Varför allt är en trasa

Föga anade nog Carl Jonas Love Almqvist - som jag parafraserar i titeln - hur samhället av idag, ganska precis 150 år efter hans död, skulle se ut.

Vi har politiker som verkar helt galna. Vi har medier som inte tycks bry sig om huruvida det de rapporterar är vare sig relevant eller sanningsenligt. Vi har global uppvärmning, peak oil, och en ekonomi som både nationellt och internationellt ter sig tämligen svajig.

Vi har inte bara galna politiker i Sverige. Vi har galna politiker i Ryssland, Storbritannien, USA, Spanien, Grekland, Iran, Israel, Sydafrika...

Demokratin verkar, som styrelseskick, befinna sig i upplösningstillstånd. Vänstern och högeralliansen för alla stort sett samma politik, och den kännetecknas nog mest av att den är helt dysfunktionell. Ändå är vi rikare än någonsin. Samtidigt som de som befinner sig i samhällets lägre skikt är mer utsatta än någonsin.

Löjeväckande säkerhetscharader på våra flygplatser, så gott som obegränsad övervakning, ett rättssamhälle som fungerar tills det ska statueras exempel, sjuksköterskor som flyttar till Norge. Papperslösa som städar restauranger under slavliknande förhållanden, inget försvar trots att vi bor granne med tokarnas tok, Vladimir Putin.

Mitt i detta ett stort sett fiktivt invandringsproblem, folk som tror på konspirationsteorier av alla de slag - till exempel att vaccin skulle vara farligt, att flygplan skulle förgifta jorden genom att spruta ut kemikalier över oss...

Har allt och alla blivit galna?

Vad är det egentligen som har hänt?

För 40 år sedan var året 1975. Våra politiker kände nog inte att de kunde styra landet precis hur de ville, men de hade nog ändå något slags känsla av att ha situationen under kontroll.

När vi människor känner att vi har situationen under kontroll, då mår vi bra. När vi känner att vi inte har kontroll, blir vi stressade. Stressen ger oss tunnelseende och tar ifrån oss vår empati.

Sen internet tågade ut i världen har våra journalister fått känna att de tappat kontrollen. Våra politiker likaså. Och våra rättsvårdande instanser och militärer. Internet har varit något av en chockvåg av anarki för världen, och reaktionerna är - tunnelseende och bristande empati. Sida vid sida med nätet har vi - eller förefaller åtminstone ha - en ständigt ökande automatisering.

Kanske är det därför vi ser detta desperata - men totalt hjärndöda - fasthållande vid full sysselsättning och 40-timmarsvecka? Kanske är det därför folk hellre vill tro på lögner om "massinvandring" och på folk som påstår att man inte behöver glasögon för att man kan träna upp synen i stället?

Internet innebär också att all världens information ligger för våra händer, en googling bort. Jag skriver information, och inte kunskap, för det är inte samma sak. En del använder informationen för att övertyga sig om att de vet bättre än experter och forskare - där ser vi en tydlig vattendelare mellan information och kunskap.

Så vad ska vi göra, vad är det för verkliga utmaningar som ligger framför oss?

Det vi behöver göra är att studera den svärmmentalitet vi ser exempelvis inom utvecklingen av fri mjukvara, och se vad den för med sig för fördelar och nackdelar.

Jag anser mig se att fördelen är att det kan gå att få en massa jobb gjort - och väl utfört - på ganska kort tid. Och nackdelen att om ingen styr upp det hela så blir det bara ett spretigt härke till resultat.

Internet drar oss, på gott och ont, i riktning mot anarki och direktdemokrati. Vi kommer sannolikt att behöva hitta ett sätt att få ordning på saker och ting för att få fungerande samhällen. Men den rätta vägen kan inte vara att ta ifrån oss vår yttrandefrihet eller att övervaka allt vi gör med grumliga motiv. Den rätta vägen kan inte vara att kväva all innovation eller stänga alla gränser.

Men innan vi kan välja den rätta vägen måste vi enas om var vi befinner oss. Jag har försökt ge mitt svar här ovan. Vad är ditt?

Sanning och konsekvens

I det senaste valet fick Sverigedemokraterna 13% av de röstande svenskarnas röster i riksdagsvalet. Strax efter valet dök artiklar upp som försökte förklara och diskutera detta.

Jag ska göra ett nytt försök. Men jag är inte Sverigedemokrat, så jag kan inte göra anspråk på att förstå vad som driver dem. Så mina tankar kring det hela kan aldrig bli mer än mer eller mindre begåvade gissningar.

Så. Jag tänkte börja lite längre bak i tiden.

Vi har en värdering som sitter ganska djupt: man ska göra rätt för sig. Den värderingen har funnits åtminstone i hela mitt liv, och förmodligen ganska långt innan jag föddes också. Min far har garanterat fått det med modersmjölken han också, och hans far före honom.

På 70-talet var exempelvis modet ganska likriktat om man jämför med idag, men det var inte lika fint att vara rik, eller lika fult att vara fattig, som det är idag. Och skillnaderna var inte heller lika stora. Visst, det var fint att vara rik även på den tiden, men den attityden fick en rejäl boost på 80-talet. Och i skuggan av det började folk omedvetet att betrakta fattigdom som något fult.

Uteliggare och tiggare fanns i princip inte i Sverige på 70- och 80-talen, vilket också har bidragit till stigmat. När de började dyka upp på 90-talet, visste vi inte hur vi skulle förhålla oss till dem. De gjorde ju inte rätt för sig. Vi hade ju ett så fantastiskt socialt skyddsnät, hur kunde de slinka igenom?

Klyftorna i samhället har ökat, och det kan bara beskrivas som en socioekonomisk segregation. Visst, när miljonprogrammets jättehus byggdes var det inte för överklassen, och redan Ebba Grön sjöng om den kalla miljön i förorterna. Men det blev inte bättre därifrån. Det blev värre. Mycket värre.

Här kommer då ett parti som har sina rötter i svensk nazism, Sverigedemokraterna, och använder sig av populism för att vinna sympatier. Det är inget konstigt med det i sig, alla partier i Sverige är mer eller mindre populistiska idag. Men Sverigedemokraterna är populismens okrönta kungar.

En sak som utmärker populism - som jag ser det - är att man förenklar problemen så grovt att de lösningar man presenterar i bästa fall blir ett slag i luften, och i sämsta fall bara förvärrar situationen. Och den typen av förenklingar ligger i tiden, i snuttifieringarnas tidevarv.

Sverigedemokraterna ser den socioekonomiska segregationen, men förenklar problemet in absurdum - och lägger skulden på invandrarna. Invandrarna är i vanlig ordning tacksamma syndabockar - det är lätt att hitta skillnader mellan dem och oss. Det är lätt att sprida lögner om dem. Och bli trodd.

Dessutom uppstår här ett par andra problem: dels flyttas fokus från det verkliga problemet, till något som egentligen inte är något större problem: invandringen. Och därmed försöker man lösa det verkliga problemet med åtgärder mot det inbillade.

Sverigedemokraterna plockar också upp andra saker folk är missnöjda med. Som till exempel lastbilschaffisar och byggjobbare och andra som känner av konkurrensen från öst. En konkurrens som är en realitet för dem. De har inte världens högsta status från början, och förlorar de sina jobb blir de - hemska tanke - arbetslösa. Fattiga. Gör inte rätt för sig.

Det gäller att inte underskatta kraften i detta. När du vet att du när som helst kan bli paria, är det lätt att bli misstänksam mot de rika. De rika, som inte förstår din situation. De rika, som skiter i din situation. De mäktiga, som orsakar din situation. De mäktiga, som inte bryr sig. Det är lätt att, i den här kontexten, börja undra varför medierna inte skriver om problemen. Och det är lätt, att i frustrationens bittra stund, ge egna förklaringar. Konspirationsteorier. PK-vänstern. Medierna. Kulturmarxismen.

Det är så fantastiskt bekvämt att ha någon att skylla på, men det gäller att komma ihåg att även om lastbilschaffisarnas jobb skulle - åtminstone temporärt - räddas av att stänga gränserna, så är det ändå en seger av det slag Pyrrhus talade om. Man kan inte skydda sig mot konkurrens genom att stänga gränser, man sopar i bästa fall bara problemen under mattan.

Men. Här sitter vi i våra stugor - eller snarare villor och lägenheter - och är chockerade över att populismens kungar blir landets tredje största parti.

Det är inte konstigt. Men det är väldigt farligt. Som jag skrev har Sverigedemokraterna sina rötter i nazismen. Och nazism och populism är två företeelser som tycks hänga intimt samman.

Nazisterna i 30-talets Tyskland har, precis som många av Sovjetunionens kommunister, av historiker kallats "antiintellektuella". De föraktade, lite förenklat, teoretiska resonemang och hyllade handling. Läs gärna på om antiintellektualism, och se hur det går hand i hand med populism.

Nazisterna i 30-talets Tyskland hade enkla svar. Det var kommunisternas fel. Det var judarnas fel. Det var de förståndshandikappades och de sinnessjukas fel. Blodet var inte rent nog. Det daltades för mycket. De valdes in som ett parti bland andra i det tyska parlamentet. Mot löfte om att stoppa kommunismen gavs de, av de andra partierna i parlamentet, total makt över Tyskland. Det var förvisso tänkt att det skulle bli tillfälligt, men det var ju enkelt för nazisterna att strunta i det sen. De hade ju den totala makten. Tänk så fel det kan bli.

Nu lär våra politiker knappast upprepa det misstaget och frivilligt ge ifrån sig någon makt till SD - inte minst för att kommunistskräcken inte är vad den har varit.

Men som det ser ut just nu finns det inget som hindrar SD från att bli landets största parti i nästa val. Sug på den en stund.

