Pär Ström har ju lyckats gå och få sig lite uppmärksamhet nu igen. Den här gången har han visst blivit hotad och tackar därför för sig som debattör.
Reaktionen var minst sagt förutsägbar; ett antal kvinnor hälsade honom i princip välkommen till deras vardag.
Och någon frågade rakt ut vad andra i en chatt tyckte om Ströms jämställdism, och jag svarade kort och gott att jag tyckte det var trams. Jag ombads utveckla det hela, och här är min utveckling.
Jag tänkte jämföra med en annan tanketradition som gör en liknande tankevurpa som den som gör Pär Ströms trams till just trams.
När man talar om frihet brukar man skilja på negativ och positiv frihet.
Negativ frihet betyder inte "dålig frihet" utan att det är en frihet som består i att ingen hindrar dig från att göra vad det nu är du vill göra.
Positiv frihet betyder inte att det är en "bra frihet" utan att du har makt att göra vad det nu är du vill göra.
Det finns en idétradition som hävdar att negativ frihet är allt människan behöver, sedan är det upp till var och en att ta ansvar för sig och sitt liv, vara sin egen lyckas smed och skapa sig den tillvaro hen vill ha.
Låt mig illustrera med en bild i tankevärlden; anta att tio personer med likvärdiga kläder får en varsin ryggsäck med ett överlevnadskit, släpp ut dem i skogen. De har negativ frihet, och lite positiv frihet också tack vare ryggsäcken och dess kit. Alla tio borde således kunna klara sig lika bra, och de som klarar sig sämre kan avskrivas som lata och får skylla sig själva.
Det är bara det att en av de är tio vältränad, normalfungerande och har, till skillnad mot de andra, stora kunskaper om hur man klarar sig i vildmarken.
En annan har downs syndrom. En tredje har hela sitt liv fått höra att hon ingenting duger till, och tror på det, och väger 110 kg.
Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna; de som förespråkar att det räcker med negativ frihet, gör förenklingen att alla därmed har samma förutsättningar.
Så är det naturligtvis inte.
Och Pär Ström gör exakt samma tankevurpa med sin jämställdism; han förutsätter att kvinnor har samma förutsättningar som män.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har ett socialt klimat där kvinnor och män har olika förväntningar på sig.
Sådana som kanske är mindre viktiga är att pojkar förväntas gilla blått och flickor förväntas gilla rosa.
Till de förväntingar som har större betydelse kan nämnas att kvinnor förväntas nöja sig med lägre lön, förväntas ge männen mer plats i det sociala samlivet, förväntas servera män kaffe, förväntas agera mammor till allt och alla överallt.
Och detta inpräntas i oss alla, män som kvinnor, från tidigaste barndomen. Det speglas i vårt samhälle; män förväntas exempelvis vara hårda och beslutsamma, kvinnor förväntas vara milda och omhändertagande.
Vår lagstiftning och juridiska praxis är hårresande i många avseenden, inte minst när det gäller könsrelaterade frågor. Kvinnomisshandel är ett begrepp, men män som misshandlas av kvinnor talas det knappt om. Mödrar får ofta ensam vårdnad om barnen vid separation; fäder får det nästan aldrig. Kvinnor våldtas, men inte män. Våldtäktsoffer tillfrågas vad de haft för kläder på sig innan våldtäkten, trots att detta inte kan ha någon som helst relevans för skuldfrågan. Svarta trosor eller trosor med spets är tydligen ett halvt ja till alla män i världen. Och även om detta är så sjukt att man knappt kan tro att det är sant, är det så vårt rättssystem fungerar.
I arbetslivet accepterar kvinnor att bli åsidosatta för män som vill göra karriär. Eller, accepterar och accepterar, de knyter sina nävar i fickorna och spyr galla när ingen på jobbet hör, men männen som föst dem åt sidan fortsätter uppåt på sina karriärsstegar och kvinnorna blir kvar vid sin läst.
Kvinnor torkar skit och byter blöjor, lyfter tungt, städar, lagar mat till barn och gamla. De sköter den tråkiga administrationen på kontoren, de diskar kaffemuggar och kvarlämnade bestick i fikarummen.
När kvinnor samarbetar med män, tar de ofta på sig de tråkiga arbetsuppgifterna som också måste göras, medan männen tar för sig av sådant som är roligt och ger uppmärksamhet.
Och inget av detta beror på att kvinnor eller män är lata och får skylla sig själva, ytterst lite beror på att representanter för det ena könet är elaka eller onda. Det beror på att sociala mönster är svåra att vara medveten om, känna igen och, framför allt, att bryta.
Hur många gånger har vi inte i efterhand formulerat de där dräpande svaren vi inte kom på när vi blev överkörda av någon idiot?
Och varför kom vi inte på dem där och då?
Ofta var det just för att det sociala mönstret dikterade för oss hur vi skulle reagera, hur arga vi än blev, eller, om vi befann oss på den andra sidan, hur mycket vi än ångrade oss i efterhand.
Vi har inte samma förutsättningar. Detta är det första man måste förstå, om man vill kunna föra en civiliserad jämställdhetsdebatt.
Och, för den delen, om man vill kunna föra en civiliserad debatt om frihet och social rättvisa.
söndag 11 november 2012
fredag 12 oktober 2012
Nobels fredspris har mist sin glans
Tänk att man inte kan få leva en dag utan att ta sig för pannan.
Idag har alltså årets Nobelfredspristagare annonserats.
Det blev inte Putin, det blev inte Berlusconi, Obama har redan fått det. Men du kan inte andas ut för det.
Det blev ännu värre.
Det blev... EU.
Ja, du läste rätt. De förbannade idioterna har utsett EU till årets fredspristagare.
Obama blev en rejäl black om foten, det var ett solklart misstag att utse en pristagare för vilken det återstod att visa vad han gick för. Och Obama misslyckades verkligen med att i efterhand förtjäna sitt pris. Eller, ja, ingen kan väl påstå att han hade några förpliktelser utöver sina vallöften, men å andra sidan vore han väl inte politiker om han hade hållit dem. Jag säger, Guantanamo.
Och nu alltså, EU.
EU, som så när lyckats orsaka ett nytt krig i Europa med sin finanspolitik. Nord mot syd. Angela Merkel blir utbuad i Grekland. Hurra vilka goda vänner vi alla är.
EU, som är en skendemokratisk institution, som tycks se det som sin uppgift att motverka demokrati och frihet med alla till buds stående medel.
Jag längtar efter en ny tid. Jag längtar efter att få leva en hel dag utan att behöva se mänskligheten nå nya lågvattenmärken.
Idag har alltså årets Nobelfredspristagare annonserats.
Det blev inte Putin, det blev inte Berlusconi, Obama har redan fått det. Men du kan inte andas ut för det.
Det blev ännu värre.
Det blev... EU.
Ja, du läste rätt. De förbannade idioterna har utsett EU till årets fredspristagare.
Obama blev en rejäl black om foten, det var ett solklart misstag att utse en pristagare för vilken det återstod att visa vad han gick för. Och Obama misslyckades verkligen med att i efterhand förtjäna sitt pris. Eller, ja, ingen kan väl påstå att han hade några förpliktelser utöver sina vallöften, men å andra sidan vore han väl inte politiker om han hade hållit dem. Jag säger, Guantanamo.
Och nu alltså, EU.
EU, som så när lyckats orsaka ett nytt krig i Europa med sin finanspolitik. Nord mot syd. Angela Merkel blir utbuad i Grekland. Hurra vilka goda vänner vi alla är.
EU, som är en skendemokratisk institution, som tycks se det som sin uppgift att motverka demokrati och frihet med alla till buds stående medel.
Jag längtar efter en ny tid. Jag längtar efter att få leva en hel dag utan att behöva se mänskligheten nå nya lågvattenmärken.
måndag 1 oktober 2012
Bra lagar, dåliga lagar
Vad är det som skiljer bra lagar från dåliga?
Det finns nog många svar på den frågan, men här tänkte jag försöka begränsa mig till en särskild aspekt.
Man hör emellanåt folk ondgöra sig över "morallagar" (jag har gjort det själv), och kan då rätteligen invända att alla lagar bygger på, och uttrycker, en moral.
Vi har lagar som försvaras av våra politiker med att de "sänder signaler" om vad samhället anser godtagbart och inte.
Delar av narkotikalagstiftningen utgör ett bra exempel på detta; det är förbjudet att ha narkotika i sin kropp, och fördelen med detta skulle enligt förespråkare vara att det "sänder rätt signaler" till missbrukare och andra.
Nackdelen är att farbror blå kan suga in vem som helst till närmsta polisstation för förnedrande drogtester under förevändning att man "verkar påverkad".
En möjlighet som vissa blå farbröder inte är sena att utnyttja i vad som egentligen är olaga hot, otillbörlig påverkan eller hur det nu kan rubriceras.
Så, hur ser man på den här problematiken ur ett ideologiskt perspektiv?
Det är allmänt vedertaget att lagstiftningen i en demokrati i stort måste motsvara folkets moral. Annars uppfattas den inte som legitim och då förlorar inte bara lagen, utan hela rättsväsendet, sin legitimitet. Det går i vissa fall att förändra folks moral genom att stifta lagar som för tillfället går mot opinionen; lagen om barnaga är ett exempel på detta.
Men detta skulle aldrig ha fungerat om man inte lyckats skapa en opinion som gick i linje med lagen efter dess införande.
Vad är då lagens uppgift?
Som det nu ser ut är den att, när ett brott är begånget, i det fall då gärningsman kan bevisas skyldig för brottet, bestraffa denne. Rättsprocessen måste kunna accepteras av folket, därför får t.ex. domare inte vara jäviga, rättegången måste vara rättvis och väga in all bevisning, oavsett om den talar för eller mot den åtalades skuld.
Och även allt detta måste, i stort, överensstämma med folkets moral.
Men när lagstiftaren stiftar en lag som ska "sända signaler", riskerar man att vända på steken. I stället för att lagen utgår från folket och är i folkets tjänst, riskerar man då att få lagar som utgår ifrån makten och är i maktens tjänst.
Och då kan man få situationer som med narkotikalagstiftningen, som ger polisen ett kryphål som kan utnyttjas för att trakassera hederligt folk på godtyckliga grunder.
Och signalen som verkligen når fram till missbrukaren är inte bara "det är inte ok att knarka", utan dessutom "du är nu paria; vi vill inte besväras av dig; vill du slippa stryk, bli osynlig".
Hur detta ska hjälpa några missbrukare ur sitt missbruk, förstår inte jag. Jag kan bara torrt konstatera att det inte fungerar, alls. Däremot är det ett effektivt sätt att hålla missbrukarna fast i kriminalitet och missbruk.
Liknande problem uppstår lätt när lagstiftaren får för sig att stifta lagar för att förebygga brott.
Men problemet med både signalerande lagar och förebyggande lagar är, att så snart de inte överensstämmer med individens moral, begår individen brott. Individen stannar nämligen inte upp för att slå upp vad lagboken säger om en handling innan den utförs. Det är individens egen moral som avgör. Och därför blir det väldigt praktiskt om lagen, som sagt var, speglar folkets moral.
Så den här typen av lagar kan bara anses fungera om syftet är att kriminalisera den del av befolkningen, vars moral skiljer sig från lagstiftarens. Något annat kan de knappast åstadkomma.
Det finns nog många svar på den frågan, men här tänkte jag försöka begränsa mig till en särskild aspekt.
Man hör emellanåt folk ondgöra sig över "morallagar" (jag har gjort det själv), och kan då rätteligen invända att alla lagar bygger på, och uttrycker, en moral.
Vi har lagar som försvaras av våra politiker med att de "sänder signaler" om vad samhället anser godtagbart och inte.
Delar av narkotikalagstiftningen utgör ett bra exempel på detta; det är förbjudet att ha narkotika i sin kropp, och fördelen med detta skulle enligt förespråkare vara att det "sänder rätt signaler" till missbrukare och andra.
Nackdelen är att farbror blå kan suga in vem som helst till närmsta polisstation för förnedrande drogtester under förevändning att man "verkar påverkad".
En möjlighet som vissa blå farbröder inte är sena att utnyttja i vad som egentligen är olaga hot, otillbörlig påverkan eller hur det nu kan rubriceras.
Så, hur ser man på den här problematiken ur ett ideologiskt perspektiv?
Det är allmänt vedertaget att lagstiftningen i en demokrati i stort måste motsvara folkets moral. Annars uppfattas den inte som legitim och då förlorar inte bara lagen, utan hela rättsväsendet, sin legitimitet. Det går i vissa fall att förändra folks moral genom att stifta lagar som för tillfället går mot opinionen; lagen om barnaga är ett exempel på detta.
Men detta skulle aldrig ha fungerat om man inte lyckats skapa en opinion som gick i linje med lagen efter dess införande.
Vad är då lagens uppgift?
Som det nu ser ut är den att, när ett brott är begånget, i det fall då gärningsman kan bevisas skyldig för brottet, bestraffa denne. Rättsprocessen måste kunna accepteras av folket, därför får t.ex. domare inte vara jäviga, rättegången måste vara rättvis och väga in all bevisning, oavsett om den talar för eller mot den åtalades skuld.
Och även allt detta måste, i stort, överensstämma med folkets moral.
Men när lagstiftaren stiftar en lag som ska "sända signaler", riskerar man att vända på steken. I stället för att lagen utgår från folket och är i folkets tjänst, riskerar man då att få lagar som utgår ifrån makten och är i maktens tjänst.
Och då kan man få situationer som med narkotikalagstiftningen, som ger polisen ett kryphål som kan utnyttjas för att trakassera hederligt folk på godtyckliga grunder.
Och signalen som verkligen når fram till missbrukaren är inte bara "det är inte ok att knarka", utan dessutom "du är nu paria; vi vill inte besväras av dig; vill du slippa stryk, bli osynlig".
Hur detta ska hjälpa några missbrukare ur sitt missbruk, förstår inte jag. Jag kan bara torrt konstatera att det inte fungerar, alls. Däremot är det ett effektivt sätt att hålla missbrukarna fast i kriminalitet och missbruk.
Liknande problem uppstår lätt när lagstiftaren får för sig att stifta lagar för att förebygga brott.
