. Det nya är att marknaden har förändrats och fortsätter att förändras i ett aldrig tidigare skådat tempo. Och de påstår också att marknaden också blir allt svårare att lura, men den kroken har jag lite svårt att nappa på.

Bra att veta :)

Nästa inlägg från mig i serien om 95 teser, kommer att omfatta hela åtta stycken. (!!!111oneone) Så det kan dröja uppemot en vecka innan det dyker upp. Jobbigt, va?

95 teser, XXX - XXXI

Idag tar jag två teser:

30. Brand loyalty is the corporate version of going steady, but the breakup is inevitable—and coming fast. Because they are networked, smart markets are able to renegotiate relationships with blinding speed.
31. Networked markets can change suppliers overnight. Networked knowledge workers can change employers over lunch. Your own "downsizing initiatives" taught us to ask the question: "Loyalty? What's that?"

Det här illustrerar en mycket viktig princip, som jag brukar påminna mina vänner om när de ska söka jobb eller uppdrag.

Meningsfull kommunikation är alltid en dialog. Vilket betyder att den är dubbelriktad. Folk som söker jobb fokuserar oftast enbart på vad de har för positiva egenskaper som arbetsgivaren kan tänkas bli imponerad av eller nöjd med. Men vad har arbetsgivaren att komma med, då? Varför ska jag som arbetstagare arbeta för en viss arbetsgivare?

Det är ju trots allt inte så att arbetsgivare ger oss arbete av något slags godhjärtad filantropi; arbetsgivaren ger oss arbete för att tjäna pengar på det. Även om de gärna vill få dig att tro att du enbart är en belastning och en kostnad, är det helt enkelt inte sant. Du är en tillgång för arbetsgivaren.

Även om du arbetar inom vård/skola/omsorg och det inte går att visa några hårda försäljningssiffror, så sparar ditt arbete stora pengar för din uppdragsgivare. Vad kostar det inte samhället när människor begår brott för att finansiera drogmissbruk? Vad kostar det inte samhället att vårda missbrukare för sjukdomar och skador som de inte skulle ha ådragit sig om vi lyckats fånga upp dem i stället? Hur mycket större blir inte dessa kostnader om vi inte tar ansvar för dem som redan är i missbruk?

Om vi tar och backar lite, till den första av teserna, och byter ämne en smula; märkestrogenhet är ett märkligt fenomen. Jag själv har t.ex. föredragit Levi's jeans i hela mitt vuxna liv. Har gjort enstaka undantag för Marlboro och that's it. Jag kan mycket väl vara för gammal för att ändra mig i just det avseendet i förstone.

Men när det gäller tekniska produkter är läget ett annat. Jag är en hyfsat lycklig ägare till två Macar, och har ägt en iPod Nano och en iPhone.

När jag upptäckte att iPod:en bara kunde uppdateras via iTunes tyckte jag att det var korkat, men jag brydde mig inte så mycket; jag ville ha den att spela musik i och låtarna gick ju enkelt att överföra ändå.

När jag insåg att iPhone också endast kunde uppdateras via iTunes började jag bli irriterad. Jag hade haft några smartphones innan, som inte hade några idiotiska begränsningar.

När det uppdagades att iPad skulle fortsätta i samma spår gick äntligen ljuset upp för mig; detta är inte bara lite irriterande; det är en ond strategi som ger Apple makt över vad jag gör med mina apparater. Jag hävdar inte att detta är strategins syfte, men det är irrelevant; det är strategins effekt. Jag kommer aldrig att köpa en iPad, och aldrig mer en iPhone. iPod förstår jag inte vitsen med längre; t.o.m. enklare mobiltelefoner har inbyggd musikspelare och har eller kan ges en hygglig lagringskapacitet.

Vilket gör att när jag nu står i begrepp att köpa ny dator, är det inte i första hand Apples datorer jag tittar på. Det är egentligen bara en sak som är säker; jag kommer inte att köra Windows. Microsoft har nämligen, i mitt fall, lyckats med ett slags inverterad märkestrogenhet; jag blir vansinnig varje gång jag använder skiten; det är inte enkelt, det är inte bra, det är inte tryggt, det är bara idiotiskt. De kan inte ens formulera ett felmeddelande så att en erfaren programmerare förstår det. Thank you and goodbye säger undertecknad då.

Notera att om du tycker det är mödan värt för att spela något spel eller något så är det din ensak och jag respekterar det. Kom bara inte och försök övertala mig att använda Windows, ok?

