Frihet, säger du?

Jag har tidigare skrivit om ansvar, ansvar och äldrevård, ansvar och makt.

Idag tänkte jag skriva om frihet. "Frihet under ansvar" är ju ett begrepp vi alla har hört många gånger. Men vad är frihet egentligen?

När man funderar kring detta gör man ofta en distinktion mellan negativ och positiv frihet. "Negativ" och "positiv" ska här inte förstås som att den negativa friheten är dålig, eller att den positiva är bra; det är inte det som är begreppens innebörd.

Negativ frihet innebär att ingen hindrar dig (med hot, våld eller annat tvång) från att göra vad du nu kan tänkas vilja göra. Du är fri från tvång.

Positiv frihet innebär att du har makt och möjlighet att göra det du vill göra. Du är fri till att göra det du önskar.

Om du befinner dig ensam mitt ute i en öken, har du all negativ frihet du kan önska dig, men nästan ingen positiv frihet alls. Ingen hindrar dig från att göra något, men du har nästan inga möjligheter att göra något heller.

Det är en klen tröst att ingen hindrar dig från att söka skugga när närmaste skuggade fläck befinner sig på flera tiotals mils avstånd och det enda sättet att ta sig dit är en lång promenad genom sanden, där varje steg känns tungt, när fötterna sjunker ner, svetten lackar, och hals och hud bränner - och du inte ens vet i vilken riktning närmaste skuggade plats finns, eller hur långt det är till en skuggad plats i den riktning du råkar välja.

Jag skulle, bara för formens skull, vilja konstatera att total frihet - såväl negativ som positiv - för alla är mer eller mindre ouppnåeligt. Det räcker med att det finns en person som vill begränsa någon annans frihet så har den totala friheten för alla gått upp i rök; antingen för att den som vill begränsa inte får friheten att begränsa, eller för att den som blir begränsad, blir det. Och vi vill begränsa varandras frihet; vi vill till exempel begränsa människors möjligheter att ta saker ifrån varandra; det kallar vi äganderätt.

I svenska wikipedias artikel om frihet definieras "frihetlig" som synonymt till antiauktoritär, men med en not om att källhänvisning saknas, vilket får tolkas som att det råder delade meningar om vad som menas med "frihetlig". Jag tycker dock att beskrivningen antiauktoritär stämmer ganska bra in på dem jag mött som kallar sig frihetliga.

Det som förefaller något märkligt för mig är, att många som kallar sig "frihetliga", verkar i stor utsträckning nöja sig med negativ frihet. För mig blir den negativa friheten intressant först den dag vi alla har samma makt att agera. Och den dagen kommer aldrig att komma.

Fram till dess är den negativa friheten bara en chimär, vars enda möjliga effekt är att de som har makt kan göra vad de vill med dem som inte har någon.

Och detta gynnar, föga förvånande, endast stora företag och rika personer (och då menar jag inte "rik" som i "har med nöd och näppe råd med en bostad på en fashionabel adress men måste äta havregrynsgröt till frukost, lunch och middag" utan "rik" som i "äger eget jetplan och har råd att köpa nytt om det kraschar, och försäkringen inte gäller"). Det missgynnar små företag och enskilda personer.

Småföretag och enskilda personer behöver positiv frihet; allt annat är, för dem, ointressant. Det är precis därför kommunistpartiet i Ryssland fortfarande är populärt. De har den negativa friheten, men det ger dem inte mat på bordet.

Jag tror att det är här någonstans vi hittar pudelns kärna; ta bort auktoriteten så har vi automatiskt negativ frihet. Denna tanke ter sig nog väldigt lockande för de frihetliga. Problemet är att när man tar bort en auktoritet (staten om du så vill), så kliver en annan in (ett stort företag är inte helt osannolikt).

Vill man ha positiv frihet, behövs en auktoritet som balanserar och håller tillbaka de spelare som skulle få all makt om man försökte implementera negativ frihet fullt ut.

Det finns, som de frihetliga mycket riktigt observerar, ett problem med auktoriteter; nämligen det att makt korrumperar. De frihetligas lösning är att ta bort auktoriteterna, vilket inte fungerar i praktiken, eftersom några alltid kommer att ha mer makt än andra och de som har makt kommer att växa och bli - nya auktoriteter. Tänk att det aldrig kan få finnas enkla lösningar.

Mitt förslag på lösning är att ha en transparent auktoritet i en demokrati. Den svenska offentlighetsprincipen dragen ett steg längre om man så vill. Denna auktoritet ska ha till uppgift att ge folk och företag positiv frihet, bland annat genom att reglera marknader och upprätthålla lag och ordning.

Marknader behöver regleras, för att småföretag ska kunna ges en rimlig chans att etablera sig och vara livskraftiga.