Men problemet med både signalerande lagar och förebyggande lagar är, att så snart de inte överensstämmer med individens moral, begår individen brott. Individen stannar nämligen inte upp för att slå upp vad lagboken säger om en handling innan den utförs. Det är individens egen moral som avgör. Och därför blir det väldigt praktiskt om lagen, som sagt var, speglar folkets moral.
Så den här typen av lagar kan bara anses fungera om syftet är att kriminalisera den del av befolkningen, vars moral skiljer sig från lagstiftarens. Något annat kan de knappast åstadkomma.
måndag 24 september 2012
Hur man föder fanatism
I morse såg jag en beklämmande bild. Jag tänker inte ens länka den, det behövs inte; den föreställde nämligen bara text, och texten var:
Det som verkligen stör mig är de andra påståendena i meningen.
Vi börjar med det implicita påståendet att kapitalism inte orsakar problem. Eftersom det inte är specificerat vilka problem det gäller, blir tolkningen att det gäller alla problem, det vill säga implikationen blir att kapitalismen inte orsakar några som helst problem över huvud taget.
Sedan har vi påståendet att problemen orsakas av styrande. I det här fallet tolkas alltså inte "government" som någon specifik regering utan det en regering ägnar sig åt - styrning.
Återigen, inga specifika problem, utan alla.
Detta är naturligtvis att överförenkla och förvanska verkligheten in absurdum.
Kapitalism orsakar de facto problem, det är bara att se sig om en liten stund. Ta en godtycklig finanskris; man kan skylla på regeringar bäst man vill, men hade vi inte haft kapitalism skulle finanskriser av det slag vi sett de facto inte ha kunnat uppstå. Observera att jag inte säger att kapitalism är ond eller roten till all ondska eller något sådant, jag konstaterar bara att den inte är problemfri. Det kan vi väl vara överens om?
Och om vi ska gå över till styrningen, är det solklart att finanskriserna uppstår på grund av att man styr för litet, snarare än att man styr för mycket.
Alan Greenspan & co slogs stenhårt för att hindra varje form av styrnande åtgärd från amerikanska myndigheters sida från att nå finansmarknaden. De lyckades väldigt bra med det. Så bra att USA fick en finanskris 2008. Greenspan medgav själv senare i kongressförhör att en tung orsak till krisen var just bristen på reglering och att han och hans lierade helt enkelt haft fel. Detta finns dokumenterat i Frontlines film "The Warning". Går man längre bakåt i tiden var finansmarknaden i 20-talets USA fantastiskt fri. Så fri att man fick låna pengar för att köpa aktier. Ridå.
Jag förespråkar inte planekonomi eller något annat galet, jag är för en i grunden fri marknad, men som regleras på så vis att det blir möjligt för små aktörer att etablera sig och frodas på den.
Men den här typen av populistiska slogans stimulerar till ett fanatiskt tankesätt, en slags våt dröm om att om man bara släpper allt fritt så blir allt bra.
Det är en vacker tanke, men den fungerar inte i praktiken.
If I had a dollar for every time capitalism was blamed for the problems caused by government I'd be a fat filmmaker with a baseball capDet jag finner beklämmande är inte i första hand den mobbar-vibranta referensen till Michael Moore, vilket i och för sig är osmakligt.
Det som verkligen stör mig är de andra påståendena i meningen.
Vi börjar med det implicita påståendet att kapitalism inte orsakar problem. Eftersom det inte är specificerat vilka problem det gäller, blir tolkningen att det gäller alla problem, det vill säga implikationen blir att kapitalismen inte orsakar några som helst problem över huvud taget.
Sedan har vi påståendet att problemen orsakas av styrande. I det här fallet tolkas alltså inte "government" som någon specifik regering utan det en regering ägnar sig åt - styrning.
Återigen, inga specifika problem, utan alla.
Detta är naturligtvis att överförenkla och förvanska verkligheten in absurdum.
Kapitalism orsakar de facto problem, det är bara att se sig om en liten stund. Ta en godtycklig finanskris; man kan skylla på regeringar bäst man vill, men hade vi inte haft kapitalism skulle finanskriser av det slag vi sett de facto inte ha kunnat uppstå. Observera att jag inte säger att kapitalism är ond eller roten till all ondska eller något sådant, jag konstaterar bara att den inte är problemfri. Det kan vi väl vara överens om?
Och om vi ska gå över till styrningen, är det solklart att finanskriserna uppstår på grund av att man styr för litet, snarare än att man styr för mycket.
Alan Greenspan & co slogs stenhårt för att hindra varje form av styrnande åtgärd från amerikanska myndigheters sida från att nå finansmarknaden. De lyckades väldigt bra med det. Så bra att USA fick en finanskris 2008. Greenspan medgav själv senare i kongressförhör att en tung orsak till krisen var just bristen på reglering och att han och hans lierade helt enkelt haft fel. Detta finns dokumenterat i Frontlines film "The Warning". Går man längre bakåt i tiden var finansmarknaden i 20-talets USA fantastiskt fri. Så fri att man fick låna pengar för att köpa aktier. Ridå.
Jag förespråkar inte planekonomi eller något annat galet, jag är för en i grunden fri marknad, men som regleras på så vis att det blir möjligt för små aktörer att etablera sig och frodas på den.
Men den här typen av populistiska slogans stimulerar till ett fanatiskt tankesätt, en slags våt dröm om att om man bara släpper allt fritt så blir allt bra.
Det är en vacker tanke, men den fungerar inte i praktiken.
söndag 2 september 2012
Intoleransens logik
Jag deltog i en tråd på facebook, en politisk het potatis dök upp i samtalet. Någon slängde in en kommentar att tråden plötsligt tycktes handla om något annat slags slödder. Någon reagerade på språkbruket.
Vi ser det här i många sammanhang. Slödder, förrädare, pack, horor, blattar, muppar, rassar, nassar. Invektiven som dyker upp i en föraktfull, gärna dräpande, kommentar.
Så jag tänkte: om jag skulle kalla någon slödder, vad skulle i så fall vara det som särskilde slöddret från oss andra?
I mitt fall skulle det nog i så fall tvunget bli intolerans.
Längre än så här resonerar man i allmänhet inte om man använder invektiven ovan. Men jag är nu lagd på ett annat vis.
För om jag är intolerant mot intoleranta, så blir jag, per min egen definition, slödder.
Den tankelapsus som kommer av att inte tänka det här extra steget, förefaller vanligt förekommande bland intoleranta och hatande människor. Det verkar finnas ett oändligt antal variationer på temat.
Har ni tänkt på hur rasister tenderar att själva visa upp de egenskaper de så desperat vill tillskriva invandrare eller muslimer? Hur feministhatare tenderar att bli precis de manschauvinister de känner sig så kränkta över att ha kallats för? Hur manliga homofober tenderar att visa upp en rädsla som får den fjollighet de föraktar hos bögar, att blekna? Hur kristna och muslimer som försöker bekämpa ondskan själva hemfaller åt extrem ondska? Hur religionshatare drar alla religiösa över en kam och själva bildar intoleranta sekter?
Sedan återstår frågan om hur man ska förhålla sig till att hela den här bloggposten, till syvende och sist, är en enda stor generalisering.
Men, innan du förolämpar någon nästa gång; försök se till att din förolämpning inte är en sten, och att din omgivning inte är ett glashus. Och, om du är politiskt engagerad, tänk på att du kan träffa ditt partis glashus också.
Vi ser det här i många sammanhang. Slödder, förrädare, pack, horor, blattar, muppar, rassar, nassar. Invektiven som dyker upp i en föraktfull, gärna dräpande, kommentar.
Så jag tänkte: om jag skulle kalla någon slödder, vad skulle i så fall vara det som särskilde slöddret från oss andra?
I mitt fall skulle det nog i så fall tvunget bli intolerans.
Längre än så här resonerar man i allmänhet inte om man använder invektiven ovan. Men jag är nu lagd på ett annat vis.
För om jag är intolerant mot intoleranta, så blir jag, per min egen definition, slödder.
Den tankelapsus som kommer av att inte tänka det här extra steget, förefaller vanligt förekommande bland intoleranta och hatande människor. Det verkar finnas ett oändligt antal variationer på temat.
Har ni tänkt på hur rasister tenderar att själva visa upp de egenskaper de så desperat vill tillskriva invandrare eller muslimer? Hur feministhatare tenderar att bli precis de manschauvinister de känner sig så kränkta över att ha kallats för? Hur manliga homofober tenderar att visa upp en rädsla som får den fjollighet de föraktar hos bögar, att blekna? Hur kristna och muslimer som försöker bekämpa ondskan själva hemfaller åt extrem ondska? Hur religionshatare drar alla religiösa över en kam och själva bildar intoleranta sekter?
Sedan återstår frågan om hur man ska förhålla sig till att hela den här bloggposten, till syvende och sist, är en enda stor generalisering.
Men, innan du förolämpar någon nästa gång; försök se till att din förolämpning inte är en sten, och att din omgivning inte är ett glashus. Och, om du är politiskt engagerad, tänk på att du kan träffa ditt partis glashus också.
onsdag 21 mars 2012
Ytterligare en spik i kistan
I morse, närmare bestämt kl. 7.15 den 21:a Mars 2012, var det "debatt" mellan Anna Troberg (PP), Johan Linander (C) och Johan Pehrson (FP), om datalagringsdirektivet (fortsättningsvis DLD).
Jag skriver "debatt" för det var, för Johans och Johans del, bara fråga om att upprepa gamla myter och missförstånd.
Jag börjar med Johan Linander. Hans argument för att rösta för DLD, var att vi måste följa lagar och regler och därför måste implementera EU:s direktiv.
Jag har två mycket tunga invändningar mot detta.
För det första, vem är det Johan Linander, i egenskap av riksdagsledamot, är vald att tjäna?
När man surfar in på riksdagens hemsida står följande text att finna, symptomatiskt nog ganska långt ned på sidan:
Å ena sidan, Sveriges folk. Å andra sidan, en församling där Sverige förvisso är representerat, men utgör en försvinnande liten minoritet. Varför dansar ordet "förräderi" i utkanten av mitt sinne?
För det andra, det finns något som heter EU:s deklaration om mänskliga rättigheter, och det finns en motsvarighet i FN.
Båda dessa deklarationer har vi förbundit oss till att följa, och själva poängen med att förbinda sig till att följa dem är just att hindra klåfingriga politiker från att fatta just precis den här typen av beslut.
Återigen fladdrar ordet "förräderi" förbi i mitt medvetande.
Så har vi vårt lilla sorgebarn, Johan Pehrson. Mannen som, på antiliberalt vis, vill lösa alla problem med mer batonger, hårdare lagar och straff, mer övervakning av oskyldiga, och sämre rättssäkerhet.
Han hävdar i sin okunnighet att DLD ska hjälpa oss att sätta dit grova brottslingar, och bara ska användas till det.
Det har påpekats för honom vid flertalet tillfällen att:
Just okunnighet och ointresse för fakta och ovilja att ta till sig kunskap förefaller vara Johan Pehrsons främsta karaktärsdrag.
Hur mycket brottsligheten har ökat på grund av våra regeringars politik, som tvingar våra rättsvårdande myndigheter att i allt större utsträckning ägna sig åt att jaga låtsasbrottslingar för låtsasbrott, är nog hopplöst att sia om, men brottslingarna gnuggar säkerligen sina händer och sänder en tacksamhetens tanke till herrar Pehrson och Linander. De få poliser som finns kommer garanterat att ha annat att göra än att lagföra riktiga brott.
Det som är riktigt skrämmande är att idag, den 21:a Mars 2012, ansåg tydligen en majoritet av våra riksdagsledamöter att dessa dumheter (i brist på bättre beskrivning) motiverade ett ja till att implementera DLD.
Låt oss se till att dessa okunniga, arroganta och oansvariga personer aldrig får förnyat förtroende att representera oss. Om du inte ser något bättre alternativ att rösta på, stanna hellre hemma. De kommer nämligen att fortsätta leda oss i fördärvet precis så länge vi låter dem leda oss.
Se också Piratpartiets pressmeddelande om omröstningen.
Jag skriver "debatt" för det var, för Johans och Johans del, bara fråga om att upprepa gamla myter och missförstånd.
Jag börjar med Johan Linander. Hans argument för att rösta för DLD, var att vi måste följa lagar och regler och därför måste implementera EU:s direktiv.
Jag har två mycket tunga invändningar mot detta.
För det första, vem är det Johan Linander, i egenskap av riksdagsledamot, är vald att tjäna?
När man surfar in på riksdagens hemsida står följande text att finna, symptomatiskt nog ganska långt ned på sidan:
"All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare"Detta känns som ett direkt hån, men det är lite vid sidan av ämnet. Åtminstone i teorin är det alltså så att Johan Linanders plikt och ansvar är att representera folket. I praktiken säger Johan Linander mer eller mindre rakt ut att han ser det som sin plikt att representera några klantiga byråkrater i Bryssel, som har ålagt EU:s medlemsstater att implementera ett illa genomtänkt direktiv.
Å ena sidan, Sveriges folk. Å andra sidan, en församling där Sverige förvisso är representerat, men utgör en försvinnande liten minoritet. Varför dansar ordet "förräderi" i utkanten av mitt sinne?
För det andra, det finns något som heter EU:s deklaration om mänskliga rättigheter, och det finns en motsvarighet i FN.
Båda dessa deklarationer har vi förbundit oss till att följa, och själva poängen med att förbinda sig till att följa dem är just att hindra klåfingriga politiker från att fatta just precis den här typen av beslut.
Återigen fladdrar ordet "förräderi" förbi i mitt medvetande.
Så har vi vårt lilla sorgebarn, Johan Pehrson. Mannen som, på antiliberalt vis, vill lösa alla problem med mer batonger, hårdare lagar och straff, mer övervakning av oskyldiga, och sämre rättssäkerhet.
Han hävdar i sin okunnighet att DLD ska hjälpa oss att sätta dit grova brottslingar, och bara ska användas till det.