Men det är inte omöjligt att det blir en Mac; Apples idioti begränsar sig än så länge till iPod, iPhone och iPad. Det är några saker som är lite trista med mjukvaruutvecklingsbranschen; de bästa datorspelen finns, enligt dem som vet, bara för Windows (nej, jag är ingen gamer), och de bästa musikinspelningsprogrammen finns bara för Windows och Mac. Detta beror förmodligen på att mjukvarutillverkarna inte har vett att prata med sina marknader.

Nå, efter denna lilla rant kan det vara dags att knyta ihop säcken; även märkestrogenhet är dubbelriktad.

Om märket är troget mig, kan jag vara trogen tillbaka. Levi's 501:or är stort sett likadana som de var när jag började använda dem för 30 år sedan, men priset stiger ständigt, samtidigt som tyget blir allt tunnare. Jag börjar tveka, men har kunnat fortsätta använda dem eftersom jag haft möjlighet att köpa dem i länder där de är billigare. Å andra sidan är det kanske inte helt lätt att hitta jeans av andra märken som är bättre. Time will tell.

I teknikens värld, har Apple visat sig inte alls vara det användarvänliga företag jag en gång trodde att de var.

Min nuvarande arbetsgivare har ett par plus; de har en stark säljorganisation, de ger mig bra lön. De har också ett fett minus; de ger mig bara 5 veckors semester. Vi får se hur de sköter sig i min första löneförhandling med dem, efter anställning that is. Jag har ingen särskild anledning att låta just dem tjäna pengar på mig. Men så länge jag låter dem göra det, ger jag dem valuta för min lön; jag värnar om mitt eget goda namn och rykte, och låter därmed arbetsgivaren få del av detsamma. Det är vår överenskommelse.

Då kanske du invänder att det är enkelt för mig att säga, som kan välja arbetsgivare som jag väljer kläder. Men även för den som har att välja på att få/behålla ett jobb eller vara/bli arbetslös, är det viktigt med det dubbelriktade. Om arbetsgivaren inte visar sin uppskattning, eller rentav har en hotfull ton i sin kommunikation, ger du inte allt, inte ens om du försöker. Du blir inte den tillgång som du kan vara, om du inte får blomma. Många chefer tror att de inte vill att deras personal ska blomma, utan bara göra det de "ska" och hålla käften. Och vad teserna säger är att deras personal — och kunder — kommer att ge dem fel och vända dem ryggen.

Slutligen tänkte jag dra till med ett nyligen aktuellt exempel: Godaddy. Go figure.

What goes around, comes around.

95 teser - XXVI - XXIX

Den här gången tar vi 4 teser på en gång:

26. Public Relations does not relate to the public. Companies are deeply afraid of their markets.
27. By speaking in language that is distant, uninviting, arrogant, they build walls to keep markets at bay.
28. Most marketing programs are based on the fear that the market might see what's really going on inside the company.
29. Elvis said it best: "We can't go on together with suspicious minds."

Om vi börjar bakifrån, så ser vi att författarna till teserna tar sig själva på mycket stort allvar, och därför inte tar några som helst risker utan ser till att få med humorn, på precis det sätt de själva föreskriver.

Tittar man på de andra tre, har de ett gemensamt stråk; i den predigitala världen var ett företags väggar, pja, företagets väggar. Vad som pågick där innanför kunde möjligen avslöjas av en man som Günter Wallraff, men på det stora hela var det som pågick innanför företagets väggar, företagets hemlighet.

Men i vår allt mer uppkopplade värld blir det allt naturligare att prata med varandra — och inte bara med de människor en möter i sin köttsliga vardag, utan också med alla dem en har kontakt med online.

Detta är något som företagen, på gott och ont, måste förhålla sig till. De anställda tenderar allt mer att vara så lojala som arbetsgivaren förtjänar — snarare än att vara så lojala som arbetsgivaren kräver. Och då gäller det som arbetsgivare att göra sig förtjänt av lojaliteten. Och då räcker det inte med att verksamheten ska vara lönsam — annars skulle vi kunna bygga knarkfabriker och importera barn som finge arbeta som slavar där och tjäna storkovan.

Så vi har uppenbarligen redan andra värderingar som styr vad som accepteras från företagens sida, än bara krass lönsamhet.

Och dessa värderingar blir, när informationen diffunderar ut i etern, allt viktigare för företagen att leva upp till. Annars viker och sviker deras marknader.

