Obamas tal om NSA, del 2

Så, igår rapporterade Aftonbladet om Obamas tal.

Det som står i artikeln om talet är såvitt jag kan bedöma korrekt.

Det som saknas i artikeln är värdering. Den återger bara delar av vad Obama sa. Vilket, när jag läste artikeln, föreföll lite märkligt i mina ögon. Vågar inte Aftonbladet värdera och/eller kritisera Obamas tal? Är de för okunniga, eller för lata? Eller tycker de att det inte behövs?

Well, de var inte riktigt färdiga med ämnet, visade det sig. De har nu publicerat en lite mer uttömmande artikel med kommentarer från Julian Assange, tidigare talesperson för Wikileaks, och Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala Universitet. Fast de har inte skrivit den själva, verkar det som, för den är signerad "TT-Reuters".

Så de har fortfarande vad jag kan se inte gjort någon egen värdering, vilket i sig är en värdering; nyheten ansågs kanske inte viktig nog för att ägnas någon journalistisk möda. Vilket är synd.

För att sammanfatta Obamas tal kort:

"En demokrati behöver spionera för att överleva och vi kommer att fortsätta spionera, fast vi ska inte fortsätta lagra informationen på statens egna servrar. Vi kommer att hålla våra myndigheter under uppsikt, men till syvende och sist får ni lita på att våra myndigheter är snela hestar som inte spionerar på vanligt folk."

Och problemet med detta är ju just att spionaget är hemligt så vi vet inte vem man spionerar på eller varför, och då finns inte någon möjlighet att lita på att man inte blir spionerad på.

Obama säger att det inte är lätt men vi måste lyckas och vi kommer att lyckas. Med att äta kakan och ha den kvar.

Det är nämligen det det handlar om. Antingen ger man inte sina myndigheter möjlighet att spionera på vanligt folk. Eller så måste folket leva i ovisshet om huruvida de övervakas eller ej.

Något tredje ges icke.

Och väljer man då att ge myndigheterna möjligheten att spana på vanligt folk, så väljer man, vare sig man vill och avser det eller ej, att tvinga in sin befolkning i ett panoptiskt fängelse.

Det är det Fredrik Reinfeldt och hans regering gör med oss här i Sverige.

Och själva tanken med panoptikon är just att fångarna inte ska veta när de är övervakade och inte. Själva poängen är att de ska börja med självcensur för att de inte vet och för att de inte vill riskera att bli påkomna med något fuffens.

Det finns en person som ofta kommenterade folks bloggposter för några år sedan, under nicket "steelneck". Få andra har beskrivit så träffande och väl vad som händer med folk när de övervakas. Här följer en kommentar som också finns publicerad på Full Mental Straightjacket:

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. 

Ansvar. Det där har tyvärr blivit ett allt grumligare begrepp på senare tid, ibland har det tom. gått så långt att folk tror att deras ansvar är att lyda sin chef, de måste påminnas om att frasen – Men jag lydde ju bara order.. – är den klassiska ursäkten för att slippa bära ansvar. Du Rick, skrev ju själv om två väldigt ansvarsfulla personer när du bloggade om dina två hjältar, de tog ansvar. Nu kanske ni tycker att jag driver från ämnet, men håll ut, min kurs är spikrak. 

Det handlar också om rätt och fel. Är det rätt att lyda chefen? Inte alltid skulle nog de flesta säga. Men om jag då spetsar till saken och frågar: Är det rätt att lyda lagen? Här börjar en del vingla, låt oss då först räta ut den saken med följande frågeställning: 

Kan politiker göra fel? Givetvis kan det bli fel ibland, politiker är bara människor som ibland gör fel. Ytterst är det därför lagar ändras ibland, det bidde fel, även om politikerna själva sällan erkänner det. Lagarna stiftas i ett syfte, i regel ett mycket gott syfte, om än missriktat ibland. Men om det rätta då är att vara laglydig, då måste det alltså innebära att det inte bara är rätt att göra det som gagnar syftet, tex. att skydda staten eller medborgarna, utan också att det skulle vara lika rätt att utföra handlingar som skadar staten eller dess medborgare.. 