Så vad kan göras?

Jag tror att det viktigaste är att minska inkomstklyftorna - det vill säga lösa ett av de problem som faktiskt finns. Jag tror att svaret ligger i att skapa trygghet för de svagaste i samhället - basinkomst är kanske inte en dum idé - visst kostar det, men det sparar också. Det blir mycket mindre administration och förhoppningsvis mycket mindre kostnader på andra håll. Låt folk slippa förnedras av stolliga arbetsmarknadsåtgärder. Låt folk göra nytta på sina egna sätt.

Men, att minska klyftorna är ingen enkel uppgift, för problemet är inte begränsat till Sverige. Så länge vi är med i EU och klyftorna finns inom EU, kommer folk från fattigare EU-länder att konkurrera med folk i rikare EU-länder om de jobb som finns, oavsett om vi har basinkomst eller inte. Och stänger vi gränserna (vilket sannolikt kräver att vi tar oss ur EU på något vis) så har vi som sagt bara sopat grundproblemet under mattan - det kommer inte på något magiskt vis att skapa nya arbetstillfällen, utan tvärtom göra det svårare för svenska företag att agera internationellt. Dessutom har det tillkommit en ny dimension i hotet från automatiseringen: i industrirevolutionen kunde människors och djurs muskler i allt väsentligt ersättas med maskiner. I IT-revolutionen är det våra hjärnor som står på tur. Vi måste nog ställa oss frågan på allvar: är det kanske dags att ompröva vår gamla värdering att man ska göra rätt för sig? Kan det vara dags att överge de sannolikt orealistiska drömmarna om full sysselsättning?

Jag tror också att psykiatrin behöver återupprättas. Moderater och socialdemokrater var rörande eniga när psykiatrireformen drevs igenom och institutionerna stängdes. De psykiskt sjuka skulle få bo i vanliga lägenheter. Och det gjorde de. En kort tid. Snart hade många gjort sig omöjliga och vräkts. Nu innebär psykisk sjukdom att vandra omkring på gatorna och hoppas på sina medmänniskors medmänsklighet. Och ofta också att "självmedicinera". Psykvården - det lilla som återstår av den - vägrar att befatta sig med missbrukare, och missbrukarvården vägrar att befatta sig med personer som har psykiska problem. Hoppsan, när många ramlade mellan stolarna "sparade" vi massor med pengar!

Det finns fler situationer där människor behöver hjälp och inte stjälp. Samhället kan bli väldigt mycket bättre här.

Men det krävs också att medier lär sig att värdera nyheter och att värdera journalism - det duger inte att skylla på mediekonsumenternas påstådda ointresse - och att etablerade politiker vaknar till och lär sig att erkänna att man gör fel ibland. Helt enkelt sätta landets bästa framför den egna prestigen.

Som du ser jag har inte speciellt konkreta förslag eller någon master plan för hur man ska komma tillrätta med våra problem. Det ligger i sakens natur, eftersom svåra problem inte har enkla lösningar. Men vi måste börja med att prata om vad problemen faktiskt består i, om vi ska ha en chans att hitta några lösningar. Och då duger det inte med populism. Och det är inte ett problem som bara handlar om Sverigedemokraterna, det spänner över hela det politiska spektrat.

Och jag har inte ens nämnt elefanterna i rummet, men dem lär jag återkomma till senare.

Från vem utgår makten nu igen?

Vi har - åtminstone nominellt - en demokrati i sverige.

Det innebär - åtminstone i teorin - att folket i allmänna val väljer sina företrädare att representera dem i en regering och en riksdag.

All makt utgår - i teorin - från folket.

I praktiken blir det lite annorlunda.

Det finns nämligen något som kallas lobbyism. Det innebär helt enkelt att den som har tillräckligt mycket pengar kan skicka springpojkar till våra folkvalda, för att försöka övertyga de senare om det förträffliga i att gynna uppdragsgivarens särintressen.

Lobbyism innebär alltså att man försöker åsidosätta demokratin genom att försöka få politiker att agera i ens egna intressen i stället för i folkets intressen.

Det gäller att komma ihåg att ingen lobbyist i hela världen representerar ett folk - de representerar sina uppdragsgivare, och dessa är aldrig folkvalda.

För en politiker gäller det alltså att komma ihåg vem som är ens uppdragsgivare, och vem som inte är det.

Så när jag ser den här texten i en artikel:

– Vi ser inte det behovet. Det ingår i vårt uppdrag att låta oss påverkas av olika organisationer, säger Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson.

då tänker jag ungefär så här:

Nej, Anders W Jonsson, din uppdragsgivare är det svenska folket, hela det svenska folket och ingen annan än det svenska folket. Din uppdragsgivare är INTE näringslivet. Din uppdragsgivare är INTE en lobbyorganistion. Din uppdragsgivare är INTE någon federal organisation i USA.

Anders W Jonsson lever inte i ett vakuum, och hans attityd lär knappast vara unik. Vore den det skulle vi sannolikt ha en mediestorm med krav på hans omedelbara avgång, men det är, i vanlig ordning, nästan helt tyst. Och tystnaden är inte ett tecken på att allt är som det ska vara, tvärtom. Det är snarare ett tecken på att rötan är genomgående.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka att vi kanske faktiskt har precis de politiker vi förtjänar.

Om fascism i relation till andra ideologier

Såhär i slutspurten inför EU-valet hörde jag någonstans något intressant. En representant för Feministiskt Initiativ sa något om att hon trodde att folk röstade på Fi för att markera att de är mot fascismen och vill stoppa den.

Är det då verkligen så att motsatsen till fascism är vänster? I så fall borde väl AFA (Antifascistisk Aktion, en grupp vänsterfascister) vara motsatsen, men som ni ser av min lite sarkastiska förklaring till förkortningen anser jag (i likhet med de flesta andra) att det är stort sett samma skit.

Vilket gör att man börjar undra om det är rimligt att betrakta fascism som högerextremism. Och läser man på wikipedia om fascism och nazism så blir man lätt förvirrad, men en sak kan man konstatera ganska snabbt: kallar man det högerextremism har man nog förenklat bort sig från sanningen.

Om man tittar in på http://www.politicalcompass.org/, så föreslås där att man kompletterar höger/vänster-skalan med en skala som är auktoritär i ena änden och frihetlig i den andra. På så vis får man en dimension till i det hela och då hittar man en plats för fascismen och nazismen: de hör hemma nära den auktoritära änden. Precis som AFA. Och, skulle jag vilja hävda, Feministiskt Initiativ, även om de kanske inte hamnar lika långt ut på kanten. De här organisationerna hamnar förvisso inte på samma ställe på höger/vänster-skalan, men de hamnar alla i den auktoritära änden av detta nya spektrum.

Därför anser jag nog personligen att om man vill agera mot fascism och nazism, är det betydligt bättre att placera sig på den frihetliga sidan. Det är på den sidan vi hittar fred och frihet.

Där hittar du till exempel Piratpartiet, som på höger/vänster-skalan har sitt centrum nära mitten. Så, vill du vara en röst mot fascism och nazism, tror i vart fall jag att Piratpartiet är det bästa valet för dig.

Det känns lite tråkigt att jag inte hann tänka det här innan EU-valet, men det kanske kan vara värt att komma ihåg till nästa gång om inte annat. Det är ju bara 4 månader dit.

Obamas tal om NSA, del 2

Så, igår rapporterade Aftonbladet om Obamas tal.

Det som står i artikeln om talet är såvitt jag kan bedöma korrekt.

Det som saknas i artikeln är värdering. Den återger bara delar av vad Obama sa. Vilket, när jag läste artikeln, föreföll lite märkligt i mina ögon. Vågar inte Aftonbladet värdera och/eller kritisera Obamas tal? Är de för okunniga, eller för lata? Eller tycker de att det inte behövs?

Well, de var inte riktigt färdiga med ämnet, visade det sig. De har nu publicerat en lite mer uttömmande artikel med kommentarer från Julian Assange, tidigare talesperson för Wikileaks, och Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala Universitet. Fast de har inte skrivit den själva, verkar det som, för den är signerad "TT-Reuters".

Så de har fortfarande vad jag kan se inte gjort någon egen värdering, vilket i sig är en värdering; nyheten ansågs kanske inte viktig nog för att ägnas någon journalistisk möda. Vilket är synd.

För att sammanfatta Obamas tal kort:

"En demokrati behöver spionera för att överleva och vi kommer att fortsätta spionera, fast vi ska inte fortsätta lagra informationen på statens egna servrar. Vi kommer att hålla våra myndigheter under uppsikt, men till syvende och sist får ni lita på att våra myndigheter är snela hestar som inte spionerar på vanligt folk."

Och problemet med detta är ju just att spionaget är hemligt så vi vet inte vem man spionerar på eller varför, och då finns inte någon möjlighet att lita på att man inte blir spionerad på.

Obama säger att det inte är lätt men vi måste lyckas och vi kommer att lyckas. Med att äta kakan och ha den kvar.

Det är nämligen det det handlar om. Antingen ger man inte sina myndigheter möjlighet att spionera på vanligt folk. Eller så måste folket leva i ovisshet om huruvida de övervakas eller ej.

Något tredje ges icke.

Och väljer man då att ge myndigheterna möjligheten att spana på vanligt folk, så väljer man, vare sig man vill och avser det eller ej, att tvinga in sin befolkning i ett panoptiskt fängelse.

Det är det Fredrik Reinfeldt och hans regering gör med oss här i Sverige.

Och själva tanken med panoptikon är just att fångarna inte ska veta när de är övervakade och inte. Själva poängen är att de ska börja med självcensur för att de inte vet och för att de inte vill riskera att bli påkomna med något fuffens.