I det digitala samhället blir dessutom trovärdighet hårdvaluta; om någon person börjar följa en på, säg, twitter, så vet en initialt inte vad det är för en filur. En får kanske aldrig veta. Men en bildar sig en uppfattning, och filuren i fråga får skapa sig en trovärdighet genom vad hen säger och hur hen säger det.

Samma mekanism blir allt viktigare i företagens kommunikation med deras marknader. Trovärdigheten måste förtjänas. Den hårda vägen.

95 teser, XXV

Dagens tes:

Companies need to come down from their Ivory Towers and talk to the people with whom they hope to create relationships.

De här 95 teserna har visat sig vara en oväntat stor utmaning att blogga om, inte minst för att de förmodligen kunnat sammanfattas i 10.

Eftersom denna tes misslyckas kapitalt med att säga något nytt, så struntar jag i att skriva något om den. Om du inte vet vad jag tänker kring den och är nyfiken kan du helt enkelt läsa några tidigare poster, säg, från 18 och framåt.

Men, när jag nu ändå har din odelade uppmärksamhet tänkte jag passa på och meta lite.

Det blir ju lite trist om man ska hålla på och skriva om ungefär samma saker var och varannan dag, och lite tjatigt för dig som läsare.

Hittills har jag inte läst teserna i förväg, utan läst varje tes först den dag bloggposten om den skulle publiceras.

Därför har de här upprepningarna kommit som något av en överraskning varje gång.

Men när jag nu börjar ana att den här listan egentligen inte är 95 olika teser utan snarare en berättelse i punktform, vilket i och för sig är ett kreativt och spännande grepp, så tänker jag att det kanske skulle vara mer ändamålsenligt att ändra sin approach en smula.

Så jag kommer framöver inte att publicera ett inlägg om dagen. Jag kommer att läsa igenom alla återstående teser och försöka klumpa ihop sådana som ligger väldigt nära varandra, och skriva ett bättre genomtänkt inlägg om varje klump.

Något av en win-win, verkar det som. I mina ögon åtminstone.

Så, tills nästa gång, ha en trevlig nätvaro!

95 teser, XXIV

Dagens tes:

Bombastic boasts—"We are positioned to become the preeminent provider of XYZ"—do not constitute a position.

Ibland undrar jag om inte några av de här teserna har som sitt huvudsakliga syfte att reta gallfeber på dem som de förefaller vara riktade till.

Eller att reta gallfeber på mig. Jag menar, ovanstående känns inte särskilt konstruktivt, som kritik betraktat?

Nåväl. Det som faktiskt står om man försöker tolka det välvilligt är att man med positionering avser ställningstagande, som yttrar sig i konkreta fördelar för konsumenten.

Som exempelvis internetleverantörer som är mer benägna att bevaka kundernas intressen än att springa upphovsrättsindustrins ärenden.

Eller telefontillverkare som tillhandahåller verktyg för att programmera om bootprogramvaran i telefonen — dvs den programvara som körs när telefonen startar. Det är en möjlighet som åtminstone SonyEricsson ger de kunder som köpt deras Android-lurar; man respekterar att maskinen tillhör köparen och säger att, ok, vill du göra det så tar vi inte ansvar för mjukvarans funktion därifrån och framåt, men om du använder det här verktyget så kan du i alla fall göra det du vill.

Det vanligaste användningsområdet för den möjligheten är att installera en s.k. "rootad" version av android, som ger användaren obegränsad makt över mjukvaran i telefonen. På så vis kan användaren ha tillgång till den senaste versionen av Android, något som annars kanske inte låter sig göras.

Detta gör också att kreativiteten bland dem som programmerar får flöda fritt på ett helt annat sätt än, säg, för iPhone/iOS, som, på grund av just detta, garanterat kommer att förlora i det långa loppet.

Och få kommer att sörja när vi väl når dit.

95 teser, XXIII

Dagens tes:

Companies attempting to "position" themselves need to take a position. Optimally, it should relate to something their market actually cares about.

Mmm. Men om vi ska vara lite petiga, och börja från början.

Man kan positionera sig på tre olika sätt: man kan inta en position som ens marknad gillar. Man kan inta en position som ens marknad skiter i. Och man kan anta en position som gör marknaden förbannad.

