I ja-sidans kampanj inför folkomröstningen om inträde i EU tyckte man om att smutskasta nej-sidan med allehanda osakliga och inkorrekta argument.
Ett som har överlevt in i våra dagar är det falska påståendet att en EU-kritisk hålling är synonym med "Europafientlighet" eller ovillighet till internationellt samarbete. Ett annat är synen på EU som fredsprojekt.
Låt oss ta det hela pedagogiskt:
EU är inte Europa. Europa är inte EU. Varken EU eller Europa är eller representerar de enda tänkbara samarbetspartners vi kan hitta i världen.
Man kan alltså vara kritisk mot EU utan att för den skull vara kritisk mot Europa, man kan vara kritisk till att ha enbart inomeuropeiskt samarbete utan att för den skull vara mot internationellt samarbete som sådant, eller för den delen mot inomeuropeiskt samarbete som sådant.
EU har potential att säkra ett fredligt Europa. EU har också potential att utlösa nästa stora europeiska krig. EU – eller ska jag kanske säga EMU – är inte helt oskyldigt till de nazistiska strömningarna i exempelvis Grekland.
EMU är ett idiotprojekt där ett antal länder med helt olika ekonomiska förutsättningar ska samsas om en och samma valuta, euron. Märkligt nog har de rikaste länderna mest att säga till om i samarbetet och märkligt nog verkar EMU passa Europas rikaste länder bäst. Medlemsländerna i södra Europa verkar däremot ha svårt att skörda frukterna av euron. Se där en krutdurk i Europa. Skapad av EU.
EU är problematiskt ur andra perspektiv också. Själva organisationen har stora demokratiska problem.
Vi har dels ministerrådet, vars främsta funktion tycks vara att ge ministrarna en möjlighet att skylla ifrån sig sina dumheter på ministrarna från de andra medlemsländerna. Men ett betydligt större problem är kommissionen, som sätter parlamentets agenda.
Kommissionärerna väljs för det första inte direkt av folket utan det är regeringarna som väljer kommissionärerna. Så det finns ett indirekt mandat, men om vi är missnöjda med Cecilia Malmströms ljugande och manipulerande å lobbyisternas vägnar, så kan vi inte avsätta henne med mindre än att vi går man ur huse och ställer till med ett sjuhelvetes liv, tills våra folkvalda blir rädda för att inte komma undan med att ge henne jobbet igen. Och det kommer knappast att hända, eller hur?
Demokratiskt underskott comes to mind.
Ett annat stort problem är att våra europeiska grannländer inte har en tillstymmelse till samma tradition av öppenhet som vi har i Sverige. En öppenhet som är nödvändig för att vi ska kunna fatta ett informerat beslut när vi går till valurnan. En öppenhet som Sveriges riksdag nyligen bestämt sig för att tumma på – för att anpassa sig till EU.