Vad är det som skiljer bra lagar från dåliga?
Det finns nog många svar på den frågan, men här tänkte jag försöka begränsa mig till en särskild aspekt.
Man hör emellanåt folk ondgöra sig över "morallagar" (jag har gjort det själv), och kan då rätteligen invända att alla lagar bygger på, och uttrycker, en moral.
Vi har lagar som försvaras av våra politiker med att de "sänder signaler" om vad samhället anser godtagbart och inte.
Delar av narkotikalagstiftningen utgör ett bra exempel på detta; det är förbjudet att ha narkotika i sin kropp, och fördelen med detta skulle enligt förespråkare vara att det "sänder rätt signaler" till missbrukare och andra.
Nackdelen är att farbror blå kan suga in vem som helst till närmsta polisstation för förnedrande drogtester under förevändning att man "verkar påverkad".
En möjlighet som vissa blå farbröder inte är sena att utnyttja i vad som egentligen är olaga hot, otillbörlig påverkan eller hur det nu kan rubriceras.
Så, hur ser man på den här problematiken ur ett ideologiskt perspektiv?
Det är allmänt vedertaget att lagstiftningen i en demokrati i stort måste motsvara folkets moral. Annars uppfattas den inte som legitim och då förlorar inte bara lagen, utan hela rättsväsendet, sin legitimitet. Det går i vissa fall att förändra folks moral genom att stifta lagar som för tillfället går mot opinionen; lagen om barnaga är ett exempel på detta.
Men detta skulle aldrig ha fungerat om man inte lyckats skapa en opinion som gick i linje med lagen efter dess införande.
Vad är då lagens uppgift?
Som det nu ser ut är den att, när ett brott är begånget, i det fall då gärningsman kan bevisas skyldig för brottet, bestraffa denne. Rättsprocessen måste kunna accepteras av folket, därför får t.ex. domare inte vara jäviga, rättegången måste vara rättvis och väga in all bevisning, oavsett om den talar för eller mot den åtalades skuld.
Och även allt detta måste, i stort, överensstämma med folkets moral.
Men när lagstiftaren stiftar en lag som ska "sända signaler", riskerar man att vända på steken. I stället för att lagen utgår från folket och är i folkets tjänst, riskerar man då att få lagar som utgår ifrån makten och är i maktens tjänst.
Och då kan man få situationer som med narkotikalagstiftningen, som ger polisen ett kryphål som kan utnyttjas för att trakassera hederligt folk på godtyckliga grunder.
Och signalen som verkligen når fram till missbrukaren är inte bara "det är inte ok att knarka", utan dessutom "du är nu paria; vi vill inte besväras av dig; vill du slippa stryk, bli osynlig".
Hur detta ska hjälpa några missbrukare ur sitt missbruk, förstår inte jag. Jag kan bara torrt konstatera att det inte fungerar, alls. Däremot är det ett effektivt sätt att hålla missbrukarna fast i kriminalitet och missbruk.
Liknande problem uppstår lätt när lagstiftaren får för sig att stifta lagar för att förebygga brott.
Men problemet med både signalerande lagar och förebyggande lagar är, att så snart de inte överensstämmer med individens moral, begår individen brott. Individen stannar nämligen inte upp för att slå upp vad lagboken säger om en handling innan den utförs. Det är individens egen moral som avgör. Och därför blir det väldigt praktiskt om lagen, som sagt var, speglar folkets moral.
Så den här typen av lagar kan bara anses fungera om syftet är att kriminalisera den del av befolkningen, vars moral skiljer sig från lagstiftarens. Något annat kan de knappast åstadkomma.
