Om vi för ett ögonblick accepterar bilden av vårdpersonal som inte visar civilkurage, kanske vi ska ta och fundera lite kring varför vårdpersonalen inte visar något civilkurage?
Låt se om vi kan summera deras situation i några punkter:
- De har låg lön och låg status - ingen vill lyssna.
- De löper stor risk att förlora sin anställning om de uttalar sig kritiskt - inte bara genom att få sparken för illojalt beteende utan också genom att arbetsgivaren riskerar förlora kontraktet och därigenom riskerar också själva arbetstillfället gå förlorat. Även om en ny entreprenör tar över, är det inte precis självklart att en obekväm person får jobb där...
- Förlorad anställning betyder för den lågavlönade lågstatusarbetaren svårt att hitta nytt jobb - och för varje dag som går som arbetslös, desto mindre chans att få jobb igen. Man får kanske sitta på AMS och leka med färgade papperslappar.
- Förlorad anställning kan mycket väl leda till förlorad bostad.
- Förlorad bostad i Sverige betyder tack och adjö från samhällets sida.
Men varför är det så lätt att förlora jobbet?
Jo, det är lätt att få sparken på grund av att vi har en svag arbetsmarknadslagstiftning i Sverige.
Den svaga arbetsmarknadslagstiftningen har historiska skäl; vi har av tradition haft starka fackföreningar i vårt land, så våra politiker har inte ansett någon stark lagstiftning nödvändig. Men nu står vi här med svaga fackföreningar och tvättade halsar. Och, tadaa - inga lagar som skyddar oss.
Arbetsgivaren befinner sig i en osäker situation eftersom det är ett privat företag med kniven på strupen som ska bedriva verksamhet, gå runt och helst inte ta betalt för sina tjänster.
Och mitt i detta står vår äldreminister Maria Larsson och säger att de vårdanställda måste visa civilkurage.
Då har vi alltså landat i det här med ansvar igen.
Vem ska ha det?
Maria Larsson tycker tydligen att vårdpersonalen, som har minst makt och minst förutsättningar att göra något åt saken, ska ha det. Vi får väl glädjas åt det lilla, att ansvaret inte åläggs de gamla. Även om de naturligtvis får bära det genom att lämnas att ligga i blöjor, som till en början är torra, sedan blir varma och blöta, och till slut kalla och blöta.
Men vill vi inte att samhället ska ha något ansvar? Borde inte offentlig verksamhet drivas i offentlig regi? Borde inte vården få kosta pengar? Borde inte arbetstagarna få känna sig trygga nog att kunna kritisera dåliga förhållanden? Borde man inte få känna sig trygg i att ha sin tillvaro ordnad, oavsett om man förlorar sin anställning eller ej?
Det är för många problem med att låta privata företag sköta det offentliga, och inga vinster. De "vinster" som möjligen skulle kunna hävdas är att det går åt mindre pengar på just den budgetposten, utgifter för offentlig verksamhet. Men detta är en typ av "besparingar", som i verkligheten kostar mer än de smakar.
Om jag får göra en liten utsvävning: vårt brandförsvar måste idag rikta in sig helt och hållet på att rädda liv. De skulle kunna ägna sig åt förebyggande arbete (utöver det som lagen kräver), och om de hade tillräckligt med personal och utrustning skulle de också kunna försöka rädda fast egendom när olyckan väl är framme.
Men de resurserna ges inte, eftersom "brandförsvar" av kommunerna ses som en ren utgiftspost.
Och därmed går enorma värden förlorade varje gång det brinner, och det kostar enorma summor för samhälle och företag att återställa. De enda som vinner på detta är försäkringsbolagen, som får större omsättning. (Mer utbetald ersättning innebär inte mindre vinst för försäkringsbolagen, utan högre försäkringspremier för försäkringstagarna.)
På motsvarande sätt fungerar det med vård och omsorg, om våra barn får dåligt omhändertagande och en dålig start på livet kommer de att få svårt med, och kanske inte heller vara så intresserade av, att försörja sin föräldrageneration när den blir gammal; psykiskt sjuka som självmedicinerar begår små och större brott som kostar, kostar, kostar. Som om det inte vore nog med deras egna tragedier.
Om vi inte kan hålla barnen borta från knark och/eller kriminalitet genom att vara goda förebilder, ge dem en vettig och meningsfull fritid, ge dem en utbildning som de har en vettig chans att klara av och som faktiskt förbereder dem för vuxenlivet, kommer de att kosta samhället miljoner och åter miljoner - per person. Och år.
För att samhället ska fungera måste samhället ta ansvar. Om vården ska fungera måste det finnas ett samhälle som inte bara ställer krav, utan också följer upp och kontrollerar. Detta oavsett om vårdgivaren är en privat entreprenör eller en offentlig verksamhet. Anställda måste känna sig trygga i att kunna kritisera sina arbetsgivare - i alla företag. Annars har vi snart fattiga som vadar i kemikalier, likt indiska textilindustriarbetare som får sina ben bortfrätta. Människor måste känna sig trygga i att kunna leva i en ordnad tillvaro, även om de inte har jobb.
Civilkurage i all ära, men jag undrar om det Maria Larsson efterlyser inte egentligen är en Svensk version av Occupy Wall Street eller arabvåren.
What goes around, comes around.