Det finns förvånansvärt många exempel på det sista; upphovsrättsindustrin som försöker stämma, övervaka och tvinga folk att köpa deras produkter och bara köpa deras produkter — trots att det problem man säger sig vilja lösa inte är ett problem; domänleverantörer som ställer sig bakom SOPA; företag som försöker låsa in sina kunder med mer eller mindre ohederliga metoder; sociala medier och webbtjänster som samlar in data om sina användare och säljer vidare; listan kan göras lång.

Förvånansvärt nog är det många som kommer undan med det — än så länge. Vi köper iPhone och iPad, använder Facebook, köper skivor och böcker, använder Microsoftprylar... trots att vi vet. Trots att vi är arga på dem.

Men, det är inte alla som förstår att det finns något att vara arg över, och det är förstås det de lever på. Många, som bara använder sina datorer till att surfa och betala räkningarna med, står ut med Microsoft för att de tror att Linux är obegripligt, eller för att de tror att Microsoft är bättre, eller något annat som baserar sig på okunskap.

Många som tycker att iPhone och iPad är skitballa och inte förstår varför det är ett problem att man inte kan ladda ner program till sina prylar från någon annan källa än tillverkaren, som skamlöst och godtyckligt nekar applikationer tillträde till den enda källan.

Så till syvende och sist verkar det som om våra tesförfattare underskattar en liten detalj; det som är problematiskt — och därtill kan vara allvarligt problematiskt — med företagen, kan helt enkelt vara för abstrakt för att attrahera den vrede från konsumenterna som det förtjänar.

95 teser, XXII

Dagens tes:

Getting a sense of humor does not mean putting some jokes on the corporate web site. Rather, it requires big values, a little humility, straight talk, and a genuine point of view.

Eh... så på svenska blir det då:

Att skaffa ett sinne för humor betyder inte att publicera några skämt på företagets webbsida. Det kräver snarare att företagen tar sig själva på jävligt stort allvar.

Eller, om en ska vara lite mer nyanserad; att de inte bara tar sig själva, utan också sina kunder, på största allvar. Kunderna finns nämligen inte längre "där borta", utan de sitter inne på företagens kontor. Det är en sån där sak internet gör, tar bort avstånd.

När kunden bokstavligen sitter i ens knä vill det till att man helt enkelt respekterar kunden, och befrändar sig med kunden. Ser till att kunden känner förtroende, och förtroendet kräver allt det där som står i tesen.

Goda vänner skrattar tillsammans. Samtidigt som en inte visar upp en tillgjord och tillrättalagd fasad inför sina vänner.

Jo, det är faktiskt sant; folk som skickar e-post till företag väntar sig att bli vänligt bemötta. Det beror på att det är så man oftast bemöts på nätet. Vänligt, avspänt, oftast med en glimt i ögat.

Det vore för övrigt önskvärt att journalister hängde lite på nätet så att de fick erfara detta i stället för att måla upp bilden av internet som en stor trollhåla. Visst finns det trollhålor här och var på nätet, men här finns också gemenskap, värme och glädje.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; var en Snel Hest. Det är det enda sättet att göra världen bättre.

Och ni företag: ni behöver också vara Snela Hestar. Anas vil vi inte klapa er.

95 teser, XXI

Dagens tes:

Companies need to lighten up and take themselves less seriously. They need to get a sense of humor.

Jag känner mig för varje dag som går allt mer som en gammal surgubbe. Men det är inte mitt fel. Eller jo det är det, om jag nu skulle lida så överjävligt av att kommentera de här taffliga teserna så kunde jag ju enkelt låta bli.

Men det gör jag bevisligen inte.

Företag behöver sannerligen inte ta sig själva på mindre allvar; det säger sig självt. Däremot behöver de se över sin image. Det som verkade seriöst och kompetent igår, ser stelbent och taffligt ut idag.

Retorik är förvisso en gammal konst, som beskrevs redan av de gamla grekerna, men det är i första hand principerna som levt vidare till dagens samhälle; det är principerna som är tidlösa. De bilder som målades upp för Sokrates eller Platon kanske inte skulle säga oss något, eller så skulle vi kanske missförstå dem — just för att vi inte levde där och då, och inte har kontexten att sätta in bilderna i, kontexten som skänker bilderna dess skönhet och styrka.

Företagens image är retorik, och den retorik som gick hem för 20 år sedan, fungerar allt sämre med åren. Eftersom vi befinner oss i en omvälvande tid, åldras bilderna fort, bildligt talat.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Tusen ord som säger fel sak är inget att sträva efter.

