Obamas tal om NSA, del 2

Så, igår rapporterade Aftonbladet om Obamas tal.

Det som står i artikeln om talet är såvitt jag kan bedöma korrekt.

Det som saknas i artikeln är värdering. Den återger bara delar av vad Obama sa. Vilket, när jag läste artikeln, föreföll lite märkligt i mina ögon. Vågar inte Aftonbladet värdera och/eller kritisera Obamas tal? Är de för okunniga, eller för lata? Eller tycker de att det inte behövs?

Well, de var inte riktigt färdiga med ämnet, visade det sig. De har nu publicerat en lite mer uttömmande artikel med kommentarer från Julian Assange, tidigare talesperson för Wikileaks, och Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala Universitet. Fast de har inte skrivit den själva, verkar det som, för den är signerad "TT-Reuters".

Så de har fortfarande vad jag kan se inte gjort någon egen värdering, vilket i sig är en värdering; nyheten ansågs kanske inte viktig nog för att ägnas någon journalistisk möda. Vilket är synd.

För att sammanfatta Obamas tal kort:

"En demokrati behöver spionera för att överleva och vi kommer att fortsätta spionera, fast vi ska inte fortsätta lagra informationen på statens egna servrar. Vi kommer att hålla våra myndigheter under uppsikt, men till syvende och sist får ni lita på att våra myndigheter är snela hestar som inte spionerar på vanligt folk."

Och problemet med detta är ju just att spionaget är hemligt så vi vet inte vem man spionerar på eller varför, och då finns inte någon möjlighet att lita på att man inte blir spionerad på.

Obama säger att det inte är lätt men vi måste lyckas och vi kommer att lyckas. Med att äta kakan och ha den kvar.

Det är nämligen det det handlar om. Antingen ger man inte sina myndigheter möjlighet att spionera på vanligt folk. Eller så måste folket leva i ovisshet om huruvida de övervakas eller ej.

Något tredje ges icke.

Och väljer man då att ge myndigheterna möjligheten att spana på vanligt folk, så väljer man, vare sig man vill och avser det eller ej, att tvinga in sin befolkning i ett panoptiskt fängelse.

Det är det Fredrik Reinfeldt och hans regering gör med oss här i Sverige.

Och själva tanken med panoptikon är just att fångarna inte ska veta när de är övervakade och inte. Själva poängen är att de ska börja med självcensur för att de inte vet och för att de inte vill riskera att bli påkomna med något fuffens.

Det finns en person som ofta kommenterade folks bloggposter för några år sedan, under nicket "steelneck". Få andra har beskrivit så träffande och väl vad som händer med folk när de övervakas. Här följer en kommentar som också finns publicerad på Full Mental Straightjacket:

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. 

Ansvar. Det där har tyvärr blivit ett allt grumligare begrepp på senare tid, ibland har det tom. gått så långt att folk tror att deras ansvar är att lyda sin chef, de måste påminnas om att frasen – Men jag lydde ju bara order.. – är den klassiska ursäkten för att slippa bära ansvar. Du Rick, skrev ju själv om två väldigt ansvarsfulla personer när du bloggade om dina två hjältar, de tog ansvar. Nu kanske ni tycker att jag driver från ämnet, men håll ut, min kurs är spikrak. 

Det handlar också om rätt och fel. Är det rätt att lyda chefen? Inte alltid skulle nog de flesta säga. Men om jag då spetsar till saken och frågar: Är det rätt att lyda lagen? Här börjar en del vingla, låt oss då först räta ut den saken med följande frågeställning: 

Kan politiker göra fel? Givetvis kan det bli fel ibland, politiker är bara människor som ibland gör fel. Ytterst är det därför lagar ändras ibland, det bidde fel, även om politikerna själva sällan erkänner det. Lagarna stiftas i ett syfte, i regel ett mycket gott syfte, om än missriktat ibland. Men om det rätta då är att vara laglydig, då måste det alltså innebära att det inte bara är rätt att göra det som gagnar syftet, tex. att skydda staten eller medborgarna, utan också att det skulle vara lika rätt att utföra handlingar som skadar staten eller dess medborgare.. 