Det finns en person som ofta kommenterade folks bloggposter för några år sedan, under nicket "steelneck". Få andra har beskrivit så träffande och väl vad som händer med folk när de övervakas. Här följer en kommentar som också finns publicerad på Full Mental Straightjacket:

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. 

Ansvar. Det där har tyvärr blivit ett allt grumligare begrepp på senare tid, ibland har det tom. gått så långt att folk tror att deras ansvar är att lyda sin chef, de måste påminnas om att frasen – Men jag lydde ju bara order.. – är den klassiska ursäkten för att slippa bära ansvar. Du Rick, skrev ju själv om två väldigt ansvarsfulla personer när du bloggade om dina två hjältar, de tog ansvar. Nu kanske ni tycker att jag driver från ämnet, men håll ut, min kurs är spikrak. 

Det handlar också om rätt och fel. Är det rätt att lyda chefen? Inte alltid skulle nog de flesta säga. Men om jag då spetsar till saken och frågar: Är det rätt att lyda lagen? Här börjar en del vingla, låt oss då först räta ut den saken med följande frågeställning: 

Kan politiker göra fel? Givetvis kan det bli fel ibland, politiker är bara människor som ibland gör fel. Ytterst är det därför lagar ändras ibland, det bidde fel, även om politikerna själva sällan erkänner det. Lagarna stiftas i ett syfte, i regel ett mycket gott syfte, om än missriktat ibland. Men om det rätta då är att vara laglydig, då måste det alltså innebära att det inte bara är rätt att göra det som gagnar syftet, tex. att skydda staten eller medborgarna, utan också att det skulle vara lika rätt att utföra handlingar som skadar staten eller dess medborgare.. 

Rick, du har också skrivit om Isabella Lund och dragit paraleller till de homosexuellas situation för 80 år sedan i din keynote Effektiv brottsbekämpning eller demokrati? Där om någonstans visar du också vad som i grunden raseras med övervakning utan brottsmisstanke, ingen av dem hade vågat någonting om de visste att de var övervakade. De hade agerat så grått och “medelsvensson” de någonsin kunnat, bara gjort vad de förväntats göra, inget annat utåt sett. 

Vi har alla mött henne, eller hört talas om henne. Kassörskan i matvaruaffären som begär legitimation av en pensionär som köper en folköl tillsammans med basvarorna. Ett typexempel på oansvar, hon törs inte ens ta det uppenbara bedömningsansvaret och lyder bara order, det värsta är att hon för att rationalisera det för sig själv intalar sig att hon gör det för att värna sitt jobb. Hon fattar ju att pensionären är över 18 och hon både skäms och rodnar när hon begär leg, därför kickar rationaliserandet in av rädsla för att chefen skulle komma på henne att inte begära legitimation. Är butiken dessutom övervakad så att chefen kan se henne i kassan så ökar troligheten för scenariot än mer, men om hon visste att hon inte skulle bli påkommen, då skulle hon våga ta ansvaret och konstatera det uppenbara. 

Vi kan också se det i argumentationen hos de som förespråkar kameraövervakning. De inser att en kamera rent fysiskt inte kan ingripa och då kommer argumentet om att kameran förändrar beteenden, i detta har de helt rätt och däri ligger också kränkningen av mig som hederlig person. När vi vet att vi är övervakade gör vi normalt inte saker som drar på oss uppmärksamhet. Mer än 99% av alla människor är hederliga, därför har kameran motsvarande påverkan på hederligt folk respektive brottslingarna. De hederliga blir inte mer hederliga av en kamera, de blir bara mer grå. 

Vi ser också ibland hur höga “potentater” ropar efter regler att följa, någon generaldirektör eller liknande som ber politikerna om regler att följa. Vad de ber om egentligen är att slippa ansvar och bara behöva följa protokoll, alltså ofta ett uppvisande av oansvar. För 20 år sedan kallade vi dem för “apparatniks” när de fanns i öst. Detta oansvar och inställsamma lydighet där alla bara lyder order leder helt logiskt till den mest extrema toppstyrning man kan tänka sig, det var därför som redan Platon kallade den lydiga typen för den tyranniska, inte för att de önskade tyranneri, utan för att beteendet leder till det, extrem toppstyrning. Vi känner alla igen typen och det är en egenskap vi alla bär på i olika omfattning – man biter inte den hand som föder en – vi skiter inte där vi äter – och liknande talesätt. Framförallt känner vi alla igen typen som slickar uppåt och sparkar nedåt, karriärister som egentligen är fullkomligt livsfarligt förödande för vilken organisation som som helst eftersom de är så otroligt lättkontrollerade marionetter av dem som har makt över vad de vill åt, karriären. 

Men, det stannar inte heller där. Vi blir lydigare och “skötsammare” när vi övervakas, men en organisation, eller än mer ett samhälle blir också allt mer handlingsförlamat i takt med lydigheten. Folk lyder, de tar inte ansvar utifrån egna slutsatser och tänkande, men för det oväntade finns inga färdiga protokoll eller order.. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett klockrent exempel. Alla ansvariga som förstod vad som hände, visste vilka resurser de hade, insåg vad de kunde göra osv. gjorde ingenting.. Så såg det ut genom precis hela hierarkin, ända upp till den i detta fall de facto (ofrivillige?) diktatorn som var på teater. Ett tag verkade fritidsresors Lottie Knutsson mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Inga hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända vid ett felbeslut var att ett Hercules-plan hade fått vända hem och ödslat lite bränsle och personaltid i onödan. 

Sådana här apparatniks har det helt naturligt svårt med konceptet kring oskyldighetspresumtion och skapar en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Så uppkommer statens paranoia och rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen. En spiral där ansvarslös lydighet premieras och ansvariga ropar efter protokoll för att slippa ta ansvar. 

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar, försöker leva sitt liv under radarn. Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett sunt system känner man förtoende att kunna göra så. “Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, som övervakad känner man inte förtroende, snarare misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande. 

Jag hävdar att det framförallt var den effektiva brottsbekämpningen och paranoida misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte dess politiska system. Detta eftersom samma sak hade skett i ett helt annat politiskt system med samma paranoia och auktoritäritet. De hade exakt alla grundläggande resurser, de hade även kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, de sköt upp satelliter närmast på löpande band, de byggde kärnkraftverk mycket tidigt, hade allsköns spetsteknologi inom sjukvården, kunde operera ögon med laser redan på 70-talet och de producerade vapen och flygplan av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, order som bara behövde lydas, men i det lilla var de fullkomligt oförmögna och kunde inte fixa drägliga förhållanden i vardagen, eftersom vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, det var en social fjäder i hatten att kunna fuska till sig bidrag eller på andra sätt lura staten (givetvis), men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett. Det är denna utveckling vi slår in på när vi kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat.

Jag kan inte så mycket mer än säga "Amen".

Ett samhälle där ingen gör något utan direkta order uppifrån, om det inte råkar gälla att mygla.

Är det så vi vill ha det?

Obamas tal om NSA

USAs president Barack Obama har idag hållit ett tal där han gör klart att NSAs övervakning ska begränsas, men samtidigt påstår han att övervakningen är nödvändig och viktig och slår fast att övervakningen både inrikes och utrikes kommer att fortsätta.

Samtidigt finns rapporter som talar ett tydligt språk: massövervakningen ger nästan ingenting.

Det som saknas här är en grundläggande insikt om att övervakningen i sig är skadlig. Mycket skadlig.

Den får oss nämligen att börja undra. Undra vad som kan tänkas fastna i trålarna, och vad som kan tänkas slinka igenom deras garn.

När vi undrar vad som är misstänkt — det vet vi förstås inget om — så börjar vi med det som kallas självcensur.

Vi anpassar vårt beteende så att vi inte ska väcka misstankar. Och då börjar vi skala bort saker som egentligen är helt oskyldiga, men kan se misstänkta ut, när någon annan betraktar det utan att känna till helheten.

För om betraktaren vill se något dåligt — vilket betraktaren vill — så kommer betraktaren att se något dåligt, och mer än gärna bortse från allt vad logik och sunt förnuft heter för bilden av det dåliga. För det är den bilden hen söker.

Tycker du att det låter otrevligt? Då har jag en ännu obehagligare överraskning i rockärmen.

När vi börjar censurera oss själva så kommer vi så småningom att göra det vi alltid gör när vi tillägnar oss ett nytt beteende: vi gör det till en rutin, en vana, något vi inte reflekterar över. Det innebär att vi slutar tänka "farliga" tankar, tankar som kan få oss att bete oss misstänkt.

Huruvida Barack Obama är medveten om detta eller ej, kan jag inte spekulera i. Men en sak tycker jag framstår ganska klart: vad han än säger, så är resultatet inte värt priset. Inte någonstans i närheten.

För svenskt vidkommande, så är terrorism ett icke-problem i vårt land. Det händer helt enkelt inte. Så vad är FRAs spaning bra för? Ingenting alls.

Vi skapar ett mini-Kina här i Sverige för ingenting.

Alls.

Öppet brev till Beatrice Ask

Hej Beatrice!

Nu har du hamnat lite i blåsväder igen. Jag skriver "lite", för att hur du än bär dig åt så verkar du sitta tryggt i orubbat bo, men jag återkommer till det senare.

Det var ju det här med att cannabis legaliserats för medicinskt bruk (edit: Widham påpekade att det var "for recreational use", vilket betyder för att man tycker det är kul) i någon stat i USA, och att någon gjorde en satir om det.

Och att du skrev en tweet om den satiren.

Och så blev det storm.

Du har sågats av twittrare, bloggare och journalister, på Facebook och Google+, på nätet och på papper, både i Sverige och utomlands.