95 teser, XX

Dagens tes:

Companies need to realize their markets are often laughing. At them.

Mmmm. Eller snarare är det väl så att en allt som oftast inte kan bestämma sig riktigt för om en ska skratta eller gråta.

Detta gäller inte bara upphovsrättsindustrin, som verkar fastna allt hårdare i uppfattningen att de, med hjälp av specialbeställda lagar i kombination med sanslösa straffsatser, baserade på rena fantasisummor som aldrig ifrågasätts av rätt personer, och undergrävd rättssäkerhet för enskilda ska kunna tvinga marknaden till lydnad. Problemet är att marknaden måste vilja lyda, och det vill vi inte. Alls.

Det gäller också våra politiker, som hemfaller åt allt svårare populism med åren, och tror att väljarna i längden kommer att nöja sig med ett minst dåligt alternativ. Ta bara turerna kring Juholt nu i dagarna, och socialdemokraternas lednings totala oförmåga och ovilja att förstå att det ska till ganska radikala förändringar för att (S) ska bli något att räkna med igen.

Jag förutspår att valdeltagandet kommer att bli rekordlågt 2014. Jag hoppas att jag får fel, men folket accepterar inte mer av detta trams, vare sig från sittande regering eller frånvarande opposition.

Världen måste komma ifatt sin tid, och detta kommer säkerligen att ta ännu några år. Alla vansinneslagar som stiftas nu, alla skyddsmekanismer mot anarki som avskaffas, allt detta blir det vår tunga uppgift att återuppbygga när världen väl kommit till sans. Men fram tills dess är det vår plikt att ta världen till den punkt där den kommer till sans.

Det är, som sagt, intressanta tider vi lever i. I synnerhet är det intressant att folket inte böjer sig.

We will not bend.

95 teser, XIX

Dagens tes:

Companies can now communicate with their markets directly. If they blow it, it could be their last chance.

 Det här är banne mig bara en omformulering av gårdagens tes. Läs den igen om du orkar.

95 teser, XVIII

Dagens tes:

Companies that don't realize their markets are now networked person-to-person, getting smarter as a result and deeply joined in conversation are missing their best opportunity.

Återigen, det här är bara sant för delar av marknaden. Känner mig lite tjatig, men det har ju de facto varit ett jäkla tjat bland teserna också, om ni ursäktar min dåliga franska.

Och deras bästa tillfälle har de facto kanske inte försuttits ännu.

Med det sagt, så tror jag att tesen kommer att stämma, och den kan komma att stämma snarare än många företag kan förstå.

Detta helt enkelt för att det finns en demografi även inom företagen. Och de som sitter i topp hör i allmänhet inte till den yngre generationen, och därmed är förståelsen för det här "problemet" liten bland företagens makthavare.

Men å andra sidan är hoppet inte ute för dem att komma underfund med hur marknaden ser ut, just för att vi inte är där än.

Intressanta tider minsann.

95 teser, XVII

Dagens tes:

Companies that assume online markets are the same markets that used to watch their ads on television are kidding themselves.

Pja, det har väl nästan alltid varit sant, om man generaliserar påståendet en smula. Kanske att det har varit sant så länge det har funnits marknader.

Jag menar, hur många marknader kan antas har varit statiska under en given människas hela livstid?

Det är svårt att spekulera i, men magkänslan är ändå att, well, själva förändringen är inte ny, omvälvande förändringar har skett många gånger under historiens lopp, på många olika sätt.

Och allt detta påverkar förstås marknaderna.

Och nu är vi inne i en synnerligen omvälvande tid.

Självklart drabbar omvälvningarna även marknaderna.

Så, ja, en allt mindre del av oss ser TV-reklam överhuvud taget. Det är en aspekt av det hela. En annan är att det finns ett helt annat utbud. Produkterna på marknaden idag är inte samma som fanns på marknaden för 10 år sedan, och då var de inte samma som fanns ytterligare 10 år tidigare.

Jag tror ärligt talat inte att något företag är korkat nog att inte inse detta.

Däremot är det tydligt att många företag är ganska villrådiga och inte vet riktigt hur de ska bete sig i det nya klimatet. Och där är vi andra de facto inte särskilt mycket klokare.

Och det de gör är i många fall, förståeligt nog, att hålla fast vid det gamla. Better the devil you know...

95 teser, XVI

Dagens tes:

Already, companies that speak in the language of the pitch, the dog-and-pony show, are no longer speaking to anyone.