Det har påpekats för honom vid flertalet tillfällen att:
- Det går inte att sätta dit grova brottslingar med hjälp av DLD. De vet hur man skaffar målvakter för telefonabonnemangen, de vet hur man krypterar datatrafiken och hur man döljer sin IP-adress. Redan idag. Varför skulle de glömma det helt plötsligt när DLD införs? Detta är också bevisat; statistiken på uppklarade brott tack vare DLD är nedslående. I 0,002 % av fallen tror man att tysk datalagring har gjort någon skillnad alls. Det är alltså 2 fall per 100 000.
- Vi vet att polisen i de länder där direktivet implementerats gör långt fler sökningar i registren än vad som kan motiveras av utredandet av grov brottslighet. Titta bara på siffran ovan, och fundera över hur många sökningar som måste göras för att få fram statistiken överhuvudtaget. Japp, vi snackar minst hundratusentals. Finns det så mycket grov brottslighet i Tyskland?
- Vi vet att människor i länder där DLD har införts är rädda för att ringa psykologer, äktenskapsrådgivare, präster osv. Detta för att de vet att datat kommer att missbrukas, och vis av erfarenheten finns det ingen som helst anledning att tro att Svenska myndigheter skulle vara präktigare än något annat lands.
Just okunnighet och ointresse för fakta och ovilja att ta till sig kunskap förefaller vara Johan Pehrsons främsta karaktärsdrag.
Hur mycket brottsligheten har ökat på grund av våra regeringars politik, som tvingar våra rättsvårdande myndigheter att i allt större utsträckning ägna sig åt att jaga låtsasbrottslingar för låtsasbrott, är nog hopplöst att sia om, men brottslingarna gnuggar säkerligen sina händer och sänder en tacksamhetens tanke till herrar Pehrson och Linander. De få poliser som finns kommer garanterat att ha annat att göra än att lagföra riktiga brott.
Det som är riktigt skrämmande är att idag, den 21:a Mars 2012, ansåg tydligen en majoritet av våra riksdagsledamöter att dessa dumheter (i brist på bättre beskrivning) motiverade ett ja till att implementera DLD.
Låt oss se till att dessa okunniga, arroganta och oansvariga personer aldrig får förnyat förtroende att representera oss. Om du inte ser något bättre alternativ att rösta på, stanna hellre hemma. De kommer nämligen att fortsätta leda oss i fördärvet precis så länge vi låter dem leda oss.
Se också Piratpartiets pressmeddelande om omröstningen.
söndag 18 mars 2012
Datalagringsdirektivet - ditt problem.
Morgonljuset silar genom persiennerna. Lägenheten är tyst sånär som på ljudet av snarkande och snusande människor.
Plötsligt vaknar familjen av en kraftig smäll följt av ljudet av människor som rör sig i hallen.
Pappa rusar upp, naken, nyvaken, och förvirrad, och ut i hallen.
Han möts av svartklädda, maskerade män och röda laserprickar. Han beordras ned på golvet inför sin familj, grips och förs bort. Naken. Oförstående.
Detta har redan hänt. Här i Sverige.
Samtidigt utspelade sig tre liknande historier på andra håll i närheten.
Bakgrund:
- Ett vittne säger sig ha hört ett terrordåd planeras av en man som pratar i mobiltelefon, på arabiska.
- Vittnet anger en tid för när hen tror sig ha hört detta.
- Polisen gör en s.k. masttömning, vilket ger dem tillgång till uppgifter om vem som pratat i telefon med vem och när - via den masten. En delmängd av det data som, om datalagringsdirektivet går igenom, ska sparas i minst ett halvår av operatörerna.
- Polisen tittar på vilka som ringt under det angivna tidsfönstret, och ringar in fyra män.
- Polisen gör några andra väl lösa antaganden och slår till.
M.a.o. har polisen tittat i fel tidsfönster och personerna som greps var helt oskyldiga.
Det finns fler punkter att kritisera när det gäller polisens agerande i den här frågan, men den här gången är jag inte primärt ute efter att kritisera polisen, så jag lämnar det därhän. Vill du veta mer kan du läsa här.
Det här exemplet illustrerar många saker, jag tänkte ta upp följande två:
- Dels har polisen redan idag möjlighet att agera i akuta situationer; de kunde ju tömma masten här. I det här fallet fanns en mycket konkret misstanke om planering av ett mycket grovt brott. Då finns alltså goda skäl för polisen att få tillgång till datat.
- Dels visar det hur tillgången till data i sig är en fara för oskyldiga - det räcker med att polisen tittar i fel tidsfönster, så kan oskyldigas hem stormas av nationella insatsstyrkan.
Om vi börjar lagra dessa data rutinmässigt i minst ett halvår, kommer polisen att kunna göra sökningar i datat på lösare grunder. Eftersom polisen kommer att kunna göra det, kommer de också att göra det. Våra lagar är redan generösa på den punkten och våra folkvalda vill göra dem ännu generösare, och även om så inte vore, så tror jag ändå inte vilda hästar skulle kunna hålla polisens fingrar ur syltburken.
Har de kunnat titta i fel tidsfönster förr, kan och kommer de att göra det igen.
Om datalagringsdirektivet genomförs kommer vi att få se fler tillslag mot oskyldiga, kanske inte med nationella insatsstyrkan precis varje gång, men det räcker gott och väl med att få sitt hem upp-och-nervänt och gripas utan grund av den vanliga polisen.
Dessutom är möjligheterna till ersättning för uppkommen skada eller upprättelse för begångna fel nästan rent akademiska.
Datalagringsdirektivet behövs inte.
Datalagringsdirektivet utgör en enorm kränkning av vår integritet.
Datalagringsdirektivet kommer att förstöra oskyldiga människors liv.
Och jag har inte ens börjat tala om självcensuren, varför rent mjöl i påsen inte är ett giltigt argument för övervakning, eller det övriga data som ska sparas om oss om direktivet implementeras.
Rekommenderad läsning:
- Journalistförbundet
- Advokatsamfundet
- Piratpartiet: Sex filmer om dig och datalagringsdirektivet
- Opassande: 1 2
- HAX: 1 2
- Anders S Lindbäck
Den här texten är en lätt modifierad version av en text som ursprungligen publicerades här.
onsdag 22 februari 2012
How to Prevent Some of Googles Tracking You
The EFF has an online article showing how to clear and pause your web search history in a few simple steps.
However, this didn't work for me; when I tried to direct my browser to https://google.com/history, as instructed, I was automatically redirected to my iGoogle page.
What I did instead: I clicked the gear symbol in the upper right corner and selected "Web History". That had the same effect.
The EFF encourages us to do this before March 1st, when Googles new privacy policy takes effect. But if you read this after March 1st, do it anyway; the less they know about your habits, the better.
Hat tip to Beelzebjörn (in Swedish).
However, this didn't work for me; when I tried to direct my browser to https://google.com/history, as instructed, I was automatically redirected to my iGoogle page.
What I did instead: I clicked the gear symbol in the upper right corner and selected "Web History". That had the same effect.
The EFF encourages us to do this before March 1st, when Googles new privacy policy takes effect. But if you read this after March 1st, do it anyway; the less they know about your habits, the better.
Hat tip to Beelzebjörn (in Swedish).
tisdag 21 februari 2012
Politik och tillväxt
Det argumenteras ofta fram och tillbaka om vad som är bäst, fri marknad eller planekonomi, och även folk som är överens om hur de vill ha det kivas gärna om detaljer; hur fri ska marknaden vara, helt utan begränsningar eller begränsad, och i så fall hur begränsad och på vilka sätt.
Det påstås, märkligt nog, ganska ofta att en eller annan modell är bättre för tillväxten än andra. Trots att den ekonomiska modellen har föga att göra med det som driver tillväxten.
Det som driver tillväxten, och alltid har drivit tillväxten, är den tekniska utvecklingen.
Den första samhällsmodell vi känner till brukar vi kalla jägarsamhället; vi var nomader och levde av jakt, och följde våra bytesdjurs rörelser.
Därefter lärde vi oss att bruka jord. Då blev vi tvungna att skaffa fasta bosättningar, vid våra åkrar och grönsaksland. Men å andra sidan blev vi mindre beroende av jaktlyckan.
Vi lärde oss att bruka spjut, slungor, kilar, hjul, pil och båge, hammare, yxor, och i varje steg blev vi effektivare.
Vikingarnas långbåtar var snabba och lätta, sjövärdiga och mångsidiga. Koggen, som kom därefter, hade höga sidor och var stabil och kunde ta mycket mera last. Plötsligt kunde sjöfarten över Östersjön gå med stora laster och handeln började blomstra.
Boktryckarkonsten gjorde att folk slapp sitta och kopiera böcker för hand, och satte också punkt för kopiatörernas möjligheter att ändra texten. Rätta fel, ändra formuleringar, till och med lägga till och dra ifrån. Och, förstås, införa nya fel. Den innebar dock inte någon omedelbar ökning av den ekonomiska tillväxten, vi återkommer till det senare.
Den industriella revolutionen innebar att man plötsligt hade en mekanisk världens starkaste man som kunde jobba hur hårt som helst dagarna i ända och göra samma sak outtröttligen. Bland annat. Och ekonomin exploderade, grunden till västvärldens relativa välstånd av idag lades då.
Den största utmaningen vi står inför, i ekonomiskt hänseende, är förstås att låta tekniken blomstra så att den kan driva den ekonomiska utvecklingen vidare in i informationssamhället.
Det är här någonstans våra politiker går fel.
Lobbyisterna säger att ACTA ska göra det möjligt för företag att tjäna pengar på sina idéer, innovationer, designer, whatever. De har till och med mage att påstå att ACTA skulle gynna de mänskliga rättigheterna.
Lobbyisterna säger att IPRED och datalagringsdirektivet ska göra det möjligt för upphovsmän att tjäna pengar på sina verk.
Tjänstemännen påstår att datalagringsdirektivet, FRA-lagen och dess utvidgningar ska skydda oss mot terrorism.
Allt detta är lögner och trams, vilket du kan läsa mer om ifall du följer länkarna.
Vi befinner oss mitt i en revolution. En informationsrevolution. Det är rörigt, det är omöjligt att överblicka. Inte ens de som vinnlägger sig om att hålla koll klarar av det. Revolutionen ruckar på samhällets fundament. Detta skrämmer makthavarna till stolligheter en masse. Vi har en regering av partier som traditionellt har påstått sig stå för frihet, men som nu endast använder sin makt till fler och hårdare lagar, mer batonger, och mer övervakning.
Denna rädsla finns naturligtvis också hos storföretagen, och det är den rädslans fula tryne vi ser i ACTA.
Vad vi behöver göra är att släppa informationen fri. Åtminstone i större utsträckning än någon politiker eller företagsledare vågar tänka sig. För informationen är den nya teknikens essens, på samma sätt som ångmaskinens energi var den industriella revolutionens.
För att tillväxten ska kunna fortsätta, måste tekniken fortsätta utvecklas. För att tekniken ska kunna fortsätta utvecklas, måste informationen i allt väsentligt vara fri.
Låt oss återgå till historien.
Bocktryckarkonstens barndom var svår. Den katolska kyrkans munkar kopierade böcker manuellt och det var så böcker skulle kopieras, punkt. Om man tillät böcker att tryckas skulle man förlora makten över det skrivna ordet. När England som första land började tillåta boktryckande, var det så hårt reglerat att drottningen kunde censurera allt efter behag. Bocktryckandet fortsatte vara hårt reglerat; även de allmänna biblioteken hade en tuff barndom. (Hur skulle boktryckarna tjäna pengar om folk kunde låna böcker gratis?)
Ledde boktryckarkonsten till någon ekonomisk expansion att tala om? Kanske, i sinom tid, när böcker blev billiga nog för gemene man att ha råd med, och allmänna bibliotek fanns för att tillfredsställa kunskapstörsten hos dem som ändå inte hade råd, eller som bara inte ville köpa dyra faktaböcker. (Faktaböcker trycks i små upplagor och blir därigenom dyrare än kioskvältare.)
Industrisamhället, då? Pja, James Watt hade ju lyckats fixa patent på ångmaskinen, och det anses allmänt att hans patent fördröjde revolutionen så länge det gällde. Men så fort patenttiden löpte ut, började konkurrenter vidareutveckla maskinen, och så blev det snurr på hjulen på riktigt. Ekonomin blomstrade!
Vi befinner oss i en tid då vår ekonomi är helt avhängig den ständiga tillväxten.
Vi befinner oss i en tid som präglas av en teknisk revolution.
Och vad har våra politiker lärt av historien?
De söker kväsa den tekniska revolutionen, förlama den, stympa den, belägga den med munkavle; vi har FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, ACTA, vi har i USA sett SOPA och PIPA gå åt pipsvängen, man gör allt för att stoppa tekniken. Stoppa den ekonomiska tillväxten.
Regeringen talar gärna om "tid för ansvar" just för att glida undan ansvaret för vår gemensamma ekonomi. Att ta ansvar vore att ge forskningen, företagen och kreatörerna en chans att blomstra. Vi skulle kunna vara först på plan, och därmed få chansen att bli störst, bäst och vackrast.
Då krävs en helt annan politik. En som släpper informationen fri.
Det påstås, märkligt nog, ganska ofta att en eller annan modell är bättre för tillväxten än andra. Trots att den ekonomiska modellen har föga att göra med det som driver tillväxten.
Det som driver tillväxten, och alltid har drivit tillväxten, är den tekniska utvecklingen.
Den första samhällsmodell vi känner till brukar vi kalla jägarsamhället; vi var nomader och levde av jakt, och följde våra bytesdjurs rörelser.
Därefter lärde vi oss att bruka jord. Då blev vi tvungna att skaffa fasta bosättningar, vid våra åkrar och grönsaksland. Men å andra sidan blev vi mindre beroende av jaktlyckan.
Vi lärde oss att bruka spjut, slungor, kilar, hjul, pil och båge, hammare, yxor, och i varje steg blev vi effektivare.
Vikingarnas långbåtar var snabba och lätta, sjövärdiga och mångsidiga. Koggen, som kom därefter, hade höga sidor och var stabil och kunde ta mycket mera last. Plötsligt kunde sjöfarten över Östersjön gå med stora laster och handeln började blomstra.
Boktryckarkonsten gjorde att folk slapp sitta och kopiera böcker för hand, och satte också punkt för kopiatörernas möjligheter att ändra texten. Rätta fel, ändra formuleringar, till och med lägga till och dra ifrån. Och, förstås, införa nya fel. Den innebar dock inte någon omedelbar ökning av den ekonomiska tillväxten, vi återkommer till det senare.