Man skulle ju kunna tycka att de kunde ge dig en chans. Du har ju förklarat vad du menade med din tweet, men ingen verkar tro på din förklaring.

Då kan man ju undra varför. Och svaret är mycket dystert.

Du har nämligen en historia som en av de absolut mest inkompetenta ministrar Sverige någonsin har haft.

Anna Troberg har sammanställt en ganska diger lista med tokigheter du har gjort, den är tyvärr lite drygt ett år gammal, så det du tagit dig till det senaste året finns tyvärr inte med.

Andra ministrar har fått avgå för att de fuskat med TV-avgifter. Du visar gång på gång att du saknar den mest grundläggande förståelse för hur ett fungerande rättssamhälle ska se ut i en demokrati, och vilken roll det ska ha. Ändå sitter du kvar. Det är svårt att hålla konspirationsteorierna på hälsosamt avstånd under sådana omständigheter.

Jag tror det är därför ingen vill ge dig en chans.

Jag önskar att jag kunde ge dig en, men med din gedigna okunskap och din ruttna moral så klarar jag tyvärr inte riktigt av det.

Jag skulle vilja avsluta med lite information om just drogpolitik:

• Sveriges drogpolitik är inte direkt framgångsrik. Den är inte baserad på vetenskapliga rön eller erfarenheter i andra länder. Den är baserad på unkna idéer om "signaler".
• Fler personer dör av droger av Sverige nu än någonsin.
• Lagens uppgift är inte att sända signaler till medborgarna. Dess uppgift är att skapa klara skiljelinjer mellan tillåtet och otillåtet, och att se till att rättsvårdande instanser beter sig förutsägbart och korrekt. Svensk drogpolitik ger polisen rätt att frihetsberöva medborgare helt godtyckligt, och den rätten utnyttjas helt godtyckligt.
• Politikens uppgift är inte att skicka signaler till medborgarna. Dess uppgift är att lösa problem. Svensk drogpolitik är bättre på att skapa problem än att lösa dem.
• Fria sprutor till sprutnarkomaner ökar inte missbruket, men det har en positiv effekt på missbrukarnas hälsa.
• Avkriminalisering av narkotika ökar inte missbruket, men minskar kriminaliteten kring missbruket och ökar missbrukarnas benägenhet att söka hjälp och vård, och ökar deras benägenhet att stanna i behandlingsprogram.

Vi går alltså åt helt fel håll med drogpolitiken här i landet. Jag vet inte om du accepterar fakta eller är beredd att kliva åt sidan för någon som kan hitta sin egen bak, men du har här ett gyllene tillfälle till bot och bättring på åtminstone en punkt.

Vi inleder 2014 med mera nyspråk

Nyspråk är, för den som eventuellt inte känner till begreppet, något som George Orwell hittade på i sin bok 1984. Nyspråket innebar att man tog bort "onödiga" ord (synonymer och antonymer) ur språket, och tog bort möjligheten till att uttrycka sig mångtydigt, för att det skulle bli svårare för folket att tänka fel - krimtänk på nyspråk. Men det vi framförallt kanske menar med nyspråk idag är att man försöker blanda bort korten genom att vända på ords betydelser, lite i analogi med de namn på nyspråk, som Orwells dystopiska stats ministerier hade, till exempel:

• Minilek ("kärleksministeriet") är ett ministerium för den hemliga polisen, som sköter förhör och tortyr.
• Minisann ("sanningsministeriet") sköter propagandan.
• Minifred, "fredsministeriet", är helt enkelt ett krigsministerium.

I Expressen idag finns en debattartikel av Carl Bildt där han skriver att de han möter i omvärlden är imponerade av Sveriges tydliga lagar, institutioner och begränsningar.

Det säger nog mer om de personer Bildt möter än om kvalitén på Sveriges politik.

Problemet är nämligen att internet har tagit världen på sängen. Och fortfarande gör det, efter 20 år. Bildt och hans kumpaner kanske faktiskt är så korkade som Bildt framstår i sin artikel. De kanske faktiskt inte begriper att Sverige idag knappast kan räknas som ett fritt land. De kanske faktiskt inte fattar att massövervakning och frihet står i oomkullrunkeligt motsatsförhållande till varandra.

Bildt skriver:

Sedan några år har ju Sverige en lag där vår underrättelsetjänsts arbete är noga reglerad och inriktad, med oberoende institutioner för tillstånd och kontroll.

Och:

Vi får inte glömma att debatten egentligen bara kan föras i de öppna demokratierna, medan det är knäpptyst i stater som snarare bygger på laglös och total övervakning.

Det som refereras till i det första citatet får väl antas vara ett av Sveriges absolut största samhällsproblem av idag, nämligen FRA-lagen, som de facto ger FRA rätt att spionera på sitt eget folk. Det viftas med formuleringar om att det endast ska gälla spioneri mot andra länder men man har redan urholkat LEK (Lagen om Elektronisk Kommunikation), infört Datalagringsdirektivet, och på andra sett berett väg för allt fler svenska myndigheter att ta del av FRAs data, och då lär de knappast vara särdeles intresserade av data som rör aktiviteter i andra länder.

Det andra citatet gör att man knappt vet om man ska skratta eller gråta. Vi har just laglös och total övervakning i just Sverige, det är detta som är den faktiska verkligheten. Det som Bildt har mage att kalla "noga reglerad och inriktad" osv är förmodligen bland annat Siun och en hemlig domstol.

Siun har otaliga gånger prickat FRA för att de bryter mot lagen, överskrider sina befogenheter osv. Resultatet? Ingenting. FRA fortsätter, helt obekymrat, som förut. Med regeringens goda minne, får man anta.

Den hemliga domstolens uppgift är såvitt jag kan förstå att hantera ansökningar om tillgång till data och tillstånd för övervakning. Men eftersom den är hemlig får vi inte veta vilka ärenden den hanterar eller vad det blir för resultat av detta. Det är motsatsen till öppenhet och därmed motsatsen till rättssäkerhet. Precis sådant som totalitära diktaturer ägnar sig åt.

Nyspråk, med andra ord.

Tillsammans med att regeringen nu gjort det lättare att sekretessbelägga saker och ting för att anpassa sig till EU – dvs vi har minskat vår öppenhet genom att urholka offentlighetsprincipen – så blir Fredrik Reinfeldts uttalande i Svenska Dagbladet igår tragikomiskt:

I morgon vaknar vi till 2014. Det är ett år då Sverige kommer att fatta ett avgörande beslut om vart vi ska gå framöver. Vi kan välja att fortsätta arbetet för ett mer öppet Sverige, där människor kan göra informerade val utifrån tydliga alternativ – som sedan förverkligas i politiska reformer kring hur jobben ska bli fler. Alternativet är att vi sluter oss inåt och förlitar oss på en politisk retorik som lovar allt till alla, men aldrig förklarar hur det ska ske. Vilken väg är bäst för Sverige? För mig är svaret enkelt.

Nyspråk igen. Käre Fredrik, svaret är enkelt för mig också: du och dina kumpaner kan under inga omständigheter få förnyat förtroende om det är ditåt vi vill. Och vad jobben beträffar är det nog ingen som tar det tramset på allvar längre – det är inte målet, det är inte medlet, allt tal om jobb är bara tomma ord, det har vi lärt oss nu, tack så mycket.

Det är ju de facto Reinfeldt och hans regering som ändrar lagar och regler så att vi får ett mer slutet samhälle, som ser till att hålla kvar de arbetslösa i fas 3 i evigheters evighet, som till varje pris vill förhindra att folket får insyn eller medbestämmande i de beslut som påverkar vår framtid. "Alla tjänar på att debatten lägger sig", var det visst någon som sa.

Vi har i dagarna dessutom fått veta att FRA tillsammans med NSA i princip har förklarat cyberkrig mot allt och alla i hela världen, inte minst sina egna befolkningar. Och mitt i detta försöker Reinfeldt och Bildt likt Pangloss i Voltaires Candide tuta i oss att vi lever i den bästa av världar. Samtidigt som FRA-anställda ägnar sig åt ren kriminalitet och försöker hacka sig in i datorer de inte har legitim tillgång till. Samtidigt som FRA försöker ta bort varje möjlighet till privat kommunikation i Sverige.

Så här sa Gösta Bohman på Moderata ungdomsförbundets stämma i Rättvik, 22:a november 1975:

Vet ni om att USA idag har möjlighet - och det kommer alltså andra länder att ha i morgon - att med hjälp av datorer bevaka all telefoni, all telegraf- och datakommunikations trafik över Atlanten. Datorerna är programmerade så att de fortlöpande kan leta igenom det ofantliga informationsmaterialet och söka fram vissa slags samtal och vissa slags informationer, som redan registrerats med datans ofelbara effektivitet. 

Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri. Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.

Det enda felet jag ser i Bohmans uttalande är att han överdriver övervakningens användbarhet, och därigenom framstår den som mer legitim än den egentligen är. Men detta kan ju bero på okunskap, och jag tror de flesta av oss är rätt okunniga på det området: vad kan man ha för nytta av övervakning egentligen?

Den ger oss inte trygghet – den har ingen avskräckande effekt med avseende på kriminalitet. Övervakningen är egentligen bara avskräckande för dem som inte har för avsikt, eller står i begrepp, att begå brott. Man vill inte göra något som kan verka misstänkt. Hej, självcensur! Eftersom vi inte orkar ta ställning till vad som kan tänkas verka misstänkt varje gång vi gör något så lär vi oss snart att inte tänka "fel". Är det den friheten Reinfeldt och Bildt vill ge oss? Friheten från att tänka "fel"?