Rick, du har också skrivit om Isabella Lund och dragit paraleller till de homosexuellas situation för 80 år sedan i din keynote Effektiv brottsbekämpning eller demokrati? Där om någonstans visar du också vad som i grunden raseras med övervakning utan brottsmisstanke, ingen av dem hade vågat någonting om de visste att de var övervakade. De hade agerat så grått och “medelsvensson” de någonsin kunnat, bara gjort vad de förväntats göra, inget annat utåt sett. 

Vi har alla mött henne, eller hört talas om henne. Kassörskan i matvaruaffären som begär legitimation av en pensionär som köper en folköl tillsammans med basvarorna. Ett typexempel på oansvar, hon törs inte ens ta det uppenbara bedömningsansvaret och lyder bara order, det värsta är att hon för att rationalisera det för sig själv intalar sig att hon gör det för att värna sitt jobb. Hon fattar ju att pensionären är över 18 och hon både skäms och rodnar när hon begär leg, därför kickar rationaliserandet in av rädsla för att chefen skulle komma på henne att inte begära legitimation. Är butiken dessutom övervakad så att chefen kan se henne i kassan så ökar troligheten för scenariot än mer, men om hon visste att hon inte skulle bli påkommen, då skulle hon våga ta ansvaret och konstatera det uppenbara. 

Vi kan också se det i argumentationen hos de som förespråkar kameraövervakning. De inser att en kamera rent fysiskt inte kan ingripa och då kommer argumentet om att kameran förändrar beteenden, i detta har de helt rätt och däri ligger också kränkningen av mig som hederlig person. När vi vet att vi är övervakade gör vi normalt inte saker som drar på oss uppmärksamhet. Mer än 99% av alla människor är hederliga, därför har kameran motsvarande påverkan på hederligt folk respektive brottslingarna. De hederliga blir inte mer hederliga av en kamera, de blir bara mer grå. 

Vi ser också ibland hur höga “potentater” ropar efter regler att följa, någon generaldirektör eller liknande som ber politikerna om regler att följa. Vad de ber om egentligen är att slippa ansvar och bara behöva följa protokoll, alltså ofta ett uppvisande av oansvar. För 20 år sedan kallade vi dem för “apparatniks” när de fanns i öst. Detta oansvar och inställsamma lydighet där alla bara lyder order leder helt logiskt till den mest extrema toppstyrning man kan tänka sig, det var därför som redan Platon kallade den lydiga typen för den tyranniska, inte för att de önskade tyranneri, utan för att beteendet leder till det, extrem toppstyrning. Vi känner alla igen typen och det är en egenskap vi alla bär på i olika omfattning – man biter inte den hand som föder en – vi skiter inte där vi äter – och liknande talesätt. Framförallt känner vi alla igen typen som slickar uppåt och sparkar nedåt, karriärister som egentligen är fullkomligt livsfarligt förödande för vilken organisation som som helst eftersom de är så otroligt lättkontrollerade marionetter av dem som har makt över vad de vill åt, karriären. 

Men, det stannar inte heller där. Vi blir lydigare och “skötsammare” när vi övervakas, men en organisation, eller än mer ett samhälle blir också allt mer handlingsförlamat i takt med lydigheten. Folk lyder, de tar inte ansvar utifrån egna slutsatser och tänkande, men för det oväntade finns inga färdiga protokoll eller order.. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett klockrent exempel. Alla ansvariga som förstod vad som hände, visste vilka resurser de hade, insåg vad de kunde göra osv. gjorde ingenting.. Så såg det ut genom precis hela hierarkin, ända upp till den i detta fall de facto (ofrivillige?) diktatorn som var på teater. Ett tag verkade fritidsresors Lottie Knutsson mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Inga hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända vid ett felbeslut var att ett Hercules-plan hade fått vända hem och ödslat lite bränsle och personaltid i onödan. 

Sådana här apparatniks har det helt naturligt svårt med konceptet kring oskyldighetspresumtion och skapar en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Så uppkommer statens paranoia och rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen. En spiral där ansvarslös lydighet premieras och ansvariga ropar efter protokoll för att slippa ta ansvar. 

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar, försöker leva sitt liv under radarn. Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett sunt system känner man förtoende att kunna göra så. “Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, som övervakad känner man inte förtroende, snarare misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande. 

