Ska vi ha en chans 2014?

Piratpartiet bildades när folk var arga på The Pirate Bay-rättegången.

Det enda pionjärerna behövde göra var att elda på den ilska som redan fanns. Populariteten sköt i höjden och gav oss två parlamentariker i EU.

Sedan började folks ilska kretsa kring andra saker. Och våra siffror började dala.

Sverigedemokraterna är vår motpol inte bara ideologiskt utan också vad beträffar överlappet mellan vad folk är arga på och vilken politik de driver. Missnöjet med etablissemanget är så stort att vissa är beredda att rösta på SD bara för att de överhuvud taget verkar bry sig om något. Och med "något", avser vi här något som anses värt att bry sig i, som t.ex. kriminalitet. Till skillnad från något som det inte anses värt att bry sig i, som fildelning. Att deras politik sedan föreskriver helt vansinniga åtgärder är faktiskt inte så viktigt som en kan tro.

Så, om vi ska vinna sympatier i någon större omfattning, måste vi försöka oss på en liknande balansgång som den miljöpartiet ägnar sig åt; att agera på frågor som engagerar folket, och ha hjärtefrågorna som ideologisk grund men låta frågorna själva sitta lite på undantag.

Vi kan inte stå med pekpinnar och säga åt folk att, "Ey! Ni är arga på fel saker! Ni ska vara arga på XXX, det är ju jätteviktigt!!!", eller hur?

Om inte berget kommer till Muhammed, får Muhammed gå till berget.

Därför är vårt breddningsarbete extremt viktigt, men det är inte bara viktigt att vi breddar oss, det är också viktigt hur vi breddar oss. Vi kan ha alla åsikter vi vill om saker folk skiter i, men det, pja, skiter de i.

Så var går gränsen mellan att vara populist och att vara opportunist? Well, populisten säger precis det hen tror att folk vill höra. Opportunisten nöjer sig med att diskutera frågor som folk engageras av.

Vill en få smöret sålt, är det helt enkelt bättre att ge sig ut på marknaden än att stanna hemma. Huruvida en får behålla pengarna, är en helt annan fråga.

Upplopp och ansvar

Det första som händer när det hettar till i samhället tycks vara att folk blir arga och gör det folk gör när de blir arga: beter sig som idioter.

Jag läser kommentarer om att det är regeringens fel, och motkommentarer som säger att det är individernas fel, jag ser socialarbetare kalla dessa människor — som gör saker som är ungefär lika oacceptabla som saker deras klienter gör varje dag — för "löss", jag ser korttänkta militärer skriva upprört om bortskämda slynglar som inte är tacksamma för alla möjligheter de har fått av vårt fantastiska land.

Det stämmer att det är regeringens fel. Det stämmer också att det är individernas ansvar att bete sig som folk. Det stämmer också att händelseförloppen påverkas av våra myndigheter, medierapportering, debatt och desinformation på nätet, vädret, välj själv.

Allt hänger ihop.

Kallar du dem för bortskämda slynglar kommer de inte att stanna upp och tänka "fan, vad dumt av mig, det är nog bäst att jag skärper mig". De kommer (med rätta) att skrika åt dig att du är en idiot som inget begriper, och de kommer kanske (utan rätt) att kasta sten på dig.

Kallar du dem löss visar du bara vad för virke du själv är gjord av.

Försöker du friskriva regeringen, migrationsverket, vården, nätdebattörerna, ras- och muslimhatarna, skolan, de giriga direktörerna och kommunpamparna, ålderdomshemmen och dig själv från ansvar, visar du bara att du inte förstår den grundläggande premissen:

Allt. Hänger. Ihop.

Så ta ditt individuella ansvar och försök förmå samhället, vilken aspekt av det som det nu råkar vara du kan påverka, att ta sitt. Försök få individer omkring dig att ta sitt. Det är det enda sättet att få dem som eldar och kastar sten att ta sitt.