Den industriella revolutionen innebar att man plötsligt hade en mekanisk världens starkaste man som kunde jobba hur hårt som helst dagarna i ända och göra samma sak outtröttligen. Bland annat. Och ekonomin exploderade, grunden till västvärldens relativa välstånd av idag lades då.
Den största utmaningen vi står inför, i ekonomiskt hänseende, är förstås att låta tekniken blomstra så att den kan driva den ekonomiska utvecklingen vidare in i informationssamhället.
Det är här någonstans våra politiker går fel.
Lobbyisterna säger att ACTA ska göra det möjligt för företag att tjäna pengar på sina idéer, innovationer, designer, whatever. De har till och med mage att påstå att ACTA skulle gynna de mänskliga rättigheterna.
Lobbyisterna säger att IPRED och datalagringsdirektivet ska göra det möjligt för upphovsmän att tjäna pengar på sina verk.
Tjänstemännen påstår att datalagringsdirektivet, FRA-lagen och dess utvidgningar ska skydda oss mot terrorism.
Allt detta är lögner och trams, vilket du kan läsa mer om ifall du följer länkarna.
Vi befinner oss mitt i en revolution. En informationsrevolution. Det är rörigt, det är omöjligt att överblicka. Inte ens de som vinnlägger sig om att hålla koll klarar av det. Revolutionen ruckar på samhällets fundament. Detta skrämmer makthavarna till stolligheter en masse. Vi har en regering av partier som traditionellt har påstått sig stå för frihet, men som nu endast använder sin makt till fler och hårdare lagar, mer batonger, och mer övervakning.
Denna rädsla finns naturligtvis också hos storföretagen, och det är den rädslans fula tryne vi ser i ACTA.
Vad vi behöver göra är att släppa informationen fri. Åtminstone i större utsträckning än någon politiker eller företagsledare vågar tänka sig. För informationen är den nya teknikens essens, på samma sätt som ångmaskinens energi var den industriella revolutionens.
För att tillväxten ska kunna fortsätta, måste tekniken fortsätta utvecklas. För att tekniken ska kunna fortsätta utvecklas, måste informationen i allt väsentligt vara fri.
Låt oss återgå till historien.
Bocktryckarkonstens barndom var svår. Den katolska kyrkans munkar kopierade böcker manuellt och det var så böcker skulle kopieras, punkt. Om man tillät böcker att tryckas skulle man förlora makten över det skrivna ordet. När England som första land började tillåta boktryckande, var det så hårt reglerat att drottningen kunde censurera allt efter behag. Bocktryckandet fortsatte vara hårt reglerat; även de allmänna biblioteken hade en tuff barndom. (Hur skulle boktryckarna tjäna pengar om folk kunde låna böcker gratis?)
Ledde boktryckarkonsten till någon ekonomisk expansion att tala om? Kanske, i sinom tid, när böcker blev billiga nog för gemene man att ha råd med, och allmänna bibliotek fanns för att tillfredsställa kunskapstörsten hos dem som ändå inte hade råd, eller som bara inte ville köpa dyra faktaböcker. (Faktaböcker trycks i små upplagor och blir därigenom dyrare än kioskvältare.)
Industrisamhället, då? Pja, James Watt hade ju lyckats fixa patent på ångmaskinen, och det anses allmänt att hans patent fördröjde revolutionen så länge det gällde. Men så fort patenttiden löpte ut, började konkurrenter vidareutveckla maskinen, och så blev det snurr på hjulen på riktigt. Ekonomin blomstrade!
Vi befinner oss i en tid då vår ekonomi är helt avhängig den ständiga tillväxten.
Vi befinner oss i en tid som präglas av en teknisk revolution.
Och vad har våra politiker lärt av historien?
De söker kväsa den tekniska revolutionen, förlama den, stympa den, belägga den med munkavle; vi har FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, ACTA, vi har i USA sett SOPA och PIPA gå åt pipsvängen, man gör allt för att stoppa tekniken. Stoppa den ekonomiska tillväxten.
Regeringen talar gärna om "tid för ansvar" just för att glida undan ansvaret för vår gemensamma ekonomi. Att ta ansvar vore att ge forskningen, företagen och kreatörerna en chans att blomstra. Vi skulle kunna vara först på plan, och därmed få chansen att bli störst, bäst och vackrast.
Då krävs en helt annan politik. En som släpper informationen fri.
onsdag 15 februari 2012
tisdag 14 februari 2012
95 teser, XLII - XLVIII
Dagens teser:
Nå, om vi då fokuserar på de miljöer där dessa intranät faktiskt finns, så pågår diskussionerna inte alltid så mycket på intranäten som afk, men de pågår. Och de låter sig inte stoppas.
Effekten av företagsledningens förlegade syn på tillvaron blir att deras webbsidor helt sonika blir olästa och ignorerade. Vilket är bra, för det ger de anställda möjlighet att fokusera på sitt jobb i stället. Sitt jobb och... konversationen.
I dagens läge premieras social kompetens, även inom yrken där social kompetens endast innebär att de anställda snackar i stället för att arbeta. Och detta ger ännu mer näring åt konversationen.
Konversationen, som i bästa fall inte bara leder till något som är företaget till fromma, utan till att företaget blir relevant, vitalt och konkurrenskraftigt.
- As with networked markets, people are also talking to each other directlyinside the company—and not just about rules and regulations, boardroom directives, bottom lines.
- Such conversations are taking place today on corporate intranets. But only when the conditions are right.
- Companies typically install intranets top-down to distribute HR policies and other corporate information that workers are doing their best to ignore.
- Intranets naturally tend to route around boredom. The best are built bottom-up by engaged individuals cooperating to construct something far more valuable: an intranetworked corporate conversation.
- A healthy intranet organizes workers in many meanings of the word. Its effect is more radical than the agenda of any union.
- While this scares companies witless, they also depend heavily on open intranets to generate and share critical knowledge. They need to resist the urge to "improve" or control these networked conversations.
- When corporate intranets are not constrained by fear and legalistic rules, the type of conversation they encourage sounds remarkably like the conversation of the networked marketplace.
Nå, om vi då fokuserar på de miljöer där dessa intranät faktiskt finns, så pågår diskussionerna inte alltid så mycket på intranäten som afk, men de pågår. Och de låter sig inte stoppas.
Effekten av företagsledningens förlegade syn på tillvaron blir att deras webbsidor helt sonika blir olästa och ignorerade. Vilket är bra, för det ger de anställda möjlighet att fokusera på sitt jobb i stället. Sitt jobb och... konversationen.
I dagens läge premieras social kompetens, även inom yrken där social kompetens endast innebär att de anställda snackar i stället för att arbeta. Och detta ger ännu mer näring åt konversationen.
Konversationen, som i bästa fall inte bara leder till något som är företaget till fromma, utan till att företaget blir relevant, vitalt och konkurrenskraftigt.
söndag 12 februari 2012
Duktigt feltänk, Fredrik
Fredrik Reinfeldt tycker att vi ska höja pensionsåldern till 75, och öppna för att fler ska kunna byta karriär mitt i livet.
Jag ser gärna att Fredrik byter karriär. Men om vi ska titta på idéerna i stället för att kasta paj:
Höja pensionsåldern.
Gud vad smart. Då kan ännu fler konkurrera om de jobb som inte finns. Så kan man genomföra reallönesänkningar? Eller är det så att punkten där skon egentligen klämmer är att det inte finns några pengar att betala pensioner med, nu när ansvarsfulle Fredrik har bränt statens tillgångar?
Byta karriär mitt i livet.
Alltså hallå...? Den tiden då folk hade samma jobb en hel livstid är förbi. Folk byter karriär flera gånger i livet, det är redan helt normalt och inget som tarvar någon höjd pensionsålder för att en ska hinna med. Men om Reinfeldt menar allvar med detta kanske vi kan vänta oss en studiemedelsreform som ger generösare studielån, kanske rentav studiebidrag, som gör en andra universitets- eller högskoleutbildning möjlig? Vi kanske inte ska hålla andan i väntan på detta.
Ursäkta min bitska ton men det här är så världsfrånvänt att jag blir mörkrädd. Och nej, jag trodde inte att någon i vår regering eller ens riksdag hade någon markkontakt men denna idioti går utanpå det mesta.
Men, det återstår en tolkning.
Det var ju ministermöte strax efter detta utspel, och det är inte helt utan att en misstänker att det här handlade om att hitta ett trevligt samtalsämne för statsministrarna så att de slapp tala om något viktigt eller relevant, som de, hemska tanke, kunnat bli oense om. Det som talar för den teorin är att utspelet är så sällsynt illa genomtänkt och luktar starkt av populism, även om det denna gång verkar vara en populism som riktar sig till andra statsministrar snarare än folket.
Det är illa när det känns som att man behöver förklara för sin egen statsminister att SVT:s Starke man inte är en uppsättning instruktionsfilmer utan satir.
Jag ser gärna att Fredrik byter karriär. Men om vi ska titta på idéerna i stället för att kasta paj:
Höja pensionsåldern.
Gud vad smart. Då kan ännu fler konkurrera om de jobb som inte finns. Så kan man genomföra reallönesänkningar? Eller är det så att punkten där skon egentligen klämmer är att det inte finns några pengar att betala pensioner med, nu när ansvarsfulle Fredrik har bränt statens tillgångar?
Byta karriär mitt i livet.
Alltså hallå...? Den tiden då folk hade samma jobb en hel livstid är förbi. Folk byter karriär flera gånger i livet, det är redan helt normalt och inget som tarvar någon höjd pensionsålder för att en ska hinna med. Men om Reinfeldt menar allvar med detta kanske vi kan vänta oss en studiemedelsreform som ger generösare studielån, kanske rentav studiebidrag, som gör en andra universitets- eller högskoleutbildning möjlig? Vi kanske inte ska hålla andan i väntan på detta.
Ursäkta min bitska ton men det här är så världsfrånvänt att jag blir mörkrädd. Och nej, jag trodde inte att någon i vår regering eller ens riksdag hade någon markkontakt men denna idioti går utanpå det mesta.
Men, det återstår en tolkning.
Det var ju ministermöte strax efter detta utspel, och det är inte helt utan att en misstänker att det här handlade om att hitta ett trevligt samtalsämne för statsministrarna så att de slapp tala om något viktigt eller relevant, som de, hemska tanke, kunnat bli oense om. Det som talar för den teorin är att utspelet är så sällsynt illa genomtänkt och luktar starkt av populism, även om det denna gång verkar vara en populism som riktar sig till andra statsministrar snarare än folket.
Det är illa när det känns som att man behöver förklara för sin egen statsminister att SVT:s Starke man inte är en uppsättning instruktionsfilmer utan satir.
fredag 10 februari 2012
95 teser, XLI
Dagens tes:
Och vad säger då konkurrenterna om detta?
De är förstås tacksamma att vi får sitta och fylla i lösenord i stället för att arbeta.
Bra jobbat, jobbet.
- Companies make a religion of security, but this is largely a red herring. Most are protecting less against competitors than against their own market and workforce.
Säkerhet, ja. Säkerhet är ett sånt där ord som får mig att se rött. På min arbetsplats kan jag öppna ett nytt fönster/en ny flik i min webbläsare, och vara tvungen att fylla i mitt lösenord TRE gånger för att kunna söka efter ett dokument.
Någon ska uppenbarligen ha stryk. Det är visserligen ett stort företag, men det är inga militära produkter och det finns faktiskt inga vettiga anledningar att ha en så löjligt stor säkerhet som man har. Och säkerheten är grus i maskineriet. Allt går saktare för att man måste tjafsa med lösenord här, lösenord där, access hit, access dit.
Tror ni att man förhindrar industrispionage på detta vis? Det tror inte jag. Jag tror inte den typiske industrispionen bara surfar runt på måfå på intranätet och försöker sälja all information hen råkar på. Jag tror att den typiske industrispionen vet precis vilken information hen är intresserad av och ser till att få tag i den. T.ex. genom att låta en person ta anställning eller konsultuppdrag i rätt del av organisationen, och på så vis få tillgång till det data de är intresserade av utan att behöva krångla.
Så vad blir då nettoresultatet av alla fåniga spärrar? Jo, sämre produktivitet och sämre lönsamhet. Och dessutom tär tramset på arbetskraftens tålamod, vilket sänker produktiviteten ytterligare.
Och vad säger då konkurrenterna om detta?
De är förstås tacksamma att vi får sitta och fylla i lösenord i stället för att arbeta.
Bra jobbat, jobbet.
torsdag 9 februari 2012
95 teser, XL
Dagens teser:
- Companies that do not belong to a community of discourse will die.
Som t.ex. deras User Guide för iMac G5, en numera utdaterad modell, men som var det senaste när jag köpte den. Kap. 4 i den beskriver hur man öppnar sin iMac och byter/stoppar i mer minne. Eller den här där de talar om hur man byter hårddisk. Det var faktiskt rätt trevligt när hårddisken i min gamla iMac gav upp.
Kanske inte vad man väntar sig av en datortillverkare som gör datorer som inte verkar vara gjorda för att ta isär överhuvud taget. Och som tillverkar telefoner som det inte går att byta batteri i med mindre än att man lämnar in den på verkstad. Men, credit where credit is due.
Det här med communities och manualer är den gulliga sidan av Apple, och den andra sidan... tja, om de inte får rätsida på den så kan det gå som det står där uppe.
söndag 5 februari 2012
Svar till Johan Linanders "ACTA, Q&A"
Jag skrev följande som en kommentar till den här bloggposten. Läs den först, eller läs åtminstone tills du blivit för förbannad eller förtvivlad eller både och innan du kommer tillbaka hit och fortsätter. Så du får ett hum om vad jag kommenterar. Kommentaren inväntar i skrivande stund moderering så jag postar den här så att ni inte går miste om den:
Vill också passa på att länka till lite annat som har skrivits om ACTA och om tillståndet i svensk politik. Och ge en liten hint om 95 teser.
95 teser, XXXII - XXXIX
Dagens teser:
För en del företag är det förstås så. Men upphovsrättsindustrin har hittills kommit undan med att strunta i det där. Vilket kan vara tillfälligt, vem vet?