Jag hävdar att det framförallt var den effektiva brottsbekämpningen och paranoida misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte dess politiska system. Detta eftersom samma sak hade skett i ett helt annat politiskt system med samma paranoia och auktoritäritet. De hade exakt alla grundläggande resurser, de hade även kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, de sköt upp satelliter närmast på löpande band, de byggde kärnkraftverk mycket tidigt, hade allsköns spetsteknologi inom sjukvården, kunde operera ögon med laser redan på 70-talet och de producerade vapen och flygplan av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, order som bara behövde lydas, men i det lilla var de fullkomligt oförmögna och kunde inte fixa drägliga förhållanden i vardagen, eftersom vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, det var en social fjäder i hatten att kunna fuska till sig bidrag eller på andra sätt lura staten (givetvis), men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett. Det är denna utveckling vi slår in på när vi kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat.

Jag kan inte så mycket mer än säga "Amen".

Ett samhälle där ingen gör något utan direkta order uppifrån, om det inte råkar gälla att mygla.

Är det så vi vill ha det?

Upplopp och ansvar

Det första som händer när det hettar till i samhället tycks vara att folk blir arga och gör det folk gör när de blir arga: beter sig som idioter.

Jag läser kommentarer om att det är regeringens fel, och motkommentarer som säger att det är individernas fel, jag ser socialarbetare kalla dessa människor — som gör saker som är ungefär lika oacceptabla som saker deras klienter gör varje dag — för "löss", jag ser korttänkta militärer skriva upprört om bortskämda slynglar som inte är tacksamma för alla möjligheter de har fått av vårt fantastiska land.

Det stämmer att det är regeringens fel. Det stämmer också att det är individernas ansvar att bete sig som folk. Det stämmer också att händelseförloppen påverkas av våra myndigheter, medierapportering, debatt och desinformation på nätet, vädret, välj själv.

Allt hänger ihop.

Kallar du dem för bortskämda slynglar kommer de inte att stanna upp och tänka "fan, vad dumt av mig, det är nog bäst att jag skärper mig". De kommer (med rätta) att skrika åt dig att du är en idiot som inget begriper, och de kommer kanske (utan rätt) att kasta sten på dig.

Kallar du dem löss visar du bara vad för virke du själv är gjord av.

Försöker du friskriva regeringen, migrationsverket, vården, nätdebattörerna, ras- och muslimhatarna, skolan, de giriga direktörerna och kommunpamparna, ålderdomshemmen och dig själv från ansvar, visar du bara att du inte förstår den grundläggande premissen:

Allt. Hänger. Ihop.

Så ta ditt individuella ansvar och försök förmå samhället, vilken aspekt av det som det nu råkar vara du kan påverka, att ta sitt. Försök få individer omkring dig att ta sitt. Det är det enda sättet att få dem som eldar och kastar sten att ta sitt.

Politik och tillväxt

Det argumenteras ofta fram och tillbaka om vad som är bäst, fri marknad eller planekonomi, och även folk som är överens om hur de vill ha det kivas gärna om detaljer; hur fri ska marknaden vara, helt utan begränsningar eller begränsad, och i så fall hur begränsad och på vilka sätt.

Det påstås, märkligt nog, ganska ofta att en eller annan modell är bättre för tillväxten än andra. Trots att den ekonomiska modellen har föga att göra med det som driver tillväxten.

Det som driver tillväxten, och alltid har drivit tillväxten, är den tekniska utvecklingen.

Den första samhällsmodell vi känner till brukar vi kalla jägarsamhället; vi var nomader och levde av jakt, och följde våra bytesdjurs rörelser.

Därefter lärde vi oss att bruka jord. Då blev vi tvungna att skaffa fasta bosättningar, vid våra åkrar och grönsaksland. Men å andra sidan blev vi mindre beroende av jaktlyckan.

Vi lärde oss att bruka spjut, slungor, kilar, hjul, pil och båge, hammare, yxor, och i varje steg blev vi effektivare.

Vikingarnas långbåtar var snabba och lätta, sjövärdiga och mångsidiga. Koggen, som kom därefter, hade höga sidor och var stabil och kunde ta mycket mera last. Plötsligt kunde sjöfarten över Östersjön gå med stora laster och handeln började blomstra.