Visst kommer en sådan auktoritet alltid att vara mer eller mindre korrupt, inkompetent och så vidare. Men en demokrati kan aldrig heller bli perfekt; det går inte att göra alla nöjda. Vi vill inte ha en parlamentarisk, representativ demokrati för att det är den där fantastiska superlösningen som gör allt bra. Vi vill ha den för att det förefaller vara det minst dåliga alternativet.

Av samma anledning behöver vi en stat som har någon auktoritet; jag förespråkar inte en totalitär stat eller något sådant, men någon auktoritet krävs, och den måste, på vissa områden, vara betydligt större än den alliansregeringen för närvarande utgör, och den som ett socialdemokratiskt alternativ eventuellt skulle vara beredd att axla.

Oavsett om vårdgivare, skolor och andra samhällstjänster tillhandahålls av staten eller av privata företag, måste de kontrolleras, följas upp och ha tydliga incitament för att leverera kvalitet. Idag har de bara incitament för att tumma på kvaliteten.

Det vill jag förändra. Vad vill du?

Balansen mellan makt och ansvar

Jag läser hos HAX att politikerförakt är något bra.

Han beskriver hur han har sett politiker på olika nivåer från kommun till EU vara fullständigt inkompetenta och bestämma idiotiska saker. Det har jag ingen anledning att betvivla.

Ur denna erfarenhet drar han slutsatsen att politiker är av ondo och bör utrotas i den mån det är möjligt. Eller annorlunda uttryckt, man ska ha en svag stat.

En klassisk liberal idé som brukar vara mäkta populär i högerkretsar.

Ni har redan gissat det; jag är inte så förtjust i den idén; den är, till skillnad från världen i övrigt, väldigt enkel.

Det som saknas i resonemanget är ansvarsfrågan. Om man tar bort makten från de övre lagren i samhället finns ingen kvar som har makt att sköta övergripande frågor som utbildning, vård osv.

De flesta liberaler vill inte ta bort all överhet; de anser att det trots allt krävs ett fungerande rättsväsende; så långt erkänner de att människan inte kan lämnas att ansvara för precis allt själv.

Men om vi tittar på det samhälle vi nu ser alliansregeringen rulla ut under det att de talar om "tid för ansvar" – menande att det är tid för oss medborgare att ta ansvar för allt det som vi medborgare inte har makt över – så ser vi att, visst, HAX har rätt i en sak – vi behöver verkligen ett bättre fungerande rättssamhälle, en mer ansvarsfull lagstiftning om man så vill. Men vi ser också att det inte räcker.

Vi ser att det är alldeles nödvändigt för oss att ha en något starkare stat, som faktiskt tar ansvar för vår utbildning, vård och omsorg, infrastruktur osv.

För det är nu en gång så, att ska man ha ansvar, behöver man också makt. Som enskilda individer i ett samhälle som inte tar ansvar för vården, kan vi bara ansvara för vår egen vård givet att vi har råd att köpa den vård vi behöver. Har vi inte råd med det, är det de facto inte möjligt för oss att ta det ansvaret, och vi får gå sjuka eller med illa läkta skador, och kanske till och med dö av det.

Om vi i ett samhälle, som inte tar ansvar för utbildning, inte har råd att köpa oss utbildning, kan vi inte ta ansvaret för vår utbildning för att vi saknar makt att göra det.

Därför behövs en central makt i samhället som är stark nog att ta detta ansvar. Därför köper jag inte HAX resonemang.

Samhället kan mycket väl ta ett sådant ansvar utan att för den skull bli totalitärt eller införa planekonomi. Det har fungerat i Sverige förut, det kan fungera igen. Vi kan ta ansvar för varandra, och en någorlunda stark stat är det nödvändiga verktyg vi behöver för att få jobbet gjort.

Äldrevård, arbetsmarknadslagar och ansvar

Läser den 4:e November i DN att Maria Larsson uppmanar vårdpersonalen att "visa civilkurage", apropå det specifika fallet på Koppargården i Stockholm där en larmrapport visar att varannan patient riskerar skador.

Om vi för ett ögonblick accepterar bilden av vårdpersonal som inte visar civilkurage, kanske vi ska ta och fundera lite kring varför vårdpersonalen inte visar något civilkurage?

Låt se om vi kan summera deras situation i några punkter:

• De har låg lön och låg status - ingen vill lyssna.
• De löper stor risk att förlora sin anställning om de uttalar sig kritiskt - inte bara genom att få sparken för illojalt beteende utan också genom att arbetsgivaren riskerar förlora kontraktet och därigenom riskerar också själva arbetstillfället gå förlorat. Även om en ny entreprenör tar över, är det inte precis självklart att en obekväm person får jobb där...
• Förlorad anställning betyder för den lågavlönade lågstatusarbetaren svårt att hitta nytt jobb - och för varje dag som går som arbetslös, desto mindre chans att få jobb igen. Man får kanske sitta på AMS och leka med färgade papperslappar.
• Förlorad anställning kan mycket väl leda till förlorad bostad.
• Förlorad bostad i Sverige betyder tack och adjö från samhällets sida.