Den är till föga hjälp för polisen – undersökningar gjorda i världens mest övervakade stad, London, visar att endast i enstaka undantagsfall kan den underlätta polisutredningar.

Den varken förhindrar eller försvårar terrorism – terroristerna duckar enkelt under radarn.

Vi är där idag, i det samhälle Bohman varnade Ungmoderaterna för. Och hans arvtagare i samma parti försöker sopa sin cyberkrigföring mot sitt eget folk under mattan så gott de kan. Det är vår gemensamma plikt att lyfta på mattkanten och visa våra medmänniskor vad som finns därunder.

Edit: smicker lönar sig.
Edit 2: det funkar utan också.
Edit 3: eller så länkar man bara.

Polisens övertramp - enstaka händelser eller ett mönster?

Sveriges polis har gjort det igen.

Den här gången har man ertappats med att ha ett register över romer i Sverige. Det är olagligt för polisen att ha sådana register, men att lyda lagen verkar inte vara högt prioriterat för vår poliskår. Eller för våra andra myndigheter för den delen.

Tidigare har det varit REVA (papieren bitte), gategate (du verkar lite torr i munnen), skamlöst jäv i samband med rättegången mot The Pirate Bay, och skamlös manipulation av bevis i efterdyningarna av Göteborgskravallerna.

Säpo och FRA bryter slentrianmässigt mot lagen, och alla våra uppgifter - de uppgifter som inte ens vår egen stat har med att göra egentligen - går på export till USA. Eller, export är synd att säga, för det implicerar att man får betalt, och det får vi knappast.

Frågan är hur länge ett samhälle vars myndigheter struntar i lag och rätt kan hålla ihop?

Förr eller senare ersätts tilltron till staten och myndigheterna med misstänksamhet. Förr eller senare övergår misstänksamheten i öppen fientlighet.

Förr eller senare befinner sig landet i inbördeskrig.

Vilken roll har våra politiker då för avsikt att ikläda sig?

Det enda partiet i Sverige som visar något som helst intresse för att vända denna utveckling är Piratpartiet. Hjälp oss!

Lille Fredrik...

Idag tänkte jag frångå en av mina principer som bloggare och be dig se en filmsnutt. Den är inte lång, bara två och en halv minut. Here goes:

Så. Man kan ha sina åsikter om argumentens hållbarhet, men jag hakade upp mig på en retorisk figur Reinfeldt använde sig av. Han säger, ungefär 48 s in i klippet: "Det är ungefär som att säga till det svenska folket att jag gick med i Moderaterna för att jag inte trodde på frihet."

Fredrik Reinfeldt.

Om du trodde på frihet skulle du inte ha piskat dina partikamrater att rösta för FRA-lagen. Du skulle heller inte ha drivit igenom ett ja till datalagringsdirektivet, luckrat upp LEK så att det blir lättare för staten att samla in, spara och i förlängningen missbruka information om medborgare som inte är misstänkta för något brott över huvud taget.

Om du trodde på frihet skulle du inte införa massövervakning i terroristskräckens namn, du skulle i stället klargöra att terrorism är ett akademiskt problem i Sverige och att det är löjligt att lägga resurser på att jaga terrorister i Sverige idag.

Om du trodde på frihet skulle du ha en justitieminister värd namnet, som aldrig skulle komma på tanken att föreslå gredelina kuvert, genvägar till fällande domar eller att personal utan polisiär kompetens ska få rätt att genomföra exempelvis husrannsakan. Bara för att nämna några få exempel ur en pinsamt lång lista.

Om du trodde på frihet skulle du inte acceptera att lagar används för "signalering", som narkotikalagstiftningen, som har en gummiparagraf som ger polisen rätt att släpa ner vilken medborgare som helst med en motivering som kan vara godtyckligt illa underbyggd: "Du verkar lite torr i halsen."

Om du trodde på frihet skulle du inte acceptera en barnpornografilagstiftning som gör det olagligt att titta på barnporr, vilket innebär att det är omöjligt för medborgarna att veta vad som är barnporr och inte. Och du skulle heller inte acceptera att teckningar kan vara olagliga att inneha eller titta på.

Om du trodde på frihet.

Tror man på frihet, och har någon som helst aning om hur verkligheten ser ut idag, är det omöjligt att sympatisera med Moderaterna.

Samma sak kan tyvärr sägas om alla partier i vår riksdag.

Det finns precis ett parti i Sverige som över huvud taget intresserar sig för frihet. Det partiet heter Piratpartiet.

Svinhugg går igen

I Ekot idag sändes ett inslag som fick mig att vilja kräkas. Igen.

Återigen ser vi en "journalistik" som helt okritiskt lyfter fram rent trams som om det vore giltiga och viktiga argument.

Vi har i botten den stackars dåren Kjell Sundvall, som gett oss filmer som t.ex. Jägarna och Jägarna 2. Som likt en papegoja rapar upp minst sagt vilda spekulationer om hur streamingtjänster som t.ex. YouTube skulle minska hans intäkter.

Resonemanget följer ett känt mönster; man antar att en nedladdning/streamad film är en förlorad biobiljett. Vilket är helt vansinnigt; de vet förstås inte om den som streamar har köpt någon biobiljett eller ej. De vet inte heller om vederbörande har köpt filmen i fråga på DVD. (Jägarna 2 som användes som exempel kanske inte har kommit ut på DVD ännu, men vi talar om principer här.) Och — framför allt — de har ingen aning om huruvida det var ett val mellan att å ena sidan ladda ner/streama filmen eller å andra sidan se den på bio. Det kan förstås vara det i enstaka fall, men det är nog allt i just enstaka fall i så fall.

Dessutom saltar Sundvall resonemanget med ett märkligt antagande om att en uppföljare till en film som av något slags naturlag blir lika populär som den första filmen.

Nå, Sundvall må vara en lättlurad stackare. Det är hans rätt och privilegium. Men vi har också en journalist.

Som alltså helt okritiskt förmedlar Sundvalls trams, och lyfter fram det som vettig argumentation. Utan att ens fundera över om de siffror Sundvall nämner kan vara korrekta eller ens kontrollerbara.

En journalist måste för det första förstå att om man okritiskt bara basunerar ut trams av det här slaget, så kommer det att accepteras som en giltig argumentation av många lyssnare. Det handlar alltså om ren desinformation.

Dessutom gör man som journalist sig själv en stor otjänst om man bidrar till att ropa efter hårdare övervakning, eller, som i det här fallet, mer censur. Våra internetleverantörer blockerar redan idag sajter som påstås innehålla t.ex. barnporr.

Jag säger "påstås", för det finns inga juridiska processer som säkerställer att de blockerade sajterna verkligen sprider material som är förbjudet enligt svensk lag.

Det finns heller ingen transparens som gör det möjligt för dig och mig att kontrollera vilka sajter som spärras eller varför just de sajterna spärras.

Detta är alltså något som en svensk journalist vill ha mer av, eftersom han propagerar för att blockera sajter som streamar film utan upphovsrättsinnehavarens medgivande. Han nämner dessutom den befintliga censuren, som våra internetleverantörer alltså genomför frivilligt, på ett sätt som får mig att känna att han vill ta udden av det hela; vi gör det redan och vi dör inte av det, så det är inte farligt.

Jag undrar bara när våra journalister blev vår fria demokratis svurna fiender, och varför.

Ska vi ha en chans 2014?

Piratpartiet bildades när folk var arga på The Pirate Bay-rättegången.

Det enda pionjärerna behövde göra var att elda på den ilska som redan fanns. Populariteten sköt i höjden och gav oss två parlamentariker i EU.

Sedan började folks ilska kretsa kring andra saker. Och våra siffror började dala.

Sverigedemokraterna är vår motpol inte bara ideologiskt utan också vad beträffar överlappet mellan vad folk är arga på och vilken politik de driver. Missnöjet med etablissemanget är så stort att vissa är beredda att rösta på SD bara för att de överhuvud taget verkar bry sig om något. Och med "något", avser vi här något som anses värt att bry sig i, som t.ex. kriminalitet. Till skillnad från något som det inte anses värt att bry sig i, som fildelning. Att deras politik sedan föreskriver helt vansinniga åtgärder är faktiskt inte så viktigt som en kan tro.

Så, om vi ska vinna sympatier i någon större omfattning, måste vi försöka oss på en liknande balansgång som den miljöpartiet ägnar sig åt; att agera på frågor som engagerar folket, och ha hjärtefrågorna som ideologisk grund men låta frågorna själva sitta lite på undantag.

Vi kan inte stå med pekpinnar och säga åt folk att, "Ey! Ni är arga på fel saker! Ni ska vara arga på XXX, det är ju jätteviktigt!!!", eller hur?

Om inte berget kommer till Muhammed, får Muhammed gå till berget.

Därför är vårt breddningsarbete extremt viktigt, men det är inte bara viktigt att vi breddar oss, det är också viktigt hur vi breddar oss. Vi kan ha alla åsikter vi vill om saker folk skiter i, men det, pja, skiter de i.

Så var går gränsen mellan att vara populist och att vara opportunist? Well, populisten säger precis det hen tror att folk vill höra. Opportunisten nöjer sig med att diskutera frågor som folk engageras av.

Vill en få smöret sålt, är det helt enkelt bättre att ge sig ut på marknaden än att stanna hemma. Huruvida en får behålla pengarna, är en helt annan fråga.

Olika förutsättningar

Pär Ström har ju lyckats gå och få sig lite uppmärksamhet nu igen. Den här gången har han visst blivit hotad och tackar därför för sig som debattör.

Reaktionen var minst sagt förutsägbar; ett antal kvinnor hälsade honom i princip välkommen till deras vardag.