Boktryckarkonsten gjorde att folk slapp sitta och kopiera böcker för hand, och satte också punkt för kopiatörernas möjligheter att ändra texten. Rätta fel, ändra formuleringar, till och med lägga till och dra ifrån. Och, förstås, införa nya fel. Den innebar dock inte någon omedelbar ökning av den ekonomiska tillväxten, vi återkommer till det senare.

Den industriella revolutionen innebar att man plötsligt hade en mekanisk världens starkaste man som kunde jobba hur hårt som helst dagarna i ända och göra samma sak outtröttligen. Bland annat. Och ekonomin exploderade, grunden till västvärldens relativa välstånd av idag lades då.

Den största utmaningen vi står inför, i ekonomiskt hänseende, är förstås att låta tekniken blomstra så att den kan driva den ekonomiska utvecklingen vidare in i informationssamhället.

Det är här någonstans våra politiker går fel.

Lobbyisterna säger att ACTA ska göra det möjligt för företag att tjäna pengar på sina idéer, innovationer, designer, whatever. De har till och med mage att påstå att ACTA skulle gynna de mänskliga rättigheterna.

Lobbyisterna säger att IPRED och datalagringsdirektivet ska göra det möjligt för upphovsmän att tjäna pengar på sina verk.

Tjänstemännen påstår att datalagringsdirektivet, FRA-lagen och dess utvidgningar ska skydda oss mot terrorism.

Allt detta är lögner och trams, vilket du kan läsa mer om ifall du följer länkarna.

Vi befinner oss mitt i en revolution. En informationsrevolution. Det är rörigt, det är omöjligt att överblicka. Inte ens de som vinnlägger sig om att hålla koll klarar av det. Revolutionen ruckar på samhällets fundament. Detta skrämmer makthavarna till stolligheter en masse. Vi har en regering av partier som traditionellt har påstått sig stå för frihet, men som nu endast använder sin makt till fler och hårdare lagar, mer batonger, och mer övervakning.

Denna rädsla finns naturligtvis också hos storföretagen, och det är den rädslans fula tryne vi ser i ACTA.

Vad vi behöver göra är att släppa informationen fri. Åtminstone i större utsträckning än någon politiker eller företagsledare vågar tänka sig. För informationen är den nya teknikens essens, på samma sätt som ångmaskinens energi var den industriella revolutionens.

För att tillväxten ska kunna fortsätta, måste tekniken fortsätta utvecklas. För att tekniken ska kunna fortsätta utvecklas, måste informationen i allt väsentligt vara fri.

Låt oss återgå till historien.

Bocktryckarkonstens barndom var svår. Den katolska kyrkans munkar kopierade böcker manuellt och det var så böcker skulle kopieras, punkt. Om man tillät böcker att tryckas skulle man förlora makten över det skrivna ordet. När England som första land började tillåta boktryckande, var det så hårt reglerat  att drottningen kunde censurera allt efter behag. Bocktryckandet fortsatte vara hårt reglerat; även de allmänna biblioteken hade en tuff barndom. (Hur skulle boktryckarna tjäna pengar om folk kunde låna böcker gratis?)

Ledde boktryckarkonsten till någon ekonomisk expansion att tala om? Kanske, i sinom tid, när böcker blev billiga nog för gemene man att ha råd med, och allmänna bibliotek fanns för att tillfredsställa kunskapstörsten hos dem som ändå inte hade råd, eller som bara inte ville köpa dyra faktaböcker. (Faktaböcker trycks i små upplagor och blir därigenom dyrare än kioskvältare.)

Industrisamhället, då? Pja, James Watt hade ju lyckats fixa patent på ångmaskinen, och det anses allmänt att hans patent fördröjde revolutionen så länge det gällde. Men så fort patenttiden löpte ut, började konkurrenter vidareutveckla maskinen, och så blev det snurr på hjulen på riktigt. Ekonomin blomstrade!

Vi befinner oss i en tid då vår ekonomi är helt avhängig den ständiga tillväxten.

Vi befinner oss i en tid som präglas av en teknisk revolution.

Och vad har våra politiker lärt av historien?

De söker kväsa den tekniska revolutionen, förlama den, stympa den, belägga den med munkavle; vi har FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, ACTA, vi har i USA sett SOPA och PIPA gå åt pipsvängen, man gör allt för att stoppa tekniken. Stoppa den ekonomiska tillväxten.

