söndag 18 mars 2012

Datalagringsdirektivet - ditt problem.


Morgonljuset silar genom persiennerna. Lägenheten är tyst sånär som på ljudet av snarkande och snusande människor.

Plötsligt vaknar familjen av en kraftig smäll följt av ljudet av människor som rör sig i hallen.

Pappa rusar upp, naken, nyvaken, och förvirrad, och ut i hallen.

Han möts av svartklädda, maskerade män och röda laserprickar. Han beordras ned på golvet inför sin familj, grips och förs bort. Naken. Oförstående.

Detta har redan hänt. Här i Sverige.

Samtidigt utspelade sig tre liknande historier på andra håll i närheten.

Bakgrund:
  • Ett vittne säger sig ha hört ett terrordåd planeras av en man som pratar i mobiltelefon, på arabiska.
  • Vittnet anger en tid för när hen tror sig ha hört detta.
  • Polisen gör en s.k. masttömning, vilket ger dem tillgång till uppgifter om vem som pratat i telefon med vem och när - via den masten. En delmängd av det data som, om datalagringsdirektivet går igenom, ska sparas i minst ett halvår av operatörerna.
  • Polisen tittar på vilka som ringt under det angivna tidsfönstret, och ringar in fyra män.
  • Polisen gör några andra väl lösa antaganden och slår till.
Det visar sig i efterhand att vittnet varit hemma och pratat i sin fasta telefon under det aktuella tidsfönstret, och inte - åtminstone inte då - på den plats där hen hört telefonsamtalet.

M.a.o. har polisen tittat i fel tidsfönster och personerna som greps var helt oskyldiga.

Det finns fler punkter att kritisera när det gäller polisens agerande i den här frågan, men den här gången är jag inte primärt ute efter att kritisera polisen, så jag lämnar det därhän. Vill du veta mer kan du läsa här.

Det här exemplet illustrerar många saker, jag tänkte ta upp följande två:


  • Dels har polisen redan idag möjlighet att agera i akuta situationer; de kunde ju tömma masten här. I det här fallet fanns en mycket konkret misstanke om planering av ett mycket grovt brott. Då finns alltså goda skäl för polisen att få tillgång till datat.
  • Dels visar det hur tillgången till data i sig är en fara för oskyldiga - det räcker med att polisen tittar i fel tidsfönster, så kan oskyldigas hem stormas av nationella insatsstyrkan.

Om vi börjar lagra dessa data rutinmässigt i minst ett halvår, kommer polisen att kunna göra sökningar i datat på lösare grunder. Eftersom polisen kommer att kunna göra det, kommer de också att göra det. Våra lagar är redan generösa på den punkten och våra folkvalda vill göra dem ännu generösare, och även om så inte vore, så tror jag ändå inte vilda hästar skulle kunna hålla polisens fingrar ur syltburken.

Har de kunnat titta i fel tidsfönster förr, kan och kommer de att göra det igen.

Om datalagringsdirektivet genomförs kommer vi att få se fler tillslag mot oskyldiga, kanske inte med nationella insatsstyrkan precis varje gång, men det räcker gott och väl med att få sitt hem upp-och-nervänt och gripas utan grund av den vanliga polisen.

Dessutom är möjligheterna till ersättning för uppkommen skada eller upprättelse för begångna fel nästan rent akademiska.

Datalagringsdirektivet behövs inte.

Datalagringsdirektivet utgör en enorm kränkning av vår integritet.

Datalagringsdirektivet kommer att förstöra oskyldiga människors liv.

Och jag har inte ens börjat tala om självcensuren, varför rent mjöl i påsen inte är ett giltigt argument för övervakning, eller det övriga data som ska sparas om oss om direktivet implementeras.

Rekommenderad läsning:
Har du fler länkar till relevanta artiklar/bloggposter, länka gärna i kommentarsfältet.

Den här texten är en lätt modifierad version av en text som ursprungligen publicerades här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar