USAs president Barack Obama har idag hållit ett tal där han gör klart att NSAs övervakning ska begränsas, men samtidigt påstår han att övervakningen är nödvändig och viktig och slår fast att övervakningen både inrikes och utrikes kommer att fortsätta.
Samtidigt finns rapporter som talar ett tydligt språk: massövervakningen ger nästan ingenting.
Det som saknas här är en grundläggande insikt om att övervakningen i sig är skadlig. Mycket skadlig.
Den får oss nämligen att börja undra. Undra vad som kan tänkas fastna i trålarna, och vad som kan tänkas slinka igenom deras garn.
När vi undrar vad som är misstänkt — det vet vi förstås inget om — så börjar vi med det som kallas självcensur.
Vi anpassar vårt beteende så att vi inte ska väcka misstankar. Och då börjar vi skala bort saker som egentligen är helt oskyldiga, men kan se misstänkta ut, när någon annan betraktar det utan att känna till helheten.
För om betraktaren vill se något dåligt — vilket betraktaren vill — så kommer betraktaren att se något dåligt, och mer än gärna bortse från allt vad logik och sunt förnuft heter för bilden av det dåliga. För det är den bilden hen söker.
Tycker du att det låter otrevligt? Då har jag en ännu obehagligare överraskning i rockärmen.
När vi börjar censurera oss själva så kommer vi så småningom att göra det vi alltid gör när vi tillägnar oss ett nytt beteende: vi gör det till en rutin, en vana, något vi inte reflekterar över. Det innebär att vi slutar tänka "farliga" tankar, tankar som kan få oss att bete oss misstänkt.
Huruvida Barack Obama är medveten om detta eller ej, kan jag inte spekulera i. Men en sak tycker jag framstår ganska klart: vad han än säger, så är resultatet inte värt priset. Inte någonstans i närheten.
För svenskt vidkommande, så är terrorism ett icke-problem i vårt land. Det händer helt enkelt inte. Så vad är FRAs spaning bra för? Ingenting alls.
Vi skapar ett mini-Kina här i Sverige för ingenting.
Alls.