Regeringen talar gärna om "tid för ansvar" just för att glida undan ansvaret för vår gemensamma ekonomi. Att ta ansvar vore att ge forskningen, företagen och kreatörerna en chans att blomstra. Vi skulle kunna vara först på plan, och därmed få chansen att bli störst, bäst och vackrast.

Då krävs en helt annan politik. En som släpper informationen fri.

Duktigt feltänk, Fredrik

Fredrik Reinfeldt tycker att vi ska höja pensionsåldern till 75, och öppna för att fler ska kunna byta karriär mitt i livet.

Jag ser gärna att Fredrik byter karriär. Men om vi ska titta på idéerna i stället för att kasta paj:

Höja pensionsåldern.

Gud vad smart. Då kan ännu fler konkurrera om de jobb som inte finns. Så kan man genomföra reallönesänkningar? Eller är det så att punkten där skon egentligen klämmer är att det inte finns några pengar att betala pensioner med, nu när ansvarsfulle Fredrik har bränt statens tillgångar?

Byta karriär mitt i livet.

Alltså hallå...? Den tiden då folk hade samma jobb en hel livstid är förbi. Folk byter karriär flera gånger i livet, det är redan helt normalt och inget som tarvar någon höjd pensionsålder för att en ska hinna med. Men om Reinfeldt menar allvar med detta kanske vi kan vänta oss en studiemedelsreform som ger generösare studielån, kanske rentav studiebidrag, som gör en andra universitets- eller högskoleutbildning möjlig? Vi kanske inte ska hålla andan i väntan på detta.

Ursäkta min bitska ton men det här är så världsfrånvänt att jag blir mörkrädd. Och nej, jag trodde inte att någon i vår regering eller ens riksdag hade någon markkontakt men denna idioti går utanpå det mesta.

Men, det återstår en tolkning.

Det var ju ministermöte strax efter detta utspel, och det är inte helt utan att en misstänker att det här handlade om att hitta ett trevligt samtalsämne för statsministrarna så att de slapp tala om något viktigt eller relevant, som de, hemska tanke, kunnat bli oense om. Det som talar för den teorin är att utspelet är så sällsynt illa genomtänkt och luktar starkt av populism, även om det denna gång verkar vara en populism som riktar sig till andra statsministrar snarare än folket.

Det är illa när det känns som att man behöver förklara för sin egen statsminister att SVT:s Starke man inte är en uppsättning instruktionsfilmer utan satir.

Frihet, säger du?

Jag har tidigare skrivit om ansvar, ansvar och äldrevård, ansvar och makt.

Idag tänkte jag skriva om frihet. "Frihet under ansvar" är ju ett begrepp vi alla har hört många gånger. Men vad är frihet egentligen?

När man funderar kring detta gör man ofta en distinktion mellan negativ och positiv frihet. "Negativ" och "positiv" ska här inte förstås som att den negativa friheten är dålig, eller att den positiva är bra; det är inte det som är begreppens innebörd.

Negativ frihet innebär att ingen hindrar dig (med hot, våld eller annat tvång) från att göra vad du nu kan tänkas vilja göra. Du är fri från tvång.

Positiv frihet innebär att du har makt och möjlighet att göra det du vill göra. Du är fri till att göra det du önskar.

Om du befinner dig ensam mitt ute i en öken, har du all negativ frihet du kan önska dig, men nästan ingen positiv frihet alls. Ingen hindrar dig från att göra något, men du har nästan inga möjligheter att göra något heller.

Det är en klen tröst att ingen hindrar dig från att söka skugga när närmaste skuggade fläck befinner sig på flera tiotals mils avstånd och det enda sättet att ta sig dit är en lång promenad genom sanden, där varje steg känns tungt, när fötterna sjunker ner, svetten lackar, och hals och hud bränner - och du inte ens vet i vilken riktning närmaste skuggade plats finns, eller hur långt det är till en skuggad plats i den riktning du råkar välja.