Rick, du har också skrivit om Isabella Lund och dragit paraleller till de homosexuellas situation för 80 år sedan i din keynote Effektiv brottsbekämpning eller demokrati? Där om någonstans visar du också vad som i grunden raseras med övervakning utan brottsmisstanke, ingen av dem hade vågat någonting om de visste att de var övervakade. De hade agerat så grått och “medelsvensson” de någonsin kunnat, bara gjort vad de förväntats göra, inget annat utåt sett. 

Vi har alla mött henne, eller hört talas om henne. Kassörskan i matvaruaffären som begär legitimation av en pensionär som köper en folköl tillsammans med basvarorna. Ett typexempel på oansvar, hon törs inte ens ta det uppenbara bedömningsansvaret och lyder bara order, det värsta är att hon för att rationalisera det för sig själv intalar sig att hon gör det för att värna sitt jobb. Hon fattar ju att pensionären är över 18 och hon både skäms och rodnar när hon begär leg, därför kickar rationaliserandet in av rädsla för att chefen skulle komma på henne att inte begära legitimation. Är butiken dessutom övervakad så att chefen kan se henne i kassan så ökar troligheten för scenariot än mer, men om hon visste att hon inte skulle bli påkommen, då skulle hon våga ta ansvaret och konstatera det uppenbara. 

Vi kan också se det i argumentationen hos de som förespråkar kameraövervakning. De inser att en kamera rent fysiskt inte kan ingripa och då kommer argumentet om att kameran förändrar beteenden, i detta har de helt rätt och däri ligger också kränkningen av mig som hederlig person. När vi vet att vi är övervakade gör vi normalt inte saker som drar på oss uppmärksamhet. Mer än 99% av alla människor är hederliga, därför har kameran motsvarande påverkan på hederligt folk respektive brottslingarna. De hederliga blir inte mer hederliga av en kamera, de blir bara mer grå. 

Vi ser också ibland hur höga “potentater” ropar efter regler att följa, någon generaldirektör eller liknande som ber politikerna om regler att följa. Vad de ber om egentligen är att slippa ansvar och bara behöva följa protokoll, alltså ofta ett uppvisande av oansvar. För 20 år sedan kallade vi dem för “apparatniks” när de fanns i öst. Detta oansvar och inställsamma lydighet där alla bara lyder order leder helt logiskt till den mest extrema toppstyrning man kan tänka sig, det var därför som redan Platon kallade den lydiga typen för den tyranniska, inte för att de önskade tyranneri, utan för att beteendet leder till det, extrem toppstyrning. Vi känner alla igen typen och det är en egenskap vi alla bär på i olika omfattning – man biter inte den hand som föder en – vi skiter inte där vi äter – och liknande talesätt. Framförallt känner vi alla igen typen som slickar uppåt och sparkar nedåt, karriärister som egentligen är fullkomligt livsfarligt förödande för vilken organisation som som helst eftersom de är så otroligt lättkontrollerade marionetter av dem som har makt över vad de vill åt, karriären. 

Men, det stannar inte heller där. Vi blir lydigare och “skötsammare” när vi övervakas, men en organisation, eller än mer ett samhälle blir också allt mer handlingsförlamat i takt med lydigheten. Folk lyder, de tar inte ansvar utifrån egna slutsatser och tänkande, men för det oväntade finns inga färdiga protokoll eller order.. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett klockrent exempel. Alla ansvariga som förstod vad som hände, visste vilka resurser de hade, insåg vad de kunde göra osv. gjorde ingenting.. Så såg det ut genom precis hela hierarkin, ända upp till den i detta fall de facto (ofrivillige?) diktatorn som var på teater. Ett tag verkade fritidsresors Lottie Knutsson mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Inga hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända vid ett felbeslut var att ett Hercules-plan hade fått vända hem och ödslat lite bränsle och personaltid i onödan. 

Sådana här apparatniks har det helt naturligt svårt med konceptet kring oskyldighetspresumtion och skapar en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Så uppkommer statens paranoia och rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen. En spiral där ansvarslös lydighet premieras och ansvariga ropar efter protokoll för att slippa ta ansvar. 

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar, försöker leva sitt liv under radarn. Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett sunt system känner man förtoende att kunna göra så. “Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, som övervakad känner man inte förtroende, snarare misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande. 