Men för mindre företag blir nog detta allt påtagligare för var dag som går. Och då gäller det att hitta in i en gemenskap, en kultur, ett samhälle. Det samhälle som kan vara företagets marknad.
Apple kommer undan ganska bra med sin instängningspolitik än så länge, många jag pratar med förstår inte varför den är dålig. De tycker bara att iPhone och iPad är häftiga gadgets och att man är fånig som irriterar sig på detaljer. En del annars intelligenta personer avfärdar till och med invändningarna mot instängningen som trams.
Och det visar att det finns en marknad, ett samhälle, där Apple faktiskt kommer undan med sina dumheter. En kultur där deras attityd inte bara accepteras, utan till och med hyllas emellanåt. En kultur där Steve Jobs vid sin död i det närmaste helgonförklarades, trots att han egentligen "bara" var en skicklig entrepenör. Det är i och för sig inte så bara, men det är allt han var. Apple fann sin marknads språk.
Det var ingen enkel eller spikrak resa; Apple hade sin första storhetstid på det tidiga 80-talet, kanske framför allt med sin Apple II, en av de första hemdatorerna. En 8-bitarsmaskin med BASIC-tolk i hårdvaran. Sedan skaffade sig Apple ett rykte om att ligga i teknikens framkant genom att vara först med att i kommersiell skala ha en grafisk användarmiljö i sina tidiga Macintosh-modeller. Det var nog ungefär då det blev lite nördigt att använda Apple, på ett positivt sätt. Man talade sin marknads språk och det var då Apple skaffade sig sina första fans.
Men Microsoft och IBM PC — och framför allt alla billigare och bättre "kloner" av PC:n — kom emellan. Apple blev ett företag i periferin och kämpade för sin överlevnad i åratal. Plötsligt var det Microsoft som hade tagit över marknadens språk. Och än idag hör man, förvånande nog, människor påstå att Microsofts produkter är "användarvänliga"; språket har satt sig djupt i det kollektiva medvetandet.
Sedan kom vändningen med iPod och iTunes, som Apple klokt nog erbjöd som gratismjukvara för Windows. Och via iPhone och iPad har man nu slagit sig in på marknaden och är återigen en stor spelare; och Macarna har fått ett uppsving på köpet — även om det i första hand är iPhone och iPad och kringutrustning till dessa som står för Apples framgångar idag.
Det som är lite intressant här är att under det tidiga 80-talet hade Apple en image av att vara innovativa, och att de använde sin innovationskraft till att tämja tekniken i kundens tjänst. Sedan när Windows tog över blev denna image lite skamfilad; folk antydde gärna att Macarna egentligen var bättre, men köpte dem inte. Om man så vill, tog företagets kultur slut innan den mötte köparnas.
Och med Apples återtåg in på arenan så anses de plötsligt vara innovativa teknikhjältar igen. iPhone är ju såå fantastisk, Mac OS X är ju sååå nytt, smart och innovativt (host, host).
Och det är väl bara att gratulera. Och hoppas att framtidens konsumenter är ännu smartare.
Om vi ska avrunda med att titta tillbaka på teserna igen; det är egentligen inte så mycket nytt de säger. Det nya är att marknaden har förändrats och fortsätter att förändras i ett aldrig tidigare skådat tempo. Och de påstår också att marknaden också blir allt svårare att lura, men den kroken har jag lite svårt att nappa på.
- Smart markets will find suppliers who speak their own language.
- Learning to speak with a human voice is not a parlor trick. It can't be "picked up" at some tony conference.
- To speak with a human voice, companies must share the concerns of their communities.
- But first, they must belong to a community.
- Companies must ask themselves where their corporate cultures end.
- If their cultures end before the community begins, they will have no market.
- Human communities are based on discourse—on human speech about human concerns.
- The community of discourse is the market.
För en del företag är det förstås så. Men upphovsrättsindustrin har hittills kommit undan med att strunta i det där. Vilket kan vara tillfälligt, vem vet?
Men för mindre företag blir nog detta allt påtagligare för var dag som går. Och då gäller det att hitta in i en gemenskap, en kultur, ett samhälle. Det samhälle som kan vara företagets marknad.
Apple kommer undan ganska bra med sin instängningspolitik än så länge, många jag pratar med förstår inte varför den är dålig. De tycker bara att iPhone och iPad är häftiga gadgets och att man är fånig som irriterar sig på detaljer. En del annars intelligenta personer avfärdar till och med invändningarna mot instängningen som trams.
Och det visar att det finns en marknad, ett samhälle, där Apple faktiskt kommer undan med sina dumheter. En kultur där deras attityd inte bara accepteras, utan till och med hyllas emellanåt. En kultur där Steve Jobs vid sin död i det närmaste helgonförklarades, trots att han egentligen "bara" var en skicklig entrepenör. Det är i och för sig inte så bara, men det är allt han var. Apple fann sin marknads språk.
Det var ingen enkel eller spikrak resa; Apple hade sin första storhetstid på det tidiga 80-talet, kanske framför allt med sin Apple II, en av de första hemdatorerna. En 8-bitarsmaskin med BASIC-tolk i hårdvaran. Sedan skaffade sig Apple ett rykte om att ligga i teknikens framkant genom att vara först med att i kommersiell skala ha en grafisk användarmiljö i sina tidiga Macintosh-modeller. Det var nog ungefär då det blev lite nördigt att använda Apple, på ett positivt sätt. Man talade sin marknads språk och det var då Apple skaffade sig sina första fans.
Men Microsoft och IBM PC — och framför allt alla billigare och bättre "kloner" av PC:n — kom emellan. Apple blev ett företag i periferin och kämpade för sin överlevnad i åratal. Plötsligt var det Microsoft som hade tagit över marknadens språk. Och än idag hör man, förvånande nog, människor påstå att Microsofts produkter är "användarvänliga"; språket har satt sig djupt i det kollektiva medvetandet.
Sedan kom vändningen med iPod och iTunes, som Apple klokt nog erbjöd som gratismjukvara för Windows. Och via iPhone och iPad har man nu slagit sig in på marknaden och är återigen en stor spelare; och Macarna har fått ett uppsving på köpet — även om det i första hand är iPhone och iPad och kringutrustning till dessa som står för Apples framgångar idag.
Det som är lite intressant här är att under det tidiga 80-talet hade Apple en image av att vara innovativa, och att de använde sin innovationskraft till att tämja tekniken i kundens tjänst. Sedan när Windows tog över blev denna image lite skamfilad; folk antydde gärna att Macarna egentligen var bättre, men köpte dem inte. Om man så vill, tog företagets kultur slut innan den mötte köparnas.
Och med Apples återtåg in på arenan så anses de plötsligt vara innovativa teknikhjältar igen. iPhone är ju såå fantastisk, Mac OS X är ju sååå nytt, smart och innovativt (host, host).
Och det är väl bara att gratulera. Och hoppas att framtidens konsumenter är ännu smartare.
Om vi ska avrunda med att titta tillbaka på teserna igen; det är egentligen inte så mycket nytt de säger. Det nya är att marknaden har förändrats och fortsätter att förändras i ett aldrig tidigare skådat tempo. Och de påstår också att marknaden också blir allt svårare att lura, men den kroken har jag lite svårt att nappa på.
lördag 4 februari 2012
Demonstrationerna mot ACTA
Idag har det demonstrerats mot ACTA runt om i landet.
Jag var på ett fullt Sergels Torg, och hörde på talen, applåderade, buade, ropade "JA!" och "NEJ!", och skanderade "Stoppa ACTA!" med de andra.
Piratpartiets flaggor vajade i den mycket kalla vinden, och jag fick för första gången i mitt liv träffa en massa, för mig nya, pirater. Och ett par som jag träffat förut.
Några av oss fikade på Kulturhuset efteråt, Urban hade dock redan hunnit lämna oss när fotot togs:
Så nu har jag hittat till några nya famnar. Kramar ftw!
Det finns några som har rapporterat om detta:
Enligt en kompis var det c:a 50 pers som var med och demonstrerade i Sundsvall, och han tyckte det var en bra uppslutning.
Edit: Fler länkar: Kulturbloggen, Rapport (SVT)
Edit 2: De har demonstrerat i Borlänge också!
Jag var på ett fullt Sergels Torg, och hörde på talen, applåderade, buade, ropade "JA!" och "NEJ!", och skanderade "Stoppa ACTA!" med de andra.
Piratpartiets flaggor vajade i den mycket kalla vinden, och jag fick för första gången i mitt liv träffa en massa, för mig nya, pirater. Och ett par som jag träffat förut.
Några av oss fikade på Kulturhuset efteråt, Urban hade dock redan hunnit lämna oss när fotot togs:
Så nu har jag hittat till några nya famnar. Kramar ftw!
Det finns några som har rapporterat om detta:
- SVT
- DN
- GP (Göteborg)
- Sydsvenskan (Malmö)
- Aftonbladet
- Expressen (tror att den röda jackan som syns bakom stora piratflaggans överkant är jag)
- SvD (får en bottenplats eftersom de fokuserar på scriptkiddies och förminskar väsentligheterna)
Enligt en kompis var det c:a 50 pers som var med och demonstrerade i Sundsvall, och han tyckte det var en bra uppslutning.
Edit: Fler länkar: Kulturbloggen, Rapport (SVT)
Edit 2: De har demonstrerat i Borlänge också!
fredag 3 februari 2012
Var med och demonstrera mot ACTA!
I morgon klockan 12 kommer det att hållas demonstrationer mot ACTA i ett antal städer i Sverige:
Allt detta för att upphovsrättsindustrin vill lösa ett icke-problem.
Åk till din närmaste demonstrationsstad och visa ditt missnöje!
Jag kommer att vara på plats i Stockholm. Kom med, du också!
Edit: det kommer visst att hända saker den 11:e Februari också.
- Stockholm: Sergels Torg kl 12. [Facebook]
- Göteborg: Götaplatsen kl 12. [Facebook]
- Malmö: Stortorget, vid Karl X Gustavs stay kl 12. [Facebook]
- Helsingborg : Magnus Stenbocks-statyn kl 13. [Facebook]
- Umeå : Apberget kl 12. [Facebook]
- Kalmar: Giraffens Köpcentrum kl 12. [Facebook]
- Sundsvall: Torget kl 12. [Facebook]
- Karlstad: Stora Torget kl 12. [Facebook]
- Borlänge: Jussi Björlings torg kl 12. [Facebook]
Allt detta för att upphovsrättsindustrin vill lösa ett icke-problem.
Åk till din närmaste demonstrationsstad och visa ditt missnöje!
Jag kommer att vara på plats i Stockholm. Kom med, du också!
Edit: det kommer visst att hända saker den 11:e Februari också.
onsdag 1 februari 2012
Bra att veta :)
Nästa inlägg från mig i serien om 95 teser, kommer att omfatta hela åtta stycken. (!!!111oneone) Så det kan dröja uppemot en vecka innan det dyker upp. Jobbigt, va?
tisdag 31 januari 2012
95 teser, XXX - XXXI
Idag tar jag två teser:
Meningsfull kommunikation är alltid en dialog. Vilket betyder att den är dubbelriktad. Folk som söker jobb fokuserar oftast enbart på vad de har för positiva egenskaper som arbetsgivaren kan tänkas bli imponerad av eller nöjd med. Men vad har arbetsgivaren att komma med, då? Varför ska jag som arbetstagare arbeta för en viss arbetsgivare?
Det är ju trots allt inte så att arbetsgivare ger oss arbete av något slags godhjärtad filantropi; arbetsgivaren ger oss arbete för att tjäna pengar på det. Även om de gärna vill få dig att tro att du enbart är en belastning och en kostnad, är det helt enkelt inte sant. Du är en tillgång för arbetsgivaren.
Även om du arbetar inom vård/skola/omsorg och det inte går att visa några hårda försäljningssiffror, så sparar ditt arbete stora pengar för din uppdragsgivare. Vad kostar det inte samhället när människor begår brott för att finansiera drogmissbruk? Vad kostar det inte samhället att vårda missbrukare för sjukdomar och skador som de inte skulle ha ådragit sig om vi lyckats fånga upp dem i stället? Hur mycket större blir inte dessa kostnader om vi inte tar ansvar för dem som redan är i missbruk?
Om vi tar och backar lite, till den första av teserna, och byter ämne en smula; märkestrogenhet är ett märkligt fenomen. Jag själv har t.ex. föredragit Levi's jeans i hela mitt vuxna liv. Har gjort enstaka undantag för Marlboro och that's it. Jag kan mycket väl vara för gammal för att ändra mig i just det avseendet i förstone.
Men när det gäller tekniska produkter är läget ett annat. Jag är en hyfsat lycklig ägare till två Macar, och har ägt en iPod Nano och en iPhone.
När jag upptäckte att iPod:en bara kunde uppdateras via iTunes tyckte jag att det var korkat, men jag brydde mig inte så mycket; jag ville ha den att spela musik i och låtarna gick ju enkelt att överföra ändå.
När jag insåg att iPhone också endast kunde uppdateras via iTunes började jag bli irriterad. Jag hade haft några smartphones innan, som inte hade några idiotiska begränsningar.
När det uppdagades att iPad skulle fortsätta i samma spår gick äntligen ljuset upp för mig; detta är inte bara lite irriterande; det är en ond strategi som ger Apple makt över vad jag gör med mina apparater. Jag hävdar inte att detta är strategins syfte, men det är irrelevant; det är strategins effekt. Jag kommer aldrig att köpa en iPad, och aldrig mer en iPhone. iPod förstår jag inte vitsen med längre; t.o.m. enklare mobiltelefoner har inbyggd musikspelare och har eller kan ges en hygglig lagringskapacitet.
Vilket gör att när jag nu står i begrepp att köpa ny dator, är det inte i första hand Apples datorer jag tittar på. Det är egentligen bara en sak som är säker; jag kommer inte att köra Windows. Microsoft har nämligen, i mitt fall, lyckats med ett slags inverterad märkestrogenhet; jag blir vansinnig varje gång jag använder skiten; det är inte enkelt, det är inte bra, det är inte tryggt, det är bara idiotiskt. De kan inte ens formulera ett felmeddelande så att en erfaren programmerare förstår det. Thank you and goodbye säger undertecknad då.