Jag skulle, bara för formens skull, vilja konstatera att total frihet - såväl negativ som positiv - för alla är mer eller mindre ouppnåeligt. Det räcker med att det finns en person som vill begränsa någon annans frihet så har den totala friheten för alla gått upp i rök; antingen för att den som vill begränsa inte får friheten att begränsa, eller för att den som blir begränsad, blir det. Och vi vill begränsa varandras frihet; vi vill till exempel begränsa människors möjligheter att ta saker ifrån varandra; det kallar vi äganderätt.

I svenska wikipedias artikel om frihet definieras "frihetlig" som synonymt till antiauktoritär, men med en not om att källhänvisning saknas, vilket får tolkas som att det råder delade meningar om vad som menas med "frihetlig". Jag tycker dock att beskrivningen antiauktoritär stämmer ganska bra in på dem jag mött som kallar sig frihetliga.

Det som förefaller något märkligt för mig är, att många som kallar sig "frihetliga", verkar i stor utsträckning nöja sig med negativ frihet. För mig blir den negativa friheten intressant först den dag vi alla har samma makt att agera. Och den dagen kommer aldrig att komma.

Fram till dess är den negativa friheten bara en chimär, vars enda möjliga effekt är att de som har makt kan göra vad de vill med dem som inte har någon.

Och detta gynnar, föga förvånande, endast stora företag och rika personer (och då menar jag inte "rik" som i "har med nöd och näppe råd med en bostad på en fashionabel adress men måste äta havregrynsgröt till frukost, lunch och middag" utan "rik" som i "äger eget jetplan och har råd att köpa nytt om det kraschar, och försäkringen inte gäller"). Det missgynnar små företag och enskilda personer.

Småföretag och enskilda personer behöver positiv frihet; allt annat är, för dem, ointressant. Det är precis därför kommunistpartiet i Ryssland fortfarande är populärt. De har den negativa friheten, men det ger dem inte mat på bordet.

Jag tror att det är här någonstans vi hittar pudelns kärna; ta bort auktoriteten så har vi automatiskt negativ frihet. Denna tanke ter sig nog väldigt lockande för de frihetliga. Problemet är att när man tar bort en auktoritet (staten om du så vill), så kliver en annan in (ett stort företag är inte helt osannolikt).

Vill man ha positiv frihet, behövs en auktoritet som balanserar och håller tillbaka de spelare som skulle få all makt om man försökte implementera negativ frihet fullt ut.

Det finns, som de frihetliga mycket riktigt observerar, ett problem med auktoriteter; nämligen det att makt korrumperar. De frihetligas lösning är att ta bort auktoriteterna, vilket inte fungerar i praktiken, eftersom några alltid kommer att ha mer makt än andra och de som har makt kommer att växa och bli - nya auktoriteter. Tänk att det aldrig kan få finnas enkla lösningar.

Mitt förslag på lösning är att ha en transparent auktoritet i en demokrati. Den svenska offentlighetsprincipen dragen ett steg längre om man så vill. Denna auktoritet ska ha till uppgift att ge folk och företag positiv frihet, bland annat genom att reglera marknader och upprätthålla lag och ordning.

Marknader behöver regleras, för att småföretag ska kunna ges en rimlig chans att etablera sig och vara livskraftiga.

Visst kommer en sådan auktoritet alltid att vara mer eller mindre korrupt, inkompetent och så vidare. Men en demokrati kan aldrig heller bli perfekt; det går inte att göra alla nöjda. Vi vill inte ha en parlamentarisk, representativ demokrati för att det är den där fantastiska superlösningen som gör allt bra. Vi vill ha den för att det förefaller vara det minst dåliga alternativet.

Av samma anledning behöver vi en stat som har någon auktoritet; jag förespråkar inte en totalitär stat eller något sådant, men någon auktoritet krävs, och den måste, på vissa områden, vara betydligt större än den alliansregeringen för närvarande utgör, och den som ett socialdemokratiskt alternativ eventuellt skulle vara beredd att axla.

Oavsett om vårdgivare, skolor och andra samhällstjänster tillhandahålls av staten eller av privata företag, måste de kontrolleras, följas upp och ha tydliga incitament för att leverera kvalitet. Idag har de bara incitament för att tumma på kvaliteten.

Det vill jag förändra. Vad vill du?

Balansen mellan makt och ansvar

Jag läser hos HAX att politikerförakt är något bra.