Och någon frågade rakt ut vad andra i en chatt tyckte om Ströms jämställdism, och jag svarade kort och gott att jag tyckte det var trams. Jag ombads utveckla det hela, och här är min utveckling.

Jag tänkte jämföra med en annan tanketradition som gör en liknande tankevurpa som den som gör Pär Ströms trams till just trams.


När man talar om frihet brukar man skilja på negativ och positiv frihet.

Negativ frihet betyder inte "dålig frihet" utan att det är en frihet som består i att ingen hindrar dig från att göra vad det nu är du vill göra.

Positiv frihet betyder inte att det är en "bra frihet" utan att du har makt att göra vad det nu är du vill göra.


Det finns en idétradition som hävdar att negativ frihet är allt människan behöver, sedan är det upp till var och en att ta ansvar för sig och sitt liv, vara sin egen lyckas smed och skapa sig den tillvaro hen vill ha.

Låt mig illustrera med en bild i tankevärlden; anta att tio personer med likvärdiga kläder får en varsin ryggsäck med ett överlevnadskit, släpp ut dem i skogen. De har negativ frihet, och lite positiv frihet också tack vare ryggsäcken och dess kit. Alla tio borde således kunna klara sig lika bra, och de som klarar sig sämre kan avskrivas som lata och får skylla sig själva.

Det är bara det att en av de är tio vältränad, normalfungerande och har, till skillnad mot de andra, stora kunskaper om hur man klarar sig i vildmarken.
En annan har downs syndrom. En tredje har hela sitt liv fått höra att hon ingenting duger till, och tror på det, och väger 110 kg.

Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna; de som förespråkar att det räcker med negativ frihet, gör förenklingen att alla därmed har samma förutsättningar.


Så är det naturligtvis inte.


Och Pär Ström gör exakt samma tankevurpa med sin jämställdism; han förutsätter att kvinnor har samma förutsättningar som män.


Så är det naturligtvis inte.


Vi har ett socialt klimat där kvinnor och män har olika förväntningar på sig.

Sådana som kanske är mindre viktiga är att pojkar förväntas gilla blått och flickor förväntas gilla rosa.

Till de förväntingar som har större betydelse kan nämnas att kvinnor förväntas nöja sig med lägre lön, förväntas ge männen mer plats i det sociala samlivet, förväntas servera män kaffe, förväntas agera mammor till allt och alla överallt.

Och detta inpräntas i oss alla, män som kvinnor, från tidigaste barndomen. Det speglas i vårt samhälle; män förväntas exempelvis vara hårda och beslutsamma, kvinnor förväntas vara milda och omhändertagande.

Vår lagstiftning och juridiska praxis är hårresande i många avseenden, inte minst när det gäller könsrelaterade frågor. Kvinnomisshandel är ett begrepp, men män som misshandlas av kvinnor talas det knappt om. Mödrar får ofta ensam vårdnad om barnen vid separation; fäder får det nästan aldrig. Kvinnor våldtas, men inte män. Våldtäktsoffer tillfrågas vad de haft för kläder på sig innan våldtäkten, trots att detta inte kan ha någon som helst relevans för skuldfrågan. Svarta trosor eller trosor med spets är tydligen ett halvt ja till alla män i världen. Och även om detta är så sjukt att man knappt kan tro att det är sant, är det så vårt rättssystem fungerar.

I arbetslivet accepterar kvinnor att bli åsidosatta för män som vill göra karriär. Eller, accepterar och accepterar, de knyter sina nävar i fickorna och spyr galla när ingen på jobbet hör, men männen som föst dem åt sidan fortsätter uppåt på sina karriärsstegar och kvinnorna blir kvar vid sin läst.

Kvinnor torkar skit och byter blöjor, lyfter tungt, städar, lagar mat till barn och gamla. De sköter den tråkiga administrationen på kontoren, de diskar kaffemuggar och kvarlämnade bestick i fikarummen.

När kvinnor samarbetar med män, tar de ofta på sig de tråkiga arbetsuppgifterna som också måste göras, medan männen tar för sig av sådant som är roligt och ger uppmärksamhet.

Och inget av detta beror på att kvinnor eller män är lata och får skylla sig själva, ytterst lite beror på att representanter för det ena könet är elaka eller onda. Det beror på att sociala mönster är svåra att vara medveten om, känna igen och, framför allt, att bryta.

Hur många gånger har vi inte i efterhand formulerat de där dräpande svaren vi inte kom på när vi blev överkörda av någon idiot?

Och varför kom vi inte på dem där och då?

Ofta var det just för att det sociala mönstret dikterade för oss hur vi skulle reagera, hur arga vi än blev, eller, om vi befann oss på den andra sidan, hur mycket vi än ångrade oss i efterhand.

Vi har inte samma förutsättningar. Detta är det första man måste förstå, om man vill kunna föra en civiliserad jämställdhetsdebatt.

Och, för den delen, om man vill kunna föra en civiliserad debatt om frihet och social rättvisa.

Bra lagar, dåliga lagar

Vad är det som skiljer bra lagar från dåliga?

Det finns nog många svar på den frågan, men här tänkte jag försöka begränsa mig till en särskild aspekt.

Man hör emellanåt folk ondgöra sig över "morallagar" (jag har gjort det själv), och kan då rätteligen invända att alla lagar bygger på, och uttrycker, en moral.

Vi har lagar som försvaras av våra politiker med att de "sänder signaler" om vad samhället anser godtagbart och inte.

Delar av narkotikalagstiftningen utgör ett bra exempel på detta; det är förbjudet att ha narkotika i sin kropp, och fördelen med detta skulle enligt förespråkare vara att det "sänder rätt signaler" till missbrukare och andra.

Nackdelen är att farbror blå kan suga in vem som helst till närmsta polisstation för förnedrande drogtester under förevändning att man "verkar påverkad".

En möjlighet som vissa blå farbröder inte är sena att utnyttja i vad som egentligen är olaga hot, otillbörlig påverkan eller hur det nu kan rubriceras.

Så, hur ser man på den här problematiken ur ett ideologiskt perspektiv?

Det är allmänt vedertaget att lagstiftningen i en demokrati i stort måste motsvara folkets moral. Annars uppfattas den inte som legitim och då förlorar inte bara lagen, utan hela rättsväsendet, sin legitimitet. Det går i vissa fall att förändra folks moral genom att stifta lagar som för tillfället går mot opinionen; lagen om barnaga är ett exempel på detta.

Men detta skulle aldrig ha fungerat om man inte lyckats skapa en opinion som gick i linje med lagen efter dess införande.

Vad är då lagens uppgift?

Som det nu ser ut är den att, när ett brott är begånget, i det fall då gärningsman kan bevisas skyldig för brottet, bestraffa denne. Rättsprocessen måste kunna accepteras av folket, därför får t.ex. domare inte vara jäviga, rättegången måste vara rättvis och väga in all bevisning, oavsett om den talar för eller mot den åtalades skuld.

Och även allt detta måste, i stort, överensstämma med folkets moral.

Men när lagstiftaren stiftar en lag som ska "sända signaler", riskerar man att vända på steken. I stället för att lagen utgår från folket och är i folkets tjänst, riskerar man då att få lagar som utgår ifrån makten och är i maktens tjänst.

Och då kan man få situationer som med narkotikalagstiftningen, som ger polisen ett kryphål som kan utnyttjas för att trakassera hederligt folk på godtyckliga grunder.

Och signalen som verkligen når fram till missbrukaren är inte bara "det är inte ok att knarka", utan dessutom "du är nu paria; vi vill inte besväras av dig; vill du slippa stryk, bli osynlig".

Hur detta ska hjälpa några missbrukare ur sitt missbruk, förstår inte jag. Jag kan bara torrt konstatera att det inte fungerar, alls. Däremot är det ett effektivt sätt att hålla missbrukarna fast i kriminalitet och missbruk.

Liknande problem uppstår lätt när lagstiftaren får för sig att stifta lagar för att förebygga brott.

Men problemet med både signalerande lagar och förebyggande lagar är, att så snart de inte överensstämmer med individens moral, begår individen brott. Individen stannar nämligen inte upp för att slå upp vad lagboken säger om en handling innan den utförs. Det är individens egen moral som avgör. Och därför blir det väldigt praktiskt om lagen, som sagt var, speglar folkets moral.

Så den här typen av lagar kan bara anses fungera om syftet är att kriminalisera den del av befolkningen, vars moral skiljer sig från lagstiftarens. Något annat kan de knappast åstadkomma.

Ytterligare en spik i kistan

I morse, närmare bestämt kl. 7.15 den 21:a Mars 2012, var det "debatt" mellan Anna Troberg (PP), Johan Linander (C) och Johan Pehrson (FP), om datalagringsdirektivet (fortsättningsvis DLD).

Jag skriver "debatt" för det var, för Johans och Johans del, bara fråga om att upprepa gamla myter och missförstånd.

Jag börjar med Johan Linander. Hans argument för att rösta för DLD, var att vi måste följa lagar och regler och därför måste implementera EU:s direktiv.

Jag har två mycket tunga invändningar mot detta.

För det första, vem är det Johan Linander, i egenskap av riksdagsledamot, är vald att tjäna?

När man surfar in på riksdagens hemsida står följande text att finna, symptomatiskt nog ganska långt ned på sidan:

"All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare"

Detta känns som ett direkt hån, men det är lite vid sidan av ämnet. Åtminstone i teorin är det alltså så att Johan Linanders plikt och ansvar är att representera folket. I praktiken säger Johan Linander mer eller mindre rakt ut att han ser det som sin plikt att representera några klantiga byråkrater i Bryssel, som har ålagt EU:s medlemsstater att implementera ett illa genomtänkt direktiv.