Jag hävdar att det framförallt var den effektiva brottsbekämpningen och paranoida misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte dess politiska system. Detta eftersom samma sak hade skett i ett helt annat politiskt system med samma paranoia och auktoritäritet. De hade exakt alla grundläggande resurser, de hade även kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, de sköt upp satelliter närmast på löpande band, de byggde kärnkraftverk mycket tidigt, hade allsköns spetsteknologi inom sjukvården, kunde operera ögon med laser redan på 70-talet och de producerade vapen och flygplan av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, order som bara behövde lydas, men i det lilla var de fullkomligt oförmögna och kunde inte fixa drägliga förhållanden i vardagen, eftersom vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, det var en social fjäder i hatten att kunna fuska till sig bidrag eller på andra sätt lura staten (givetvis), men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett. Det är denna utveckling vi slår in på när vi kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat.

Jag kan inte så mycket mer än säga "Amen".

Ett samhälle där ingen gör något utan direkta order uppifrån, om det inte råkar gälla att mygla.

Är det så vi vill ha det?

Obamas tal om NSA

USAs president Barack Obama har idag hållit ett tal där han gör klart att NSAs övervakning ska begränsas, men samtidigt påstår han att övervakningen är nödvändig och viktig och slår fast att övervakningen både inrikes och utrikes kommer att fortsätta.

Samtidigt finns rapporter som talar ett tydligt språk: massövervakningen ger nästan ingenting.

Det som saknas här är en grundläggande insikt om att övervakningen i sig är skadlig. Mycket skadlig.

Den får oss nämligen att börja undra. Undra vad som kan tänkas fastna i trålarna, och vad som kan tänkas slinka igenom deras garn.

När vi undrar vad som är misstänkt — det vet vi förstås inget om — så börjar vi med det som kallas självcensur.

Vi anpassar vårt beteende så att vi inte ska väcka misstankar. Och då börjar vi skala bort saker som egentligen är helt oskyldiga, men kan se misstänkta ut, när någon annan betraktar det utan att känna till helheten.

För om betraktaren vill se något dåligt — vilket betraktaren vill — så kommer betraktaren att se något dåligt, och mer än gärna bortse från allt vad logik och sunt förnuft heter för bilden av det dåliga. För det är den bilden hen söker.

Tycker du att det låter otrevligt? Då har jag en ännu obehagligare överraskning i rockärmen.

När vi börjar censurera oss själva så kommer vi så småningom att göra det vi alltid gör när vi tillägnar oss ett nytt beteende: vi gör det till en rutin, en vana, något vi inte reflekterar över. Det innebär att vi slutar tänka "farliga" tankar, tankar som kan få oss att bete oss misstänkt.

Huruvida Barack Obama är medveten om detta eller ej, kan jag inte spekulera i. Men en sak tycker jag framstår ganska klart: vad han än säger, så är resultatet inte värt priset. Inte någonstans i närheten.

För svenskt vidkommande, så är terrorism ett icke-problem i vårt land. Det händer helt enkelt inte. Så vad är FRAs spaning bra för? Ingenting alls.

Vi skapar ett mini-Kina här i Sverige för ingenting.

Alls.

Vi inleder 2014 med mera nyspråk

Nyspråk är, för den som eventuellt inte känner till begreppet, något som George Orwell hittade på i sin bok 1984. Nyspråket innebar att man tog bort "onödiga" ord (synonymer och antonymer) ur språket, och tog bort möjligheten till att uttrycka sig mångtydigt, för att det skulle bli svårare för folket att tänka fel - krimtänk på nyspråk. Men det vi framförallt kanske menar med nyspråk idag är att man försöker blanda bort korten genom att vända på ords betydelser, lite i analogi med de namn på nyspråk, som Orwells dystopiska stats ministerier hade, till exempel:

• Minilek ("kärleksministeriet") är ett ministerium för den hemliga polisen, som sköter förhör och tortyr.
• Minisann ("sanningsministeriet") sköter propagandan.
• Minifred, "fredsministeriet", är helt enkelt ett krigsministerium.

I Expressen idag finns en debattartikel av Carl Bildt där han skriver att de han möter i omvärlden är imponerade av Sveriges tydliga lagar, institutioner och begränsningar.

Det säger nog mer om de personer Bildt möter än om kvalitén på Sveriges politik.