Han beskriver hur han har sett politiker på olika nivåer från kommun till EU vara fullständigt inkompetenta och bestämma idiotiska saker. Det har jag ingen anledning att betvivla.

Ur denna erfarenhet drar han slutsatsen att politiker är av ondo och bör utrotas i den mån det är möjligt. Eller annorlunda uttryckt, man ska ha en svag stat.

En klassisk liberal idé som brukar vara mäkta populär i högerkretsar.

Ni har redan gissat det; jag är inte så förtjust i den idén; den är, till skillnad från världen i övrigt, väldigt enkel.

Det som saknas i resonemanget är ansvarsfrågan. Om man tar bort makten från de övre lagren i samhället finns ingen kvar som har makt att sköta övergripande frågor som utbildning, vård osv.

De flesta liberaler vill inte ta bort all överhet; de anser att det trots allt krävs ett fungerande rättsväsende; så långt erkänner de att människan inte kan lämnas att ansvara för precis allt själv.

Men om vi tittar på det samhälle vi nu ser alliansregeringen rulla ut under det att de talar om "tid för ansvar" – menande att det är tid för oss medborgare att ta ansvar för allt det som vi medborgare inte har makt över – så ser vi att, visst, HAX har rätt i en sak – vi behöver verkligen ett bättre fungerande rättssamhälle, en mer ansvarsfull lagstiftning om man så vill. Men vi ser också att det inte räcker.

Vi ser att det är alldeles nödvändigt för oss att ha en något starkare stat, som faktiskt tar ansvar för vår utbildning, vård och omsorg, infrastruktur osv.

För det är nu en gång så, att ska man ha ansvar, behöver man också makt. Som enskilda individer i ett samhälle som inte tar ansvar för vården, kan vi bara ansvara för vår egen vård givet att vi har råd att köpa den vård vi behöver. Har vi inte råd med det, är det de facto inte möjligt för oss att ta det ansvaret, och vi får gå sjuka eller med illa läkta skador, och kanske till och med dö av det.

Om vi i ett samhälle, som inte tar ansvar för utbildning, inte har råd att köpa oss utbildning, kan vi inte ta ansvaret för vår utbildning för att vi saknar makt att göra det.

Därför behövs en central makt i samhället som är stark nog att ta detta ansvar. Därför köper jag inte HAX resonemang.

Samhället kan mycket väl ta ett sådant ansvar utan att för den skull bli totalitärt eller införa planekonomi. Det har fungerat i Sverige förut, det kan fungera igen. Vi kan ta ansvar för varandra, och en någorlunda stark stat är det nödvändiga verktyg vi behöver för att få jobbet gjort.

Äldrevård, arbetsmarknadslagar och ansvar

Läser den 4:e November i DN att Maria Larsson uppmanar vårdpersonalen att "visa civilkurage", apropå det specifika fallet på Koppargården i Stockholm där en larmrapport visar att varannan patient riskerar skador.

Om vi för ett ögonblick accepterar bilden av vårdpersonal som inte visar civilkurage, kanske vi ska ta och fundera lite kring varför vårdpersonalen inte visar något civilkurage?

Låt se om vi kan summera deras situation i några punkter:

• De har låg lön och låg status - ingen vill lyssna.
• De löper stor risk att förlora sin anställning om de uttalar sig kritiskt - inte bara genom att få sparken för illojalt beteende utan också genom att arbetsgivaren riskerar förlora kontraktet och därigenom riskerar också själva arbetstillfället gå förlorat. Även om en ny entreprenör tar över, är det inte precis självklart att en obekväm person får jobb där...
• Förlorad anställning betyder för den lågavlönade lågstatusarbetaren svårt att hitta nytt jobb - och för varje dag som går som arbetslös, desto mindre chans att få jobb igen. Man får kanske sitta på AMS och leka med färgade papperslappar.
• Förlorad anställning kan mycket väl leda till förlorad bostad.
• Förlorad bostad i Sverige betyder tack och adjö från samhällets sida.

Givet de förutsättningarna kan jag känna en viss förståelse för att man tvekar; vem läser inte sitt lönebesked och funderar över vad pengarna kan räcka till den här månaden? Hur skulle det kännas att stå utan varm och trygg bostad och söka skydd för det kalla regnet i en busskur? Eller för den delen i isande kyla, när gatlyktorna får snön att gnistra?