Å ena sidan, Sveriges folk. Å andra sidan, en församling där Sverige förvisso är representerat, men utgör en försvinnande liten minoritet. Varför dansar ordet "förräderi" i utkanten av mitt sinne?

För det andra, det finns något som heter EU:s deklaration om mänskliga rättigheter, och det finns en motsvarighet i FN.

Båda dessa deklarationer har vi förbundit oss till att följa, och själva poängen med att förbinda sig till att följa dem är just att hindra klåfingriga politiker från att fatta just precis den här typen av beslut.

Återigen fladdrar ordet "förräderi" förbi i mitt medvetande.

Så har vi vårt lilla sorgebarn, Johan Pehrson. Mannen som, på antiliberalt vis, vill lösa alla problem med mer batonger, hårdare lagar och straff, mer övervakning av oskyldiga, och sämre rättssäkerhet.

Han hävdar i sin okunnighet att DLD ska hjälpa oss att sätta dit grova brottslingar, och bara ska användas till det.

Det har påpekats för honom vid flertalet tillfällen att:

• Det går inte att sätta dit grova brottslingar med hjälp av DLD. De vet hur man skaffar målvakter för telefonabonnemangen, de vet hur man krypterar datatrafiken och hur man döljer sin IP-adress. Redan idag. Varför skulle de glömma det helt plötsligt när DLD införs? Detta är också bevisat; statistiken på uppklarade brott tack vare DLD är nedslående. I 0,002 % av fallen tror man att tysk datalagring har gjort någon skillnad alls. Det är alltså 2 fall per 100 000.
• Vi vet att polisen i de länder där direktivet implementerats gör långt fler sökningar i registren än vad som kan motiveras av utredandet av grov brottslighet. Titta bara på siffran ovan, och fundera över hur många sökningar som måste göras för att få fram statistiken överhuvudtaget. Japp, vi snackar minst hundratusentals. Finns det så mycket grov brottslighet i Tyskland?
• Vi vet att människor i länder där DLD har införts är rädda för att ringa psykologer, äktenskapsrådgivare, präster osv. Detta för att de vet att datat kommer att missbrukas, och vis av erfarenheten finns det ingen som helst anledning att tro att Svenska myndigheter skulle vara präktigare än något annat lands.

Man skulle kunna tro att Johan Pehrson då skulle kunna besvära sig att ta reda på lite fakta i ärendet. Men inte då. Han framhärdar bara envist med sina enfaldiga påståenden, som om de blev mer sanna bara av att upprepas.

Just okunnighet och ointresse för fakta och ovilja att ta till sig kunskap förefaller vara Johan Pehrsons främsta karaktärsdrag.

Hur mycket brottsligheten har ökat på grund av våra regeringars politik, som tvingar våra rättsvårdande myndigheter att i allt större utsträckning ägna sig åt att jaga låtsasbrottslingar för låtsasbrott, är nog hopplöst att sia om, men brottslingarna gnuggar säkerligen sina händer och sänder en tacksamhetens tanke till herrar Pehrson och Linander. De få poliser som finns kommer garanterat att ha annat att göra än att lagföra riktiga brott.

Det som är riktigt skrämmande är att idag, den 21:a Mars 2012, ansåg tydligen en majoritet av våra riksdagsledamöter att dessa dumheter (i brist på bättre beskrivning) motiverade ett ja till att implementera DLD.

Låt oss se till att dessa okunniga, arroganta och oansvariga personer aldrig får förnyat förtroende att representera oss. Om du inte ser något bättre alternativ att rösta på, stanna hellre hemma. De kommer nämligen att fortsätta leda oss i fördärvet precis så länge vi låter dem leda oss.

Se också Piratpartiets pressmeddelande om omröstningen.

Datalagringsdirektivet - ditt problem.

Morgonljuset silar genom persiennerna. Lägenheten är tyst sånär som på ljudet av snarkande och snusande människor.

Plötsligt vaknar familjen av en kraftig smäll följt av ljudet av människor som rör sig i hallen.

Pappa rusar upp, naken, nyvaken, och förvirrad, och ut i hallen.

Han möts av svartklädda, maskerade män och röda laserprickar. Han beordras ned på golvet inför sin familj, grips och förs bort. Naken. Oförstående.

Detta har redan hänt. Här i Sverige.

Samtidigt utspelade sig tre liknande historier på andra håll i närheten.

Bakgrund:

• Ett vittne säger sig ha hört ett terrordåd planeras av en man som pratar i mobiltelefon, på arabiska.
• Vittnet anger en tid för när hen tror sig ha hört detta.
• Polisen gör en s.k. masttömning, vilket ger dem tillgång till uppgifter om vem som pratat i telefon med vem och när - via den masten. En delmängd av det data som, om datalagringsdirektivet går igenom, ska sparas i minst ett halvår av operatörerna.
• Polisen tittar på vilka som ringt under det angivna tidsfönstret, och ringar in fyra män.
• Polisen gör några andra väl lösa antaganden och slår till.

Det visar sig i efterhand att vittnet varit hemma och pratat i sin fasta telefon under det aktuella tidsfönstret, och inte - åtminstone inte då - på den plats där hen hört telefonsamtalet.

M.a.o. har polisen tittat i fel tidsfönster och personerna som greps var helt oskyldiga.

Det finns fler punkter att kritisera när det gäller polisens agerande i den här frågan, men den här gången är jag inte primärt ute efter att kritisera polisen, så jag lämnar det därhän. Vill du veta mer kan du läsa här.

Det här exemplet illustrerar många saker, jag tänkte ta upp följande två:

• Dels har polisen redan idag möjlighet att agera i akuta situationer; de kunde ju tömma masten här. I det här fallet fanns en mycket konkret misstanke om planering av ett mycket grovt brott. Då finns alltså goda skäl för polisen att få tillgång till datat.
• Dels visar det hur tillgången till data i sig är en fara för oskyldiga - det räcker med att polisen tittar i fel tidsfönster, så kan oskyldigas hem stormas av nationella insatsstyrkan.

Om vi börjar lagra dessa data rutinmässigt i minst ett halvår, kommer polisen att kunna göra sökningar i datat på lösare grunder. Eftersom polisen kommer att kunna göra det, kommer de också att göra det. Våra lagar är redan generösa på den punkten och våra folkvalda vill göra dem ännu generösare, och även om så inte vore, så tror jag ändå inte vilda hästar skulle kunna hålla polisens fingrar ur syltburken.

Har de kunnat titta i fel tidsfönster förr, kan och kommer de att göra det igen.

Om datalagringsdirektivet genomförs kommer vi att få se fler tillslag mot oskyldiga, kanske inte med nationella insatsstyrkan precis varje gång, men det räcker gott och väl med att få sitt hem upp-och-nervänt och gripas utan grund av den vanliga polisen.

Dessutom är möjligheterna till ersättning för uppkommen skada eller upprättelse för begångna fel nästan rent akademiska.

Datalagringsdirektivet behövs inte.

Datalagringsdirektivet utgör en enorm kränkning av vår integritet.

Datalagringsdirektivet kommer att förstöra oskyldiga människors liv.

Och jag har inte ens börjat tala om självcensuren, varför rent mjöl i påsen inte är ett giltigt argument för övervakning, eller det övriga data som ska sparas om oss om direktivet implementeras.

Rekommenderad läsning:

• Journalistförbundet
• Advokatsamfundet
• Piratpartiet: Sex filmer om dig och datalagringsdirektivet
• Opassande: 1 2
• HAX: 1 2
• Anders S Lindbäck

Har du fler länkar till relevanta artiklar/bloggposter, länka gärna i kommentarsfältet.

Den här texten är en lätt modifierad version av en text som ursprungligen publicerades här.

Politik och tillväxt

Det argumenteras ofta fram och tillbaka om vad som är bäst, fri marknad eller planekonomi, och även folk som är överens om hur de vill ha det kivas gärna om detaljer; hur fri ska marknaden vara, helt utan begränsningar eller begränsad, och i så fall hur begränsad och på vilka sätt.

Det påstås, märkligt nog, ganska ofta att en eller annan modell är bättre för tillväxten än andra. Trots att den ekonomiska modellen har föga att göra med det som driver tillväxten.

Det som driver tillväxten, och alltid har drivit tillväxten, är den tekniska utvecklingen.

Den första samhällsmodell vi känner till brukar vi kalla jägarsamhället; vi var nomader och levde av jakt, och följde våra bytesdjurs rörelser.

Därefter lärde vi oss att bruka jord. Då blev vi tvungna att skaffa fasta bosättningar, vid våra åkrar och grönsaksland. Men å andra sidan blev vi mindre beroende av jaktlyckan.

Vi lärde oss att bruka spjut, slungor, kilar, hjul, pil och båge, hammare, yxor, och i varje steg blev vi effektivare.

Vikingarnas långbåtar var snabba och lätta, sjövärdiga och mångsidiga. Koggen, som kom därefter, hade höga sidor och var stabil och kunde ta mycket mera last. Plötsligt kunde sjöfarten över Östersjön gå med stora laster och handeln började blomstra.

Boktryckarkonsten gjorde att folk slapp sitta och kopiera böcker för hand, och satte också punkt för kopiatörernas möjligheter att ändra texten. Rätta fel, ändra formuleringar, till och med lägga till och dra ifrån. Och, förstås, införa nya fel. Den innebar dock inte någon omedelbar ökning av den ekonomiska tillväxten, vi återkommer till det senare.

Den industriella revolutionen innebar att man plötsligt hade en mekanisk världens starkaste man som kunde jobba hur hårt som helst dagarna i ända och göra samma sak outtröttligen. Bland annat. Och ekonomin exploderade, grunden till västvärldens relativa välstånd av idag lades då.