Notera att om du tycker det är mödan värt för att spela något spel eller något så är det din ensak och jag respekterar det. Kom bara inte och försök övertala mig att använda Windows, ok?
Men det är inte omöjligt att det blir en Mac; Apples idioti begränsar sig än så länge till iPod, iPhone och iPad. Det är några saker som är lite trista med mjukvaruutvecklingsbranschen; de bästa datorspelen finns, enligt dem som vet, bara för Windows (nej, jag är ingen gamer), och de bästa musikinspelningsprogrammen finns bara för Windows och Mac. Detta beror förmodligen på att mjukvarutillverkarna inte har vett att prata med sina marknader.
Nå, efter denna lilla rant kan det vara dags att knyta ihop säcken; även märkestrogenhet är dubbelriktad.
Om märket är troget mig, kan jag vara trogen tillbaka. Levi's 501:or är stort sett likadana som de var när jag började använda dem för 30 år sedan, men priset stiger ständigt, samtidigt som tyget blir allt tunnare. Jag börjar tveka, men har kunnat fortsätta använda dem eftersom jag haft möjlighet att köpa dem i länder där de är billigare. Å andra sidan är det kanske inte helt lätt att hitta jeans av andra märken som är bättre. Time will tell.
I teknikens värld, har Apple visat sig inte alls vara det användarvänliga företag jag en gång trodde att de var.
Min nuvarande arbetsgivare har ett par plus; de har en stark säljorganisation, de ger mig bra lön. De har också ett fett minus; de ger mig bara 5 veckors semester. Vi får se hur de sköter sig i min första löneförhandling med dem, efter anställning that is. Jag har ingen särskild anledning att låta just dem tjäna pengar på mig. Men så länge jag låter dem göra det, ger jag dem valuta för min lön; jag värnar om mitt eget goda namn och rykte, och låter därmed arbetsgivaren få del av detsamma. Det är vår överenskommelse.
Då kanske du invänder att det är enkelt för mig att säga, som kan välja arbetsgivare som jag väljer kläder. Men även för den som har att välja på att få/behålla ett jobb eller vara/bli arbetslös, är det viktigt med det dubbelriktade. Om arbetsgivaren inte visar sin uppskattning, eller rentav har en hotfull ton i sin kommunikation, ger du inte allt, inte ens om du försöker. Du blir inte den tillgång som du kan vara, om du inte får blomma. Många chefer tror att de inte vill att deras personal ska blomma, utan bara göra det de "ska" och hålla käften. Och vad teserna säger är att deras personal — och kunder — kommer att ge dem fel och vända dem ryggen.
Slutligen tänkte jag dra till med ett nyligen aktuellt exempel: Godaddy. Go figure.
What goes around, comes around.
- Brand loyalty is the corporate version of going steady, but the breakup is inevitable—and coming fast. Because they are networked, smart markets are able to renegotiate relationships with blinding speed.
- Networked markets can change suppliers overnight. Networked knowledge workers can change employers over lunch. Your own "downsizing initiatives" taught us to ask the question: "Loyalty? What's that?"
Meningsfull kommunikation är alltid en dialog. Vilket betyder att den är dubbelriktad. Folk som söker jobb fokuserar oftast enbart på vad de har för positiva egenskaper som arbetsgivaren kan tänkas bli imponerad av eller nöjd med. Men vad har arbetsgivaren att komma med, då? Varför ska jag som arbetstagare arbeta för en viss arbetsgivare?
Det är ju trots allt inte så att arbetsgivare ger oss arbete av något slags godhjärtad filantropi; arbetsgivaren ger oss arbete för att tjäna pengar på det. Även om de gärna vill få dig att tro att du enbart är en belastning och en kostnad, är det helt enkelt inte sant. Du är en tillgång för arbetsgivaren.
Även om du arbetar inom vård/skola/omsorg och det inte går att visa några hårda försäljningssiffror, så sparar ditt arbete stora pengar för din uppdragsgivare. Vad kostar det inte samhället när människor begår brott för att finansiera drogmissbruk? Vad kostar det inte samhället att vårda missbrukare för sjukdomar och skador som de inte skulle ha ådragit sig om vi lyckats fånga upp dem i stället? Hur mycket större blir inte dessa kostnader om vi inte tar ansvar för dem som redan är i missbruk?
Om vi tar och backar lite, till den första av teserna, och byter ämne en smula; märkestrogenhet är ett märkligt fenomen. Jag själv har t.ex. föredragit Levi's jeans i hela mitt vuxna liv. Har gjort enstaka undantag för Marlboro och that's it. Jag kan mycket väl vara för gammal för att ändra mig i just det avseendet i förstone.
Men när det gäller tekniska produkter är läget ett annat. Jag är en hyfsat lycklig ägare till två Macar, och har ägt en iPod Nano och en iPhone.
När jag upptäckte att iPod:en bara kunde uppdateras via iTunes tyckte jag att det var korkat, men jag brydde mig inte så mycket; jag ville ha den att spela musik i och låtarna gick ju enkelt att överföra ändå.
När jag insåg att iPhone också endast kunde uppdateras via iTunes började jag bli irriterad. Jag hade haft några smartphones innan, som inte hade några idiotiska begränsningar.
När det uppdagades att iPad skulle fortsätta i samma spår gick äntligen ljuset upp för mig; detta är inte bara lite irriterande; det är en ond strategi som ger Apple makt över vad jag gör med mina apparater. Jag hävdar inte att detta är strategins syfte, men det är irrelevant; det är strategins effekt. Jag kommer aldrig att köpa en iPad, och aldrig mer en iPhone. iPod förstår jag inte vitsen med längre; t.o.m. enklare mobiltelefoner har inbyggd musikspelare och har eller kan ges en hygglig lagringskapacitet.
Vilket gör att när jag nu står i begrepp att köpa ny dator, är det inte i första hand Apples datorer jag tittar på. Det är egentligen bara en sak som är säker; jag kommer inte att köra Windows. Microsoft har nämligen, i mitt fall, lyckats med ett slags inverterad märkestrogenhet; jag blir vansinnig varje gång jag använder skiten; det är inte enkelt, det är inte bra, det är inte tryggt, det är bara idiotiskt. De kan inte ens formulera ett felmeddelande så att en erfaren programmerare förstår det. Thank you and goodbye säger undertecknad då.
Notera att om du tycker det är mödan värt för att spela något spel eller något så är det din ensak och jag respekterar det. Kom bara inte och försök övertala mig att använda Windows, ok?
Men det är inte omöjligt att det blir en Mac; Apples idioti begränsar sig än så länge till iPod, iPhone och iPad. Det är några saker som är lite trista med mjukvaruutvecklingsbranschen; de bästa datorspelen finns, enligt dem som vet, bara för Windows (nej, jag är ingen gamer), och de bästa musikinspelningsprogrammen finns bara för Windows och Mac. Detta beror förmodligen på att mjukvarutillverkarna inte har vett att prata med sina marknader.
Nå, efter denna lilla rant kan det vara dags att knyta ihop säcken; även märkestrogenhet är dubbelriktad.
Om märket är troget mig, kan jag vara trogen tillbaka. Levi's 501:or är stort sett likadana som de var när jag började använda dem för 30 år sedan, men priset stiger ständigt, samtidigt som tyget blir allt tunnare. Jag börjar tveka, men har kunnat fortsätta använda dem eftersom jag haft möjlighet att köpa dem i länder där de är billigare. Å andra sidan är det kanske inte helt lätt att hitta jeans av andra märken som är bättre. Time will tell.
I teknikens värld, har Apple visat sig inte alls vara det användarvänliga företag jag en gång trodde att de var.
Min nuvarande arbetsgivare har ett par plus; de har en stark säljorganisation, de ger mig bra lön. De har också ett fett minus; de ger mig bara 5 veckors semester. Vi får se hur de sköter sig i min första löneförhandling med dem, efter anställning that is. Jag har ingen särskild anledning att låta just dem tjäna pengar på mig. Men så länge jag låter dem göra det, ger jag dem valuta för min lön; jag värnar om mitt eget goda namn och rykte, och låter därmed arbetsgivaren få del av detsamma. Det är vår överenskommelse.
Då kanske du invänder att det är enkelt för mig att säga, som kan välja arbetsgivare som jag väljer kläder. Men även för den som har att välja på att få/behålla ett jobb eller vara/bli arbetslös, är det viktigt med det dubbelriktade. Om arbetsgivaren inte visar sin uppskattning, eller rentav har en hotfull ton i sin kommunikation, ger du inte allt, inte ens om du försöker. Du blir inte den tillgång som du kan vara, om du inte får blomma. Många chefer tror att de inte vill att deras personal ska blomma, utan bara göra det de "ska" och hålla käften. Och vad teserna säger är att deras personal — och kunder — kommer att ge dem fel och vända dem ryggen.
Slutligen tänkte jag dra till med ett nyligen aktuellt exempel: Godaddy. Go figure.
What goes around, comes around.
söndag 29 januari 2012
95 teser - XXVI - XXIX
Den här gången tar vi 4 teser på en gång:
Tittar man på de andra tre, har de ett gemensamt stråk; i den predigitala världen var ett företags väggar, pja, företagets väggar. Vad som pågick där innanför kunde möjligen avslöjas av en man som Günter Wallraff, men på det stora hela var det som pågick innanför företagets väggar, företagets hemlighet.
Men i vår allt mer uppkopplade värld blir det allt naturligare att prata med varandra — och inte bara med de människor en möter i sin köttsliga vardag, utan också med alla dem en har kontakt med online.
Detta är något som företagen, på gott och ont, måste förhålla sig till. De anställda tenderar allt mer att vara så lojala som arbetsgivaren förtjänar — snarare än att vara så lojala som arbetsgivaren kräver. Och då gäller det som arbetsgivare att göra sig förtjänt av lojaliteten. Och då räcker det inte med att verksamheten ska vara lönsam — annars skulle vi kunna bygga knarkfabriker och importera barn som finge arbeta som slavar där och tjäna storkovan.
Så vi har uppenbarligen redan andra värderingar som styr vad som accepteras från företagens sida, än bara krass lönsamhet.
Och dessa värderingar blir, när informationen diffunderar ut i etern, allt viktigare för företagen att leva upp till. Annars viker och sviker deras marknader.
I det digitala samhället blir dessutom trovärdighet hårdvaluta; om någon person börjar följa en på, säg, twitter, så vet en initialt inte vad det är för en filur. En får kanske aldrig veta. Men en bildar sig en uppfattning, och filuren i fråga får skapa sig en trovärdighet genom vad hen säger och hur hen säger det.
Samma mekanism blir allt viktigare i företagens kommunikation med deras marknader. Trovärdigheten måste förtjänas. Den hårda vägen.
- Public Relations does not relate to the public. Companies are deeply afraid of their markets.
- By speaking in language that is distant, uninviting, arrogant, they build walls to keep markets at bay.
- Most marketing programs are based on the fear that the market might see what's really going on inside the company.
- Elvis said it best: "We can't go on together with suspicious minds."
Tittar man på de andra tre, har de ett gemensamt stråk; i den predigitala världen var ett företags väggar, pja, företagets väggar. Vad som pågick där innanför kunde möjligen avslöjas av en man som Günter Wallraff, men på det stora hela var det som pågick innanför företagets väggar, företagets hemlighet.
Men i vår allt mer uppkopplade värld blir det allt naturligare att prata med varandra — och inte bara med de människor en möter i sin köttsliga vardag, utan också med alla dem en har kontakt med online.
Detta är något som företagen, på gott och ont, måste förhålla sig till. De anställda tenderar allt mer att vara så lojala som arbetsgivaren förtjänar — snarare än att vara så lojala som arbetsgivaren kräver. Och då gäller det som arbetsgivare att göra sig förtjänt av lojaliteten. Och då räcker det inte med att verksamheten ska vara lönsam — annars skulle vi kunna bygga knarkfabriker och importera barn som finge arbeta som slavar där och tjäna storkovan.
Så vi har uppenbarligen redan andra värderingar som styr vad som accepteras från företagens sida, än bara krass lönsamhet.
Och dessa värderingar blir, när informationen diffunderar ut i etern, allt viktigare för företagen att leva upp till. Annars viker och sviker deras marknader.
I det digitala samhället blir dessutom trovärdighet hårdvaluta; om någon person börjar följa en på, säg, twitter, så vet en initialt inte vad det är för en filur. En får kanske aldrig veta. Men en bildar sig en uppfattning, och filuren i fråga får skapa sig en trovärdighet genom vad hen säger och hur hen säger det.
Samma mekanism blir allt viktigare i företagens kommunikation med deras marknader. Trovärdigheten måste förtjänas. Den hårda vägen.
onsdag 25 januari 2012
95 teser, XXV
Dagens tes:
Eftersom denna tes misslyckas kapitalt med att säga något nytt, så struntar jag i att skriva något om den. Om du inte vet vad jag tänker kring den och är nyfiken kan du helt enkelt läsa några tidigare poster, säg, från 18 och framåt.
Men, när jag nu ändå har din odelade uppmärksamhet tänkte jag passa på och meta lite.
Det blir ju lite trist om man ska hålla på och skriva om ungefär samma saker var och varannan dag, och lite tjatigt för dig som läsare.
Hittills har jag inte läst teserna i förväg, utan läst varje tes först den dag bloggposten om den skulle publiceras.
Därför har de här upprepningarna kommit som något av en överraskning varje gång.
Men när jag nu börjar ana att den här listan egentligen inte är 95 olika teser utan snarare en berättelse i punktform, vilket i och för sig är ett kreativt och spännande grepp, så tänker jag att det kanske skulle vara mer ändamålsenligt att ändra sin approach en smula.
Så jag kommer framöver inte att publicera ett inlägg om dagen. Jag kommer att läsa igenom alla återstående teser och försöka klumpa ihop sådana som ligger väldigt nära varandra, och skriva ett bättre genomtänkt inlägg om varje klump.
Något av en win-win, verkar det som. I mina ögon åtminstone.
Så, tills nästa gång, ha en trevlig nätvaro!
Companies need to come down from their Ivory Towers and talk to the people with whom they hope to create relationships.De här 95 teserna har visat sig vara en oväntat stor utmaning att blogga om, inte minst för att de förmodligen kunnat sammanfattas i 10.