Givet de förutsättningarna kan jag känna en viss förståelse för att man tvekar; vem läser inte sitt lönebesked och funderar över vad pengarna kan räcka till den här månaden? Hur skulle det kännas att stå utan varm och trygg bostad och söka skydd för det kalla regnet i en busskur? Eller för den delen i isande kyla, när gatlyktorna får snön att gnistra?

Men varför är det så lätt att förlora jobbet?

Jo, det är lätt att få sparken på grund av att vi har en svag arbetsmarknadslagstiftning i Sverige.

Den svaga arbetsmarknadslagstiftningen har historiska skäl; vi har av tradition haft starka fackföreningar i vårt land, så våra politiker har inte ansett någon stark lagstiftning nödvändig. Men nu står vi här med svaga fackföreningar och tvättade halsar. Och, tadaa - inga lagar som skyddar oss.

Arbetsgivaren befinner sig i en osäker situation eftersom det är ett privat företag med kniven på strupen som ska bedriva verksamhet, gå runt och helst inte ta betalt för sina tjänster.

Och mitt i detta står vår äldreminister Maria Larsson och säger att de vårdanställda måste visa civilkurage.

Då har vi alltså landat i det här med ansvar igen.

Vem ska ha det?

Maria Larsson tycker tydligen att vårdpersonalen, som har minst makt och minst förutsättningar att göra något åt saken, ska ha det. Vi får väl glädjas åt det lilla, att ansvaret inte åläggs de gamla. Även om de naturligtvis får bära det genom att lämnas att ligga i blöjor, som till en början är torra, sedan blir varma och blöta, och till slut kalla och blöta.

Men vill vi inte att samhället ska ha något ansvar? Borde inte offentlig verksamhet drivas i offentlig regi? Borde inte vården få kosta pengar? Borde inte arbetstagarna få känna sig trygga nog att kunna kritisera dåliga förhållanden? Borde man inte få känna sig trygg i att ha sin tillvaro ordnad, oavsett om man förlorar sin anställning eller ej?

Det är för många problem med att låta privata företag sköta det offentliga, och inga vinster. De "vinster" som möjligen skulle kunna hävdas är att det går åt mindre pengar på just den budgetposten, utgifter för offentlig verksamhet. Men detta är en typ av "besparingar", som i verkligheten kostar mer än de smakar.

Om jag får göra en liten utsvävning: vårt brandförsvar måste idag rikta in sig helt och hållet på att rädda liv. De skulle kunna ägna sig åt förebyggande arbete (utöver det som lagen kräver), och om de hade tillräckligt med personal och utrustning skulle de också kunna försöka rädda fast egendom när olyckan väl är framme.

Men de resurserna ges inte, eftersom "brandförsvar" av kommunerna ses som en ren utgiftspost.

Och därmed går enorma värden förlorade varje gång det brinner, och det kostar enorma summor för samhälle och företag att återställa. De enda som vinner på detta är försäkringsbolagen, som får större omsättning. (Mer utbetald ersättning innebär inte mindre vinst för försäkringsbolagen, utan högre försäkringspremier för försäkringstagarna.)

På motsvarande sätt fungerar det med vård och omsorg, om våra barn får dåligt omhändertagande och en dålig start på livet kommer de att få svårt med, och kanske inte heller vara så intresserade av, att försörja sin föräldrageneration när den blir gammal; psykiskt sjuka som självmedicinerar begår små och större brott som kostar, kostar, kostar. Som om det inte vore nog med deras egna tragedier.

Om vi inte kan hålla barnen borta från knark och/eller kriminalitet genom att vara goda förebilder, ge dem en vettig och meningsfull fritid, ge dem en utbildning som de har en vettig chans att klara av och som faktiskt förbereder dem för vuxenlivet, kommer de att kosta samhället miljoner och åter miljoner - per person. Och år.

För att samhället ska fungera måste samhället ta ansvar. Om vården ska fungera måste det finnas ett samhälle som inte bara ställer krav, utan också följer upp och kontrollerar. Detta oavsett om vårdgivaren är en privat entreprenör eller en offentlig verksamhet. Anställda måste känna sig trygga i att kunna kritisera sina arbetsgivare - i alla företag. Annars har vi snart fattiga som vadar i kemikalier, likt indiska textilindustriarbetare som får sina ben bortfrätta. Människor måste känna sig trygga i att kunna leva i en ordnad tillvaro, även om de inte har jobb.

Civilkurage i all ära, men jag undrar om det Maria Larsson efterlyser inte egentligen är en Svensk version av Occupy Wall Street eller arabvåren.

What goes around, comes around.