Det känns lite som att jag håller på att muta in reviret "saker som borde vara självklara".
Och så är det, det finns så många saker som borde vara självklara, men som ändå inte tycks vara det.
Så. Idag är ämnet förankring, närmare bestämt att förankra beslut. Ett begrepp som har förvanskats av chefer och andra ledare som kanske inte haft som högsta prioritet att vara ärliga i sin retorik.
Så låt oss en gång för alla reda ut vad förankring innebär och vad det inte innebär.
Vi börjar utan negation, dvs. med vad förankring faktiskt innebär. Det är löjligt enkelt egentligen.
Förankring är helt enkelt att låta dem, som påverkas av ett beslut, delta i beslutet.
Konstigare än så är det faktiskt inte.
Så till vad förankring inte är.
Förankring är inte att en liten elit fattar ett beslut som rör en större grupp personer, som eliten sedan försöker övertyga om förträffligheten i sitt beslut.
Ett sådant beteende leder självklart och osvikligt till att de som inte varit delaktiga i beslutet känner att deras potentiellt mycket värdefulla insikter förbisetts, och med stor säkerhet blir den beslutsfattande elitens svurna fiender.
Ändå hör man lite då och då folk som talar om att fatta beslut först och förankra hos dem det berör sedan.
Jag undrar varje gång hur de tänker.