Problemet är nämligen att internet har tagit världen på sängen. Och fortfarande gör det, efter 20 år. Bildt och hans kumpaner kanske faktiskt är så korkade som Bildt framstår i sin artikel. De kanske faktiskt inte begriper att Sverige idag knappast kan räknas som ett fritt land. De kanske faktiskt inte fattar att massövervakning och frihet står i oomkullrunkeligt motsatsförhållande till varandra.

Bildt skriver:

Sedan några år har ju Sverige en lag där vår underrättelsetjänsts arbete är noga reglerad och inriktad, med oberoende institutioner för tillstånd och kontroll.

Och:

Vi får inte glömma att debatten egentligen bara kan föras i de öppna demokratierna, medan det är knäpptyst i stater som snarare bygger på laglös och total övervakning.

Det som refereras till i det första citatet får väl antas vara ett av Sveriges absolut största samhällsproblem av idag, nämligen FRA-lagen, som de facto ger FRA rätt att spionera på sitt eget folk. Det viftas med formuleringar om att det endast ska gälla spioneri mot andra länder men man har redan urholkat LEK (Lagen om Elektronisk Kommunikation), infört Datalagringsdirektivet, och på andra sett berett väg för allt fler svenska myndigheter att ta del av FRAs data, och då lär de knappast vara särdeles intresserade av data som rör aktiviteter i andra länder.

Det andra citatet gör att man knappt vet om man ska skratta eller gråta. Vi har just laglös och total övervakning i just Sverige, det är detta som är den faktiska verkligheten. Det som Bildt har mage att kalla "noga reglerad och inriktad" osv är förmodligen bland annat Siun och en hemlig domstol.

Siun har otaliga gånger prickat FRA för att de bryter mot lagen, överskrider sina befogenheter osv. Resultatet? Ingenting. FRA fortsätter, helt obekymrat, som förut. Med regeringens goda minne, får man anta.

Den hemliga domstolens uppgift är såvitt jag kan förstå att hantera ansökningar om tillgång till data och tillstånd för övervakning. Men eftersom den är hemlig får vi inte veta vilka ärenden den hanterar eller vad det blir för resultat av detta. Det är motsatsen till öppenhet och därmed motsatsen till rättssäkerhet. Precis sådant som totalitära diktaturer ägnar sig åt.

Nyspråk, med andra ord.

Tillsammans med att regeringen nu gjort det lättare att sekretessbelägga saker och ting för att anpassa sig till EU – dvs vi har minskat vår öppenhet genom att urholka offentlighetsprincipen – så blir Fredrik Reinfeldts uttalande i Svenska Dagbladet igår tragikomiskt:

I morgon vaknar vi till 2014. Det är ett år då Sverige kommer att fatta ett avgörande beslut om vart vi ska gå framöver. Vi kan välja att fortsätta arbetet för ett mer öppet Sverige, där människor kan göra informerade val utifrån tydliga alternativ – som sedan förverkligas i politiska reformer kring hur jobben ska bli fler. Alternativet är att vi sluter oss inåt och förlitar oss på en politisk retorik som lovar allt till alla, men aldrig förklarar hur det ska ske. Vilken väg är bäst för Sverige? För mig är svaret enkelt.

Nyspråk igen. Käre Fredrik, svaret är enkelt för mig också: du och dina kumpaner kan under inga omständigheter få förnyat förtroende om det är ditåt vi vill. Och vad jobben beträffar är det nog ingen som tar det tramset på allvar längre – det är inte målet, det är inte medlet, allt tal om jobb är bara tomma ord, det har vi lärt oss nu, tack så mycket.

Det är ju de facto Reinfeldt och hans regering som ändrar lagar och regler så att vi får ett mer slutet samhälle, som ser till att hålla kvar de arbetslösa i fas 3 i evigheters evighet, som till varje pris vill förhindra att folket får insyn eller medbestämmande i de beslut som påverkar vår framtid. "Alla tjänar på att debatten lägger sig", var det visst någon som sa.

