I Ekot idag sändes ett inslag som fick mig att vilja kräkas. Igen.
Återigen ser vi en "journalistik" som helt okritiskt lyfter fram rent trams som om det vore giltiga och viktiga argument.
Vi har i botten den stackars dåren Kjell Sundvall, som gett oss filmer som t.ex. Jägarna och Jägarna 2. Som likt en papegoja rapar upp minst sagt vilda spekulationer om hur streamingtjänster som t.ex. YouTube skulle minska hans intäkter.
Resonemanget följer ett känt mönster; man antar att en nedladdning/streamad film är en förlorad biobiljett. Vilket är helt vansinnigt; de vet förstås inte om den som streamar har köpt någon biobiljett eller ej. De vet inte heller om vederbörande har köpt filmen i fråga på DVD. (Jägarna 2 som användes som exempel kanske inte har kommit ut på DVD ännu, men vi talar om principer här.) Och — framför allt — de har ingen aning om huruvida det var ett val mellan att å ena sidan ladda ner/streama filmen eller å andra sidan se den på bio. Det kan förstås vara det i enstaka fall, men det är nog allt i just enstaka fall i så fall.
Dessutom saltar Sundvall resonemanget med ett märkligt antagande om att en uppföljare till en film som av något slags naturlag blir lika populär som den första filmen.
Nå, Sundvall må vara en lättlurad stackare. Det är hans rätt och privilegium. Men vi har också en journalist.
Som alltså helt okritiskt förmedlar Sundvalls trams, och lyfter fram det som vettig argumentation. Utan att ens fundera över om de siffror Sundvall nämner kan vara korrekta eller ens kontrollerbara.
En journalist måste för det första förstå att om man okritiskt bara basunerar ut trams av det här slaget, så kommer det att accepteras som en giltig argumentation av många lyssnare. Det handlar alltså om ren desinformation.
Dessutom gör man som journalist sig själv en stor otjänst om man bidrar till att ropa efter hårdare övervakning, eller, som i det här fallet, mer censur. Våra internetleverantörer blockerar redan idag sajter som påstås innehålla t.ex. barnporr.
Jag säger "påstås", för det finns inga juridiska processer som säkerställer att de blockerade sajterna verkligen sprider material som är förbjudet enligt svensk lag.
Det finns heller ingen transparens som gör det möjligt för dig och mig att kontrollera vilka sajter som spärras eller varför just de sajterna spärras.
Detta är alltså något som en svensk journalist vill ha mer av, eftersom han propagerar för att blockera sajter som streamar film utan upphovsrättsinnehavarens medgivande. Han nämner dessutom den befintliga censuren, som våra internetleverantörer alltså genomför frivilligt, på ett sätt som får mig att känna att han vill ta udden av det hela; vi gör det redan och vi dör inte av det, så det är inte farligt.
Jag undrar bara när våra journalister blev vår fria demokratis svurna fiender, och varför.