Eftersom denna tes misslyckas kapitalt med att säga något nytt, så struntar jag i att skriva något om den. Om du inte vet vad jag tänker kring den och är nyfiken kan du helt enkelt läsa några tidigare poster, säg, från 18 och framåt.
Men, när jag nu ändå har din odelade uppmärksamhet tänkte jag passa på och meta lite.
Det blir ju lite trist om man ska hålla på och skriva om ungefär samma saker var och varannan dag, och lite tjatigt för dig som läsare.
Hittills har jag inte läst teserna i förväg, utan läst varje tes först den dag bloggposten om den skulle publiceras.
Därför har de här upprepningarna kommit som något av en överraskning varje gång.
Men när jag nu börjar ana att den här listan egentligen inte är 95 olika teser utan snarare en berättelse i punktform, vilket i och för sig är ett kreativt och spännande grepp, så tänker jag att det kanske skulle vara mer ändamålsenligt att ändra sin approach en smula.
Så jag kommer framöver inte att publicera ett inlägg om dagen. Jag kommer att läsa igenom alla återstående teser och försöka klumpa ihop sådana som ligger väldigt nära varandra, och skriva ett bättre genomtänkt inlägg om varje klump.
Något av en win-win, verkar det som. I mina ögon åtminstone.
Så, tills nästa gång, ha en trevlig nätvaro!
tisdag 24 januari 2012
Regarding ACTA
ACTA is for Anti-Counterfeiting Trade Agreement.
Sounds like it has nothing to do with illegal file-sharing, doesn't it? And nothing to do with human rights. Maybe something to do with generic drugs, though.
But before we dig into that, let's focus on the last two words: trade agreement.
This is not (directly) law; it is not something debated and decided on in democratically elected assemblies. It is not negotiated by elected representatives or even appointed representatives for elected parties.
It is negotiated by representatives for industry. Behind locked doors, in secrecy. It is not laws, that can be reversed by an upcoming government if they turn out to be bad.
These treaties typically last for decades, and if a country does not comply with a signed agreement, it can be severely punished by the others — the others can simply refuse to trade.
Now, trade agreements typically do not impose very detailed restrictions on signing parties.
ACTA, however, does. You think we've won the day with SOPA and PIPA down the drain? Oh no. You see, the copyright and patent industries are only half stupid. They know about every conceivable way to reach their goals, and they do all they can to try each and every one of them.
So, surprisingly, ACTA contains large portions concerned with stopping illegal file-sharing. And you know what that means; weaker protection for civil rights in the legislation, harder punishments, more surveillance.
The USA has already signed ACTA. The battle in the EU is ongoing as we speak.
And it is indeed an ugly battle. Proponents try everything they can to avoid having ACTA voted upon, known about, discussed by politicians or population, whatnot.
It will most likely violate the constitutions of most signing countries, including that of the USA, but the constitutions may have to yield.
In Sweden, the constitution is already commonly ignored by Säpo, the Swedish security service, and no politicians seem to think this is a serious problem. Also, politicians apparently see no problem with suggesting legislation that violates the constitution.
This can also be seen in the USA, where the NDAA clearly violates the US constitution.
In the EU, there is the Data Retention Directive, that has been rejected by several European constitutional courts, but is still required by the member states to implement.
So, the most probable course of events is, the constitutions yield. A constitution apparently comes cheap these days.
And ACTA doesn't settle for killing the internet, it actually aims to wipe out a considerable part of the third world by denying them generic drugs.
It is time to act, and show the authorities that we do not accept ACTA, that we do not accept bending the constitutions, that we do not accept having our rights taken from us.
We do not recognize representatives of industries as our leaders.
Sounds like it has nothing to do with illegal file-sharing, doesn't it? And nothing to do with human rights. Maybe something to do with generic drugs, though.
But before we dig into that, let's focus on the last two words: trade agreement.
This is not (directly) law; it is not something debated and decided on in democratically elected assemblies. It is not negotiated by elected representatives or even appointed representatives for elected parties.
It is negotiated by representatives for industry. Behind locked doors, in secrecy. It is not laws, that can be reversed by an upcoming government if they turn out to be bad.
These treaties typically last for decades, and if a country does not comply with a signed agreement, it can be severely punished by the others — the others can simply refuse to trade.
Now, trade agreements typically do not impose very detailed restrictions on signing parties.
ACTA, however, does. You think we've won the day with SOPA and PIPA down the drain? Oh no. You see, the copyright and patent industries are only half stupid. They know about every conceivable way to reach their goals, and they do all they can to try each and every one of them.
So, surprisingly, ACTA contains large portions concerned with stopping illegal file-sharing. And you know what that means; weaker protection for civil rights in the legislation, harder punishments, more surveillance.
The USA has already signed ACTA. The battle in the EU is ongoing as we speak.
And it is indeed an ugly battle. Proponents try everything they can to avoid having ACTA voted upon, known about, discussed by politicians or population, whatnot.
It will most likely violate the constitutions of most signing countries, including that of the USA, but the constitutions may have to yield.
In Sweden, the constitution is already commonly ignored by Säpo, the Swedish security service, and no politicians seem to think this is a serious problem. Also, politicians apparently see no problem with suggesting legislation that violates the constitution.
This can also be seen in the USA, where the NDAA clearly violates the US constitution.
In the EU, there is the Data Retention Directive, that has been rejected by several European constitutional courts, but is still required by the member states to implement.
So, the most probable course of events is, the constitutions yield. A constitution apparently comes cheap these days.
And ACTA doesn't settle for killing the internet, it actually aims to wipe out a considerable part of the third world by denying them generic drugs.
It is time to act, and show the authorities that we do not accept ACTA, that we do not accept bending the constitutions, that we do not accept having our rights taken from us.
We do not recognize representatives of industries as our leaders.
95 teser, XXIV
Dagens tes:
Eller att reta gallfeber på mig. Jag menar, ovanstående känns inte särskilt konstruktivt, som kritik betraktat?
Nåväl. Det som faktiskt står om man försöker tolka det välvilligt är att man med positionering avser ställningstagande, som yttrar sig i konkreta fördelar för konsumenten.
Som exempelvis internetleverantörer som är mer benägna att bevaka kundernas intressen än att springa upphovsrättsindustrins ärenden.
Eller telefontillverkare som tillhandahåller verktyg för att programmera om bootprogramvaran i telefonen — dvs den programvara som körs när telefonen startar. Det är en möjlighet som åtminstone SonyEricsson ger de kunder som köpt deras Android-lurar; man respekterar att maskinen tillhör köparen och säger att, ok, vill du göra det så tar vi inte ansvar för mjukvarans funktion därifrån och framåt, men om du använder det här verktyget så kan du i alla fall göra det du vill.
Det vanligaste användningsområdet för den möjligheten är att installera en s.k. "rootad" version av android, som ger användaren obegränsad makt över mjukvaran i telefonen. På så vis kan användaren ha tillgång till den senaste versionen av Android, något som annars kanske inte låter sig göras.
Detta gör också att kreativiteten bland dem som programmerar får flöda fritt på ett helt annat sätt än, säg, för iPhone/iOS, som, på grund av just detta, garanterat kommer att förlora i det långa loppet.
Och få kommer att sörja när vi väl når dit.
Bombastic boasts—"We are positioned to become the preeminent provider of XYZ"—do not constitute a position.Ibland undrar jag om inte några av de här teserna har som sitt huvudsakliga syfte att reta gallfeber på dem som de förefaller vara riktade till.
Eller att reta gallfeber på mig. Jag menar, ovanstående känns inte särskilt konstruktivt, som kritik betraktat?
Nåväl. Det som faktiskt står om man försöker tolka det välvilligt är att man med positionering avser ställningstagande, som yttrar sig i konkreta fördelar för konsumenten.
Som exempelvis internetleverantörer som är mer benägna att bevaka kundernas intressen än att springa upphovsrättsindustrins ärenden.
Eller telefontillverkare som tillhandahåller verktyg för att programmera om bootprogramvaran i telefonen — dvs den programvara som körs när telefonen startar. Det är en möjlighet som åtminstone SonyEricsson ger de kunder som köpt deras Android-lurar; man respekterar att maskinen tillhör köparen och säger att, ok, vill du göra det så tar vi inte ansvar för mjukvarans funktion därifrån och framåt, men om du använder det här verktyget så kan du i alla fall göra det du vill.
Det vanligaste användningsområdet för den möjligheten är att installera en s.k. "rootad" version av android, som ger användaren obegränsad makt över mjukvaran i telefonen. På så vis kan användaren ha tillgång till den senaste versionen av Android, något som annars kanske inte låter sig göras.
Detta gör också att kreativiteten bland dem som programmerar får flöda fritt på ett helt annat sätt än, säg, för iPhone/iOS, som, på grund av just detta, garanterat kommer att förlora i det långa loppet.
Och få kommer att sörja när vi väl når dit.
måndag 23 januari 2012
95 teser, XXIII
Dagens tes:
Man kan positionera sig på tre olika sätt: man kan inta en position som ens marknad gillar. Man kan inta en position som ens marknad skiter i. Och man kan anta en position som gör marknaden förbannad.
Det finns förvånansvärt många exempel på det sista; upphovsrättsindustrin som försöker stämma, övervaka och tvinga folk att köpa deras produkter och bara köpa deras produkter — trots att det problem man säger sig vilja lösa inte är ett problem; domänleverantörer som ställer sig bakom SOPA; företag som försöker låsa in sina kunder med mer eller mindre ohederliga metoder; sociala medier och webbtjänster som samlar in data om sina användare och säljer vidare; listan kan göras lång.
Förvånansvärt nog är det många som kommer undan med det — än så länge. Vi köper iPhone och iPad, använder Facebook, köper skivor och böcker, använder Microsoftprylar... trots att vi vet. Trots att vi är arga på dem.
Men, det är inte alla som förstår att det finns något att vara arg över, och det är förstås det de lever på. Många, som bara använder sina datorer till att surfa och betala räkningarna med, står ut med Microsoft för att de tror att Linux är obegripligt, eller för att de tror att Microsoft är bättre, eller något annat som baserar sig på okunskap.
Många som tycker att iPhone och iPad är skitballa och inte förstår varför det är ett problem att man inte kan ladda ner program till sina prylar från någon annan källa än tillverkaren, som skamlöst och godtyckligt nekar applikationer tillträde till den enda källan.
Så till syvende och sist verkar det som om våra tesförfattare underskattar en liten detalj; det som är problematiskt — och därtill kan vara allvarligt problematiskt — med företagen, kan helt enkelt vara för abstrakt för att attrahera den vrede från konsumenterna som det förtjänar.
Companies attempting to "position" themselves need to take a position. Optimally, it should relate to something their market actually cares about.Mmm. Men om vi ska vara lite petiga, och börja från början.
Man kan positionera sig på tre olika sätt: man kan inta en position som ens marknad gillar. Man kan inta en position som ens marknad skiter i. Och man kan anta en position som gör marknaden förbannad.
Det finns förvånansvärt många exempel på det sista; upphovsrättsindustrin som försöker stämma, övervaka och tvinga folk att köpa deras produkter och bara köpa deras produkter — trots att det problem man säger sig vilja lösa inte är ett problem; domänleverantörer som ställer sig bakom SOPA; företag som försöker låsa in sina kunder med mer eller mindre ohederliga metoder; sociala medier och webbtjänster som samlar in data om sina användare och säljer vidare; listan kan göras lång.
Förvånansvärt nog är det många som kommer undan med det — än så länge. Vi köper iPhone och iPad, använder Facebook, köper skivor och böcker, använder Microsoftprylar... trots att vi vet. Trots att vi är arga på dem.
Men, det är inte alla som förstår att det finns något att vara arg över, och det är förstås det de lever på. Många, som bara använder sina datorer till att surfa och betala räkningarna med, står ut med Microsoft för att de tror att Linux är obegripligt, eller för att de tror att Microsoft är bättre, eller något annat som baserar sig på okunskap.
Många som tycker att iPhone och iPad är skitballa och inte förstår varför det är ett problem att man inte kan ladda ner program till sina prylar från någon annan källa än tillverkaren, som skamlöst och godtyckligt nekar applikationer tillträde till den enda källan.
Så till syvende och sist verkar det som om våra tesförfattare underskattar en liten detalj; det som är problematiskt — och därtill kan vara allvarligt problematiskt — med företagen, kan helt enkelt vara för abstrakt för att attrahera den vrede från konsumenterna som det förtjänar.
söndag 22 januari 2012
Black March, or It Ain't Over 'til the Fat Lady Sings
While victorious in the battle of SOPA and PIPA, the war is not over yet.
The next atrocity in store is PCIPA, Protecting Children from Internet Pornographers Act.
Now, anyone in their right mind would like to protect children against molesters, wouldn't they?
Which is exactly why this act is dangerous — can you imagine a representative or senator who would dare being associated with opposing an act to protect children against child molesters?
The act proposes data retention, much like the EU:s controversial Data Retention Directive. It is basically about storing data about everyone using the internet for a long period of time, typically on the scale of years, for the police to use in later inquiries.
The problems with it include, but are not limited to:
- Innocent people being troubled by the police (searching private premises for physical evidence, appropriating computers, telephones and anything that may store data)
- Innocent people can become socially stigmatized by the suspicion of such a horrendous crime
- The information can leak to unauthorized parties, which may leak it further and, for instance, let employers know that workers have sought health care or psychological care. Or let neighbors know that police have taken interest in persons in relation to investigations of crime. Use your imagination; I'm sure you can see how this could ruin innocent peoples lives.
- The data is seldom useful anyway. The criminals know how to cover their tracks already, and they won't unlearn this. And this makes the data useful for one purpose only; to harass innocents.
Are you put off yet? Well, how about this:
Moreover, the lobbyists have a golden opportunity to actually copy-and-paste SOPA into the PCIPA, and have it done with. Yes they can. Don't think for a second they don't want to.
The PCIPA bill passed the House Judiciary Committee last year, and the next step would be a debate in the House of Representatives.