Vi har i dagarna dessutom fått veta att FRA tillsammans med NSA i princip har förklarat cyberkrig mot allt och alla i hela världen, inte minst sina egna befolkningar. Och mitt i detta försöker Reinfeldt och Bildt likt Pangloss i Voltaires Candide tuta i oss att vi lever i den bästa av världar. Samtidigt som FRA-anställda ägnar sig åt ren kriminalitet och försöker hacka sig in i datorer de inte har legitim tillgång till. Samtidigt som FRA försöker ta bort varje möjlighet till privat kommunikation i Sverige.

Så här sa Gösta Bohman på Moderata ungdomsförbundets stämma i Rättvik, 22:a november 1975:

Vet ni om att USA idag har möjlighet - och det kommer alltså andra länder att ha i morgon - att med hjälp av datorer bevaka all telefoni, all telegraf- och datakommunikations trafik över Atlanten. Datorerna är programmerade så att de fortlöpande kan leta igenom det ofantliga informationsmaterialet och söka fram vissa slags samtal och vissa slags informationer, som redan registrerats med datans ofelbara effektivitet. 

Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri. Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.

Det enda felet jag ser i Bohmans uttalande är att han överdriver övervakningens användbarhet, och därigenom framstår den som mer legitim än den egentligen är. Men detta kan ju bero på okunskap, och jag tror de flesta av oss är rätt okunniga på det området: vad kan man ha för nytta av övervakning egentligen?

Den ger oss inte trygghet – den har ingen avskräckande effekt med avseende på kriminalitet. Övervakningen är egentligen bara avskräckande för dem som inte har för avsikt, eller står i begrepp, att begå brott. Man vill inte göra något som kan verka misstänkt. Hej, självcensur! Eftersom vi inte orkar ta ställning till vad som kan tänkas verka misstänkt varje gång vi gör något så lär vi oss snart att inte tänka "fel". Är det den friheten Reinfeldt och Bildt vill ge oss? Friheten från att tänka "fel"?

Den är till föga hjälp för polisen – undersökningar gjorda i världens mest övervakade stad, London, visar att endast i enstaka undantagsfall kan den underlätta polisutredningar.

Den varken förhindrar eller försvårar terrorism – terroristerna duckar enkelt under radarn.

Vi är där idag, i det samhälle Bohman varnade Ungmoderaterna för. Och hans arvtagare i samma parti försöker sopa sin cyberkrigföring mot sitt eget folk under mattan så gott de kan. Det är vår gemensamma plikt att lyfta på mattkanten och visa våra medmänniskor vad som finns därunder.

Edit: smicker lönar sig.
Edit 2: det funkar utan också.
Edit 3: eller så länkar man bara.

Recension: "Little Brother" av Cory Doctorow

Normalt sett brukar mina bokrecensioner hamna på min opolitiska blogg, men den här känns mer rätt att lägga här, och jag tror det kommer att framgå varför.

Det är en utmärkt bok, historian som berättas är bra, man gillar huvudpersonen, man engageras i handlingen. Jag kan redan på dessa grunder rekommendera den varmt.

Men det är något mer med den här boken.

Det är inte en fantasybok, ingen science fiction, möjligen en skräckis/thriller. Men det finns inget övernaturligt eller så. Det är en mycket realistisk bok.

Och det är det som är dess styrka: den beskriver en historia som mycket väl skulle ha kunnat hända, och som fortfarande kan det.

Boken gjorde mig arg. Den gav mig ångest. Jag har nog till och med förlorat någon natts god sömn.

Det är inte så att jag vill plåga dig med jobbiga böcker. Men det är så att frågorna som den avhandlar är så otroligt viktiga att jag ändå vill be dig att läsa den. Och, även om man blir arg, ledsen, trött och whatnot så är det till syvende och sist faktiskt en bra bok, viktiga frågor eller ej.

Den lär oss många nyttiga lektioner om varför massövervakningen är en så otroligt viktig fråga.

Jag vill inte be dig att rösta på något särskilt parti. Jag vill inte ens be dig att tro på att den här boken är realistisk eller att det som beskrivs i den lätt hade kunnat hända i verkligheten, eller att det fortfarande kan hända.

Allt jag vill är att du läser boken om du inte redan har gjort det, och lär dig varför det är skit samma hur rent du tror att mjölet i din påse är.

Boken finns att köpa eller ladda ner gratis på författarens egen hemsida, och har en uppföljare som heter "Homeland".

Se till att läsa den nu. Ok?