Vad ska man säga om ett sådant påstående? Jag har noterat att det är flera teser redan, som jag reagerar på med ryggmärgsreflexen: HEY! HOLD YOUR HORSES!

Kanske är det ett tecken på att jag börjar bli gammal. Eller så är det ett tecken på att författarna till teserna är unga eller kanske överdrivet entusiastiska inför sina egna idéer. Eller en kombination av allt det där.

Hur som haver; det är nog omöjligt för mig att uttala mig bekräftande om denna tes. Vilket heller inte är något självändamål, så jag konstaterar bara krasst, att många av oss fortfarande sitter snällt i storföretagens knän, faller för samma prat, fogar oss och trycker på våra telefoners knappar, pratar med maskiner, och fortsätter leva mer eller mindre som vi alltid har gjort.

Vi har också en regering och en riksdag som talar det gamla språket, och som trots allt blev röstad på av över 80% av det svenska folket.

Det kommer kanske att bli så en dag, att ingen faktiskt lyssnar på det gamla språket, men vi är långt ifrån där än, och att förneka det lär knappast vara någon till gagn. Bättre då att försöka fokusera på hur det verkligen förhåller sig i nuet och hur man själv kan förhålla sig till det.

Ibland undrar jag om Piratpartiet är i eller före sin tid. Kanske både och, och med en fot kvar i det förflutna för att inget ska få vara för enkelt. Men jag tror att vi är mest i och före vår tid, och att folket i gemen inte är riktigt mogna för oss ännu. Och ur detta kläcks frågan; ska vi anpassa oss efter dem, eller ska vi vänta tills de kommer ikapp? Har vi råd med det?

95 teser, XV

Dagens tes:

In just a few more years, the current homogenized "voice" of business—the sound of mission statements and brochures—will seem as contrived and artificial as the language of the 18th century French court.

Åh, en förutsägelse. Vi skådar in i framtiden!

Nå, det känns ju inte helt osannolikt att tänka sig att det ligger något i det hela. Men å andra sidan ska man nog inte underskatta trögheten i samhället — den tröghet, som exempelvis yttrar sig i att gammelmedia fortfarande allt som oftast sussar sött, men har en bit kvar till det där yrvakna tillståndet där man säger: EY! Vad fan är det ni gör med pressfriheten?

Den tröghet, som också yttrar sig i att våra politikers patentlösning på alla problem tycks vara mer regler och hårdare lagar och straff, mindre rättssäkra lagar och mer otillbörlig övervakning. Utom då när det är marknaden som riskerar hamna i kläm, då brukar det plötsligt passa att damma av de gamla liberala idealen.

Ser ni ironin här; de liberala ideal, som skulle kunna göra nytta, överges, och de som bevisligen endast gör skada, omhuldas.

Åter till ämnet; om man tittar på det franska hovet på 1700-talet (japp, 18th century refererar till 1700-talet), så får man väl hålla i minnet att det var först i slutet av århundradet som man avskaffade monarkin, avrättade den gamle kungen och utropade republik. Dessförinnan var det politisk medeltid som härskade i landet, och revolutionen kom till stånd — well, för att folket hade fått nog av medeltiden.

Med tanke på att man vid de forna hoven ofta använde ett "förfinat" språk, för att markera klasskillnaden gentemot pöbeln, så torde det språket — som f.ö. lär ha varit franska — ha varit motsatsen till folkligt.

På lite samma sätt som företagen nu använder ett formellt språk — historiskt för att markera sin professionalism och seriositet. Vilket faktiskt ter sig ganska rationellt när en ser det ur det perspektivet.

Men VD:ar i vad som lite överslätande kallades "fleecetröjor" var nog ett tidigt tecken på att vi är på väg in i en värld där kostym och slips inte längre tolkas som något annat än ett försök att framställa sig som något förmer än man egentligen är, och där det språk som tidigare upplevts som professionellt och seriöst bara blir främmande och avvisande.

95 teser, XIV

Dagens tes:

Corporations do not speak in the same voice as these new networked conversations. To their intended online audiences, companies sound hollow, flat, literally inhuman.

Pja. Detsamma kanske kan sägas om alla våra makthavare. Ja, storföretag är ju trots allt bara ytterligare en sorts makthavare; de är svårare att påverka än folkvalda församlingar, behöver inte förklara sig och motivera sig som folkvalda församlingar kan behöva göra.