Steps are now taken to further protest against this imminent threat to the internet and our democracies and freedoms, and the idea is to quite simply not buy any records, movies, or anything such during March, 2012. It is one month, and the idea is that a person could postpone going to the movies, buying CDs, DVDs, BDs, books etc. to April. The idea is that this would make a real dent in the sales the first quarter of 2012, giving the copyright industry a taste of our power.
For my part, this feels like an easy thing to do. I'll just put the money I would otherwise have spent on these things in an envelope, and move it back to the wallet at the end of March. And then we'll see what I actually spend it on.
And, of course, don't let your politicians forget who is their master — you.
Edit 1: If you wish to participate, please also refrain from file sharing, legal or not.
Edit 2: Other sites: in english, swedish
Edit 1: If you wish to participate, please also refrain from file sharing, legal or not.
Edit 2: Other sites: in english, swedish
95 teser, XXII
Dagens tes:
När kunden bokstavligen sitter i ens knä vill det till att man helt enkelt respekterar kunden, och befrändar sig med kunden. Ser till att kunden känner förtroende, och förtroendet kräver allt det där som står i tesen.
Goda vänner skrattar tillsammans. Samtidigt som en inte visar upp en tillgjord och tillrättalagd fasad inför sina vänner.
Jo, det är faktiskt sant; folk som skickar e-post till företag väntar sig att bli vänligt bemötta. Det beror på att det är så man oftast bemöts på nätet. Vänligt, avspänt, oftast med en glimt i ögat.
Det vore för övrigt önskvärt att journalister hängde lite på nätet så att de fick erfara detta i stället för att måla upp bilden av internet som en stor trollhåla. Visst finns det trollhålor här och var på nätet, men här finns också gemenskap, värme och glädje.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; var en Snel Hest. Det är det enda sättet att göra världen bättre.
Och ni företag: ni behöver också vara Snela Hestar. Anas vil vi inte klapa er.
Getting a sense of humor does not mean putting some jokes on the corporate web site. Rather, it requires big values, a little humility, straight talk, and a genuine point of view.Eh... så på svenska blir det då:
Att skaffa ett sinne för humor betyder inte att publicera några skämt på företagets webbsida. Det kräver snarare att företagen tar sig själva på jävligt stort allvar.Eller, om en ska vara lite mer nyanserad; att de inte bara tar sig själva, utan också sina kunder, på största allvar. Kunderna finns nämligen inte längre "där borta", utan de sitter inne på företagens kontor. Det är en sån där sak internet gör, tar bort avstånd.
När kunden bokstavligen sitter i ens knä vill det till att man helt enkelt respekterar kunden, och befrändar sig med kunden. Ser till att kunden känner förtroende, och förtroendet kräver allt det där som står i tesen.
Goda vänner skrattar tillsammans. Samtidigt som en inte visar upp en tillgjord och tillrättalagd fasad inför sina vänner.
Jo, det är faktiskt sant; folk som skickar e-post till företag väntar sig att bli vänligt bemötta. Det beror på att det är så man oftast bemöts på nätet. Vänligt, avspänt, oftast med en glimt i ögat.
Det vore för övrigt önskvärt att journalister hängde lite på nätet så att de fick erfara detta i stället för att måla upp bilden av internet som en stor trollhåla. Visst finns det trollhålor här och var på nätet, men här finns också gemenskap, värme och glädje.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; var en Snel Hest. Det är det enda sättet att göra världen bättre.
Och ni företag: ni behöver också vara Snela Hestar. Anas vil vi inte klapa er.
lördag 21 januari 2012
95 teser, XXI
Dagens tes:
Men det gör jag bevisligen inte.
Företag behöver sannerligen inte ta sig själva på mindre allvar; det säger sig självt. Däremot behöver de se över sin image. Det som verkade seriöst och kompetent igår, ser stelbent och taffligt ut idag.
Retorik är förvisso en gammal konst, som beskrevs redan av de gamla grekerna, men det är i första hand principerna som levt vidare till dagens samhälle; det är principerna som är tidlösa. De bilder som målades upp för Sokrates eller Platon kanske inte skulle säga oss något, eller så skulle vi kanske missförstå dem — just för att vi inte levde där och då, och inte har kontexten att sätta in bilderna i, kontexten som skänker bilderna dess skönhet och styrka.
Företagens image är retorik, och den retorik som gick hem för 20 år sedan, fungerar allt sämre med åren. Eftersom vi befinner oss i en omvälvande tid, åldras bilderna fort, bildligt talat.
En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Tusen ord som säger fel sak är inget att sträva efter.
Companies need to lighten up and take themselves less seriously. They need to get a sense of humor.Jag känner mig för varje dag som går allt mer som en gammal surgubbe. Men det är inte mitt fel. Eller jo det är det, om jag nu skulle lida så överjävligt av att kommentera de här taffliga teserna så kunde jag ju enkelt låta bli.
Men det gör jag bevisligen inte.
Företag behöver sannerligen inte ta sig själva på mindre allvar; det säger sig självt. Däremot behöver de se över sin image. Det som verkade seriöst och kompetent igår, ser stelbent och taffligt ut idag.
Retorik är förvisso en gammal konst, som beskrevs redan av de gamla grekerna, men det är i första hand principerna som levt vidare till dagens samhälle; det är principerna som är tidlösa. De bilder som målades upp för Sokrates eller Platon kanske inte skulle säga oss något, eller så skulle vi kanske missförstå dem — just för att vi inte levde där och då, och inte har kontexten att sätta in bilderna i, kontexten som skänker bilderna dess skönhet och styrka.
Företagens image är retorik, och den retorik som gick hem för 20 år sedan, fungerar allt sämre med åren. Eftersom vi befinner oss i en omvälvande tid, åldras bilderna fort, bildligt talat.
En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Tusen ord som säger fel sak är inget att sträva efter.
Politisk Ideologi, IV
Jag hör ibland, i interna diskussioner inom Piratpartiet, personer säga att Piratpartiets politik är eller bör vara "evidensbaserad", "vetenskaplig" osv.
När en börjar fundera över var man har hört sådana argument förut, är det lätt hänt att en blir lite fundersam.
Låt oss börja i vår omedelbara närhet; vi känner nog alla personer som hävdar, att om en bara tänker lite logiskt, så är ideologi X det enda vettiga svaret. Och de som inte omfamnar ideologi X är således antingen styrda av sina känslor, eller dumma i huvudet.
Om en nu är av uppfattningen att var och en ska ha rätt att tycka vad hen vill, så kan man kanske tycka att respekten för oliktänkande kunde gå något djupare än så.
Men låt oss fortsätta vår upptäcktsresa; vi beger oss till mitten av det förra seklet och till dåvarande Sovjetunionen, på den tiden styrt av Josef Stalin. Argument om vetenskaplighet och effektivitet präglade bolsjevismen.
Vi tar oss lite västerut, till ett annat totalitärt samhälle, Hitlers Tyskland. Ett under av rationalitet och vetenskaplighet. Vi har förvisso sparkat ut rasbiologin ur vetenskapens rum sedan dess, men den tiden var den tiden.
Och det är inget konstigt med att vi hittar något slags rationalism i diktaturer; diktatur är trots allt långt rationellare än demokrati.
Och det är heller inte av rationella skäl vi vill ha demokrati. Att vilja ha demokrati av rationella skäl vore vansinne; det är mycket enklare, och effektivare, att styra ett samhälle om man har en vilja att ta hänsyn till, än om man har miljoner spretiga viljor att ta hänsyn till, och ju mer makt man ger åt miljonerna, desto trögare går det. Självklart.
Ändå är det just demokrati vi vill ha. Jag vill ha det, och du vill nog ha det också, annars läste du nog inte den här bloggen.
Så varför vill vi ha demokrati? Svaret är nog ganska enkelt; i en diktatur är vi maktlösa, i en demokrati är vi, åtminstone formellt, inte det. Och vi vill ha makt att påverka vår situation; när vi är maktlösa blir vi stressade och frustrerade. Och allt som skrämmer oss med totalitära samhällen handlar om precis den enskildes maktlöshet och statens totala makt.
Jag tror att rationalismens väg är en mycket farlig väg att beträda. Det är t.ex. ofta mycket rationellt att låta ändamålet helga medlen, vilket är oacceptabelt för demokrater.
Vi har hört enfaldens härolder skandera att de minsann har "fakta" på sin sida. Att deras "fakta" är våra lögner hindrar dem inte en sekund.
Det intellektuellt hederliga måste rimligen vara att se på oss själva på ett någorlunda vetenskapligt sätt, och erkänna att, ja, jag är människa, ja, jag styrs i mångt och mycket av mina känslor.
Vi vill ha demokrati av känslomässiga skäl. Vi vill, av känslomässiga skäl, inte kränka varandras rättigheter på vägen mot våra mål. Vi anser, av känslomässiga skäl, att ditt eller datt är Sanningen™, eller att sanningen är ett flyktigt begrepp, eller något annat.
Ironiskt nog är grunden för ett rationellt agerande att en inser att en är en känslomässig varelse, och lär sig identifiera när en låter känslorna styra, och besinna sig och omvärdera. Och i den omvärderingen också värdera vilka andra känslor som finns i omlopp, så att en inte blir enkelriktat tillmötesgående.
Göra en retorisk analys av de andras argument och se vad som är fakta och vad som är snömos.
Vi har en känslomässig grund att bygga partiet på. Den förefaller, ur mitt perspektiv, handla om ett fungerande rättssamhälle (med rimliga upphovsrätts- och patentlagar, och stor rättssäkerhet), en fungerande demokrati (utan otillbörlig övervakning och andra otillbörliga intrång i den personliga sfären), en moderniserad skola, en transparent förvaltning och en rik — delad — kultur.
Låt oss lämna formuleringarna om evidensbaserat och vetenskapligt till sakpolitiken, och till när vi har beslutat att driva en sakpolitisk fråga och börjar fundera kring hur. Det är alltså inte dags att blanda in de formuleringarna när vi diskuterar om vi ska hjälpa narkomaner till ett bättre liv, utan, om vi nu skulle bestämma oss för att vi ska göra det, när vi diskuterar hur det ska göras.
Edit: Klara tipsade om ett filmklipp:
När en börjar fundera över var man har hört sådana argument förut, är det lätt hänt att en blir lite fundersam.
Låt oss börja i vår omedelbara närhet; vi känner nog alla personer som hävdar, att om en bara tänker lite logiskt, så är ideologi X det enda vettiga svaret. Och de som inte omfamnar ideologi X är således antingen styrda av sina känslor, eller dumma i huvudet.
Om en nu är av uppfattningen att var och en ska ha rätt att tycka vad hen vill, så kan man kanske tycka att respekten för oliktänkande kunde gå något djupare än så.
Men låt oss fortsätta vår upptäcktsresa; vi beger oss till mitten av det förra seklet och till dåvarande Sovjetunionen, på den tiden styrt av Josef Stalin. Argument om vetenskaplighet och effektivitet präglade bolsjevismen.
Vi tar oss lite västerut, till ett annat totalitärt samhälle, Hitlers Tyskland. Ett under av rationalitet och vetenskaplighet. Vi har förvisso sparkat ut rasbiologin ur vetenskapens rum sedan dess, men den tiden var den tiden.
Och det är inget konstigt med att vi hittar något slags rationalism i diktaturer; diktatur är trots allt långt rationellare än demokrati.
Och det är heller inte av rationella skäl vi vill ha demokrati. Att vilja ha demokrati av rationella skäl vore vansinne; det är mycket enklare, och effektivare, att styra ett samhälle om man har en vilja att ta hänsyn till, än om man har miljoner spretiga viljor att ta hänsyn till, och ju mer makt man ger åt miljonerna, desto trögare går det. Självklart.
Ändå är det just demokrati vi vill ha. Jag vill ha det, och du vill nog ha det också, annars läste du nog inte den här bloggen.
Så varför vill vi ha demokrati? Svaret är nog ganska enkelt; i en diktatur är vi maktlösa, i en demokrati är vi, åtminstone formellt, inte det. Och vi vill ha makt att påverka vår situation; när vi är maktlösa blir vi stressade och frustrerade. Och allt som skrämmer oss med totalitära samhällen handlar om precis den enskildes maktlöshet och statens totala makt.
Jag tror att rationalismens väg är en mycket farlig väg att beträda. Det är t.ex. ofta mycket rationellt att låta ändamålet helga medlen, vilket är oacceptabelt för demokrater.
Vi har hört enfaldens härolder skandera att de minsann har "fakta" på sin sida. Att deras "fakta" är våra lögner hindrar dem inte en sekund.
Det intellektuellt hederliga måste rimligen vara att se på oss själva på ett någorlunda vetenskapligt sätt, och erkänna att, ja, jag är människa, ja, jag styrs i mångt och mycket av mina känslor.
Vi vill ha demokrati av känslomässiga skäl. Vi vill, av känslomässiga skäl, inte kränka varandras rättigheter på vägen mot våra mål. Vi anser, av känslomässiga skäl, att ditt eller datt är Sanningen™, eller att sanningen är ett flyktigt begrepp, eller något annat.
Ironiskt nog är grunden för ett rationellt agerande att en inser att en är en känslomässig varelse, och lär sig identifiera när en låter känslorna styra, och besinna sig och omvärdera. Och i den omvärderingen också värdera vilka andra känslor som finns i omlopp, så att en inte blir enkelriktat tillmötesgående.
Göra en retorisk analys av de andras argument och se vad som är fakta och vad som är snömos.
Vi har en känslomässig grund att bygga partiet på. Den förefaller, ur mitt perspektiv, handla om ett fungerande rättssamhälle (med rimliga upphovsrätts- och patentlagar, och stor rättssäkerhet), en fungerande demokrati (utan otillbörlig övervakning och andra otillbörliga intrång i den personliga sfären), en moderniserad skola, en transparent förvaltning och en rik — delad — kultur.
Låt oss lämna formuleringarna om evidensbaserat och vetenskapligt till sakpolitiken, och till när vi har beslutat att driva en sakpolitisk fråga och börjar fundera kring hur. Det är alltså inte dags att blanda in de formuleringarna när vi diskuterar om vi ska hjälpa narkomaner till ett bättre liv, utan, om vi nu skulle bestämma oss för att vi ska göra det, när vi diskuterar hur det ska göras.
Edit: Klara tipsade om ett filmklipp:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)