Den största utmaningen vi står inför, i ekonomiskt hänseende, är förstås att låta tekniken blomstra så att den kan driva den ekonomiska utvecklingen vidare in i informationssamhället.

Det är här någonstans våra politiker går fel.

Lobbyisterna säger att ACTA ska göra det möjligt för företag att tjäna pengar på sina idéer, innovationer, designer, whatever. De har till och med mage att påstå att ACTA skulle gynna de mänskliga rättigheterna.

Lobbyisterna säger att IPRED och datalagringsdirektivet ska göra det möjligt för upphovsmän att tjäna pengar på sina verk.

Tjänstemännen påstår att datalagringsdirektivet, FRA-lagen och dess utvidgningar ska skydda oss mot terrorism.

Allt detta är lögner och trams, vilket du kan läsa mer om ifall du följer länkarna.

Vi befinner oss mitt i en revolution. En informationsrevolution. Det är rörigt, det är omöjligt att överblicka. Inte ens de som vinnlägger sig om att hålla koll klarar av det. Revolutionen ruckar på samhällets fundament. Detta skrämmer makthavarna till stolligheter en masse. Vi har en regering av partier som traditionellt har påstått sig stå för frihet, men som nu endast använder sin makt till fler och hårdare lagar, mer batonger, och mer övervakning.

Denna rädsla finns naturligtvis också hos storföretagen, och det är den rädslans fula tryne vi ser i ACTA.

Vad vi behöver göra är att släppa informationen fri. Åtminstone i större utsträckning än någon politiker eller företagsledare vågar tänka sig. För informationen är den nya teknikens essens, på samma sätt som ångmaskinens energi var den industriella revolutionens.

För att tillväxten ska kunna fortsätta, måste tekniken fortsätta utvecklas. För att tekniken ska kunna fortsätta utvecklas, måste informationen i allt väsentligt vara fri.

Låt oss återgå till historien.

Bocktryckarkonstens barndom var svår. Den katolska kyrkans munkar kopierade böcker manuellt och det var så böcker skulle kopieras, punkt. Om man tillät böcker att tryckas skulle man förlora makten över det skrivna ordet. När England som första land började tillåta boktryckande, var det så hårt reglerat  att drottningen kunde censurera allt efter behag. Bocktryckandet fortsatte vara hårt reglerat; även de allmänna biblioteken hade en tuff barndom. (Hur skulle boktryckarna tjäna pengar om folk kunde låna böcker gratis?)

Ledde boktryckarkonsten till någon ekonomisk expansion att tala om? Kanske, i sinom tid, när böcker blev billiga nog för gemene man att ha råd med, och allmänna bibliotek fanns för att tillfredsställa kunskapstörsten hos dem som ändå inte hade råd, eller som bara inte ville köpa dyra faktaböcker. (Faktaböcker trycks i små upplagor och blir därigenom dyrare än kioskvältare.)

Industrisamhället, då? Pja, James Watt hade ju lyckats fixa patent på ångmaskinen, och det anses allmänt att hans patent fördröjde revolutionen så länge det gällde. Men så fort patenttiden löpte ut, började konkurrenter vidareutveckla maskinen, och så blev det snurr på hjulen på riktigt. Ekonomin blomstrade!

Vi befinner oss i en tid då vår ekonomi är helt avhängig den ständiga tillväxten.

Vi befinner oss i en tid som präglas av en teknisk revolution.

Och vad har våra politiker lärt av historien?

De söker kväsa den tekniska revolutionen, förlama den, stympa den, belägga den med munkavle; vi har FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, ACTA, vi har i USA sett SOPA och PIPA gå åt pipsvängen, man gör allt för att stoppa tekniken. Stoppa den ekonomiska tillväxten.

Regeringen talar gärna om "tid för ansvar" just för att glida undan ansvaret för vår gemensamma ekonomi. Att ta ansvar vore att ge forskningen, företagen och kreatörerna en chans att blomstra. Vi skulle kunna vara först på plan, och därmed få chansen att bli störst, bäst och vackrast.

Då krävs en helt annan politik. En som släpper informationen fri.

Vi älskar människor.

Rika människor.

Duktigt feltänk, Fredrik

Fredrik Reinfeldt tycker att vi ska höja pensionsåldern till 75, och öppna för att fler ska kunna byta karriär mitt i livet.

Jag ser gärna att Fredrik byter karriär. Men om vi ska titta på idéerna i stället för att kasta paj:

Höja pensionsåldern.

Gud vad smart. Då kan ännu fler konkurrera om de jobb som inte finns. Så kan man genomföra reallönesänkningar? Eller är det så att punkten där skon egentligen klämmer är att det inte finns några pengar att betala pensioner med, nu när ansvarsfulle Fredrik har bränt statens tillgångar?

Byta karriär mitt i livet.

Alltså hallå...? Den tiden då folk hade samma jobb en hel livstid är förbi. Folk byter karriär flera gånger i livet, det är redan helt normalt och inget som tarvar någon höjd pensionsålder för att en ska hinna med. Men om Reinfeldt menar allvar med detta kanske vi kan vänta oss en studiemedelsreform som ger generösare studielån, kanske rentav studiebidrag, som gör en andra universitets- eller högskoleutbildning möjlig? Vi kanske inte ska hålla andan i väntan på detta.

Ursäkta min bitska ton men det här är så världsfrånvänt att jag blir mörkrädd. Och nej, jag trodde inte att någon i vår regering eller ens riksdag hade någon markkontakt men denna idioti går utanpå det mesta.

Men, det återstår en tolkning.

Det var ju ministermöte strax efter detta utspel, och det är inte helt utan att en misstänker att det här handlade om att hitta ett trevligt samtalsämne för statsministrarna så att de slapp tala om något viktigt eller relevant, som de, hemska tanke, kunnat bli oense om. Det som talar för den teorin är att utspelet är så sällsynt illa genomtänkt och luktar starkt av populism, även om det denna gång verkar vara en populism som riktar sig till andra statsministrar snarare än folket.

Det är illa när det känns som att man behöver förklara för sin egen statsminister att SVT:s Starke man inte är en uppsättning instruktionsfilmer utan satir.

Svar till Johan Linanders "ACTA, Q&A"

Jag skrev följande som en kommentar till den här bloggposten. Läs den först, eller läs åtminstone tills du blivit för förbannad eller förtvivlad eller både och innan du kommer tillbaka hit och fortsätter. Så du får ett hum om vad jag kommenterar. Kommentaren inväntar i skrivande stund moderering så jag postar den här så att ni inte går miste om den:

“Det är fantastiskt att en så liten lagändring kan få så många att bli upprörda.” 

Det är fantastiskt att man i första meningen i en bloggpost kan visa så tydligt att man verkligen inte har förstått någonting alls, vare sig av frågeställningen, dess implikationer eller kritikers invändningar. 

Låt mig då informera om att den svenska lagändring, som — antingen lögnaktigt eller inkompetent — påstås vara den enda inverkan ACTA-avtalet skulle ha för svensk del, inte bekymrar många av ACTAs kritiker i någon nämnvärd omfattning. 

Om avtalet verkligen inte ändrar något — varför då skriva på det? Vore det inte bättre att slippa administration och kringarbete kring ett avtal som ändå inte har någon betydelse? Som skattebetalare förväntar jag mig att mina skattepengar används med gott omdöme. 

“Immaterialrättsintrång är ett stort problem för många företag, och även för konsumenter.” 

Var har ni fått det ifrån? Har ni några siffror på det? Siffror som kommer från oberoende källor då, tack; dvs inte från beställaren av avtalet. 

Dessutom är hela formuleringen av det stycke, som inleds med den meningen, ett tungt vittnesmål om att ni inte ens har övervägt det orimliga i att blanda äpplen (varumärkesskydd) med päron (fildelning). Det är åtminstone den enda rimliga tolkningen av att ni inte ens nämner fildelningen — trots att det i mångt och mycket är mot den ACTA skjuter in sig — som jag kan komma på. 

“Centerpartiet har även verkat för att bestämmelserna i ACTA ska vara proportionella, rättssäkra och väl avvägda med hänsyn till integritetsaspekterna.” 

Intressant. På vilket sätt? Ni verkar ju inte ens förstå att det finns problem med att låta privata företag agera polis och rättssystem? Eller att det ens finns integritetsproblem med systematisk massövervakning? 

ACTA har tagits fram av tjänstemän och lobbyister, och nu ska det bara godkännas av parlamenten. Var finns den demokratiska processen? Är det så här det ska gå till i en demokrati; de som har makt och pengar låser in sig i ett rum och hittar på vad stolligheter som helst, och skickar det sedan till våra parlament för attest? 

Vad är din funktion som politiker, en nickedocka som bara trycker på ja-knappen? Ska det vara så? 

Detta är en väsentlig del av roten till de upprörda känslorna. Den fullständiga inkompetens från politiskt håll, som ovanstående text visar på är en annan del. 

Frågorna och svaren som ges här ovan är så naiva att det vore skrattretande om det inte vore för att ett svenskt riksdagsparti faktiskt tror på dem, och förmodligen inte bara ett utan de flesta. Var är kontakten med verkligheten? 

Sammanfattningsvis är det beklämmande att se ett parti som för inte alltför länge sedan kallade sig liberalt, omfamna en ökad korporativism och ökad statlig kontroll med huvudet nerkört i sanden på detta vis. 

Det är vi, folket, som är er uppdragsgivare, och det är oss ni ska stå upp för. Glöm inte det. Ni sitter där ni sitter enbart för att det saknas alternativ. Glöm inte det heller. 

Dags för skärpning.

Vill också passa på att länka till lite annat som har skrivits om ACTA och om tillståndet i svensk politik. Och ge en liten hint om 95 teser.