söndag 15 juni 2014

Från vem utgår makten nu igen?

Vi har - åtminstone nominellt - en demokrati i sverige.

Det innebär - åtminstone i teorin - att folket i allmänna val väljer sina företrädare att representera dem i en regering och en riksdag.

All makt utgår - i teorin - från folket.

I praktiken blir det lite annorlunda.

Det finns nämligen något som kallas lobbyism. Det innebär helt enkelt att den som har tillräckligt mycket pengar kan skicka springpojkar till våra folkvalda, för att försöka övertyga de senare om det förträffliga i att gynna uppdragsgivarens särintressen.

Lobbyism innebär alltså att man försöker åsidosätta demokratin genom att försöka få politiker att agera i ens egna intressen i stället för i folkets intressen.

Det gäller att komma ihåg att ingen lobbyist i hela världen representerar ett folk - de representerar sina uppdragsgivare, och dessa är aldrig folkvalda.

För en politiker gäller det alltså att komma ihåg vem som är ens uppdragsgivare, och vem som inte är det.

Så när jag ser den här texten i en artikel:
– Vi ser inte det behovet. Det ingår i vårt uppdrag att låta oss påverkas av olika organisationer, säger Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson.
då tänker jag ungefär så här:


Nej, Anders W Jonsson, din uppdragsgivare är det svenska folket, hela det svenska folket och ingen annan än det svenska folket. Din uppdragsgivare är INTE näringslivet. Din uppdragsgivare är INTE en lobbyorganistion. Din uppdragsgivare är INTE någon federal organisation i USA.

Anders W Jonsson lever inte i ett vakuum, och hans attityd lär knappast vara unik. Vore den det skulle vi sannolikt ha en mediestorm med krav på hans omedelbara avgång, men det är, i vanlig ordning, nästan helt tyst. Och tystnaden är inte ett tecken på att allt är som det ska vara, tvärtom. Det är snarare ett tecken på att rötan är genomgående.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka att vi kanske faktiskt har precis de politiker vi förtjänar.

söndag 25 maj 2014

Om fascism i relation till andra ideologier

Såhär i slutspurten inför EU-valet hörde jag någonstans något intressant. En representant för Feministiskt Initiativ sa något om att hon trodde att folk röstade på Fi för att markera att de är mot fascismen och vill stoppa den.

Är det då verkligen så att motsatsen till fascism är vänster? I så fall borde väl AFA (Antifascistisk Aktion, en grupp vänsterfascister) vara motsatsen, men som ni ser av min lite sarkastiska förklaring till förkortningen anser jag (i likhet med de flesta andra) att det är stort sett samma skit.

Vilket gör att man börjar undra om det är rimligt att betrakta fascism som högerextremism. Och läser man på wikipedia om fascism och nazism så blir man lätt förvirrad, men en sak kan man konstatera ganska snabbt: kallar man det högerextremism har man nog förenklat bort sig från sanningen.

Om man tittar in på http://www.politicalcompass.org/, så föreslås där att man kompletterar höger/vänster-skalan med en skala som är auktoritär i ena änden och frihetlig i den andra. På så vis får man en dimension till i det hela och då hittar man en plats för fascismen och nazismen: de hör hemma nära den auktoritära änden. Precis som AFA. Och, skulle jag vilja hävda, Feministiskt Initiativ, även om de kanske inte hamnar lika långt ut på kanten. De här organisationerna hamnar förvisso inte på samma ställe på höger/vänster-skalan, men de hamnar alla i den auktoritära änden av detta nya spektrum.

Därför anser jag nog personligen att om man vill agera mot fascism och nazism, är det betydligt bättre att placera sig på den frihetliga sidan. Det är på den sidan vi hittar fred och frihet.

Där hittar du till exempel Piratpartiet, som på höger/vänster-skalan har sitt centrum nära mitten. Så, vill du vara en röst mot fascism och nazism, tror i vart fall jag att Piratpartiet är det bästa valet för dig.

Det känns lite tråkigt att jag inte hann tänka det här innan EU-valet, men det kanske kan vara värt att komma ihåg till nästa gång om inte annat. Det är ju bara 4 månader dit.