I sin nätvaro representerar makthavarna de facto ett maskineri; i företagens fall, företaget, i politikerns fall, staten. Detta maskineri är maktens kött och blod. Så länge bolagens styrelser har en viss kultur, kommer denna kultur att speglas i deras nätvaro.

På ett sätt kan jag nog tycka att det är hederligt av dem att använda ett språk som gör klart vad de faktiskt står för; det är inte min kompis Nisse som har startat en blogg, det är Manpower som har skapat en webbsajt.

Det som är lite märkligt är att företagens webbsajter inte inbjuder till samtal med de tilltänkta kunderna. Man signalerar att, hey, vi säljer gärna varor till dig, men vi vill inte prata mig. Betala, ta din vara och försvinn.

Ofta finns ett kontaktformulär väl undanstoppat någonstans, och på samma ställe brukar man kunna hitta telefonnummer till en talsvarmaskin som driver en till stilla vansinne om man dristar sig att ringa. Att sitta en kvart och vänta på att få prata med en människa är inget ovanligt.

Betala, ta din vara och försvinn.

Och 10.000-kronorsfrågan är förstås: hur länge håller den attityden i en värld där folk, well... blir allt mer vana att prata med varandra?

I ett socialt medium står ofta VD:n och den arbetslöse sida vid sida och ingens åsikt är värd mer än den andres. Själva kommunikationsmöjligheten gör att det blir omöjligt för den ene att, oemotsagd, platta till den andre. Någon kommer alltid att säga, hey, det där var inte ett hederligt argument. Eller vad som råkar passa in.

Företaget kan egentligen inte gömma sig bakom sin opersonliga webbsajt. Politikern kan inte gömma sig bakom sin blogg eller statens webbsajter. Vi finns här, vi talar om dem, vi avslöjar, vi hyllar.

Någonstans kommer kanske en förändring; någonstans kommer kanske företagen att börja prata med oss.

En sådan dialog torde vara mer fruktsam än det nuvarande där vi och företagen huvudsakligen sitter i våra respektive läger och pratar om varandra.

Tills företagens anställda går hem och blir en del av oss.

Snårigt var ordet, sa Bull.

95 teser, XIII

Dagens tes:

What's happening to markets is also happening among employees. A metaphysical construct called "The Company" is the only thing standing between the two.

Den som hyste några förhoppningar om att teserna ska bli bättre formulerade längre ner i listan torde nu ha sett sitt hopp grusas.

De anställda är ju så att säga en del av andra företags marknader på sin fritid, och delvis också under sin arbetstid.

I de fall där de anställda har datorer som arbetsredskap, vilket är långt ifrån alla, kan de ju använda dem till att utbyta information med varandra och därmed höja sin kompetens. Och alla som har dator hemma, vilket torde vara de flesta i arbetsför ålder nuförtiden, kan förstås utbyta all slags information — inklusive kompentenshöjande sådan — på fritiden.

Sen är det långt ifrån alla som utnyttjar den möjligheten. Det är en starkt bidragande orsak till att Piratpartiet inte fick mer än storleksordningen 0,65% av rösterna i det senaste valet.

Men det är å andra sidan en situation som sakta men säkert förändras. De som inte använder möjligheterna till kommunikation fullt ut blir, sakta men säkert, en allt mindre andel av befolkningen.

Och det är klart att det blir allt svårare för företagens ledningar att föra sina anställda bakom ljuset i olika avseenden, gällande konkurrenters kvalitéer och tillkortakommanden, gällande lönenivåer för andra, gällande säkerhet och arbetsmiljö.

Och det är, you guessed it, i grund och botten bra.

Det är inte utan att man undrar hur framtidens företag ska balansera företagshemligheter och transparens. Det ska bli spännande att se. Idag ser vi, lite parallellt med alla som ojar sig över kopiering och annat, hur företag ojar sig och anser att deras anställda är "illojala" för att de pratar.

Men vi är sådana, vi människor — vi har alltid pratat skit om våra arbetsgivare, så länge "arbetsgivare" har varit ett meningsfullt begrepp i alla fall — och det kommer vi att fortsätta med. Vårt skitsnack når längre nu än förr, och då blir arbetsgivarna skitnödiga. Men deras nöd är troligen överdriven — folk med hög nätvaro tenderar nämligen också att bli bättre på att filtrera det som kommer in.

För att citera en kompis: Nya tider. Goda tider.