Men varför är det så lätt att förlora jobbet?

Jo, det är lätt att få sparken på grund av att vi har en svag arbetsmarknadslagstiftning i Sverige.

Den svaga arbetsmarknadslagstiftningen har historiska skäl; vi har av tradition haft starka fackföreningar i vårt land, så våra politiker har inte ansett någon stark lagstiftning nödvändig. Men nu står vi här med svaga fackföreningar och tvättade halsar. Och, tadaa - inga lagar som skyddar oss.

Arbetsgivaren befinner sig i en osäker situation eftersom det är ett privat företag med kniven på strupen som ska bedriva verksamhet, gå runt och helst inte ta betalt för sina tjänster.

Och mitt i detta står vår äldreminister Maria Larsson och säger att de vårdanställda måste visa civilkurage.

Då har vi alltså landat i det här med ansvar igen.

Vem ska ha det?

Maria Larsson tycker tydligen att vårdpersonalen, som har minst makt och minst förutsättningar att göra något åt saken, ska ha det. Vi får väl glädjas åt det lilla, att ansvaret inte åläggs de gamla. Även om de naturligtvis får bära det genom att lämnas att ligga i blöjor, som till en början är torra, sedan blir varma och blöta, och till slut kalla och blöta.

Men vill vi inte att samhället ska ha något ansvar? Borde inte offentlig verksamhet drivas i offentlig regi? Borde inte vården få kosta pengar? Borde inte arbetstagarna få känna sig trygga nog att kunna kritisera dåliga förhållanden? Borde man inte få känna sig trygg i att ha sin tillvaro ordnad, oavsett om man förlorar sin anställning eller ej?

Det är för många problem med att låta privata företag sköta det offentliga, och inga vinster. De "vinster" som möjligen skulle kunna hävdas är att det går åt mindre pengar på just den budgetposten, utgifter för offentlig verksamhet. Men detta är en typ av "besparingar", som i verkligheten kostar mer än de smakar.

Om jag får göra en liten utsvävning: vårt brandförsvar måste idag rikta in sig helt och hållet på att rädda liv. De skulle kunna ägna sig åt förebyggande arbete (utöver det som lagen kräver), och om de hade tillräckligt med personal och utrustning skulle de också kunna försöka rädda fast egendom när olyckan väl är framme.

Men de resurserna ges inte, eftersom "brandförsvar" av kommunerna ses som en ren utgiftspost.

Och därmed går enorma värden förlorade varje gång det brinner, och det kostar enorma summor för samhälle och företag att återställa. De enda som vinner på detta är försäkringsbolagen, som får större omsättning. (Mer utbetald ersättning innebär inte mindre vinst för försäkringsbolagen, utan högre försäkringspremier för försäkringstagarna.)

På motsvarande sätt fungerar det med vård och omsorg, om våra barn får dåligt omhändertagande och en dålig start på livet kommer de att få svårt med, och kanske inte heller vara så intresserade av, att försörja sin föräldrageneration när den blir gammal; psykiskt sjuka som självmedicinerar begår små och större brott som kostar, kostar, kostar. Som om det inte vore nog med deras egna tragedier.

Om vi inte kan hålla barnen borta från knark och/eller kriminalitet genom att vara goda förebilder, ge dem en vettig och meningsfull fritid, ge dem en utbildning som de har en vettig chans att klara av och som faktiskt förbereder dem för vuxenlivet, kommer de att kosta samhället miljoner och åter miljoner - per person. Och år.

För att samhället ska fungera måste samhället ta ansvar. Om vården ska fungera måste det finnas ett samhälle som inte bara ställer krav, utan också följer upp och kontrollerar. Detta oavsett om vårdgivaren är en privat entreprenör eller en offentlig verksamhet. Anställda måste känna sig trygga i att kunna kritisera sina arbetsgivare - i alla företag. Annars har vi snart fattiga som vadar i kemikalier, likt indiska textilindustriarbetare som får sina ben bortfrätta. Människor måste känna sig trygga i att kunna leva i en ordnad tillvaro, även om de inte har jobb.

Civilkurage i all ära, men jag undrar om det Maria Larsson efterlyser inte egentligen är en Svensk version av Occupy Wall Street eller arabvåren.

What goes around, comes around.