tisdag 31 januari 2012

95 teser, XXX - XXXI

Idag tar jag två teser:
  1. Brand loyalty is the corporate version of going steady, but the breakup is inevitable—and coming fast. Because they are networked, smart markets are able to renegotiate relationships with blinding speed.
  2. Networked markets can change suppliers overnight. Networked knowledge workers can change employers over lunch. Your own "downsizing initiatives" taught us to ask the question: "Loyalty? What's that?"
Det här illustrerar en mycket viktig princip, som jag brukar påminna mina vänner om när de ska söka jobb eller uppdrag.

Meningsfull kommunikation är alltid en dialog. Vilket betyder att den är dubbelriktad. Folk som söker jobb fokuserar oftast enbart på vad de har för positiva egenskaper som arbetsgivaren kan tänkas bli imponerad av eller nöjd med. Men vad har arbetsgivaren att komma med, då? Varför ska jag som arbetstagare arbeta för en viss arbetsgivare?

Det är ju trots allt inte så att arbetsgivare ger oss arbete av något slags godhjärtad filantropi; arbetsgivaren ger oss arbete för att tjäna pengar på det. Även om de gärna vill få dig att tro att du enbart är en belastning och en kostnad, är det helt enkelt inte sant. Du är en tillgång för arbetsgivaren.

Även om du arbetar inom vård/skola/omsorg och det inte går att visa några hårda försäljningssiffror, så sparar ditt arbete stora pengar för din uppdragsgivare. Vad kostar det inte samhället när människor begår brott för att finansiera drogmissbruk? Vad kostar det inte samhället att vårda missbrukare för sjukdomar och skador som de inte skulle ha ådragit sig om vi lyckats fånga upp dem i stället? Hur mycket större blir inte dessa kostnader om vi inte tar ansvar för dem som redan är i missbruk?

Om vi tar och backar lite, till den första av teserna, och byter ämne en smula; märkestrogenhet är ett märkligt fenomen. Jag själv har t.ex. föredragit Levi's jeans i hela mitt vuxna liv. Har gjort enstaka undantag för Marlboro och that's it. Jag kan mycket väl vara för gammal för att ändra mig i just det avseendet i förstone.

Men när det gäller tekniska produkter är läget ett annat. Jag är en hyfsat lycklig ägare till två Macar, och har ägt en iPod Nano och en iPhone.

När jag upptäckte att iPod:en bara kunde uppdateras via iTunes tyckte jag att det var korkat, men jag brydde mig inte så mycket; jag ville ha den att spela musik i och låtarna gick ju enkelt att överföra ändå.

När jag insåg att iPhone också endast kunde uppdateras via iTunes började jag bli irriterad. Jag hade haft några smartphones innan, som inte hade några idiotiska begränsningar.

När det uppdagades att iPad skulle fortsätta i samma spår gick äntligen ljuset upp för mig; detta är inte bara lite irriterande; det är en ond strategi som ger Apple makt över vad jag gör med mina apparater. Jag hävdar inte att detta är strategins syfte, men det är irrelevant; det är strategins effekt. Jag kommer aldrig att köpa en iPad, och aldrig mer en iPhone. iPod förstår jag inte vitsen med längre; t.o.m. enklare mobiltelefoner har inbyggd musikspelare och har eller kan ges en hygglig lagringskapacitet.

Vilket gör att när jag nu står i begrepp att köpa ny dator, är det inte i första hand Apples datorer jag tittar på. Det är egentligen bara en sak som är säker; jag kommer inte att köra Windows. Microsoft har nämligen, i mitt fall, lyckats med ett slags inverterad märkestrogenhet; jag blir vansinnig varje gång jag använder skiten; det är inte enkelt, det är inte bra, det är inte tryggt, det är bara idiotiskt. De kan inte ens formulera ett felmeddelande så att en erfaren programmerare förstår det. Thank you and goodbye säger undertecknad då.

Notera att om du tycker det är mödan värt för att spela något spel eller något så är det din ensak och jag respekterar det. Kom bara inte och försök övertala mig att använda Windows, ok?

Men det är inte omöjligt att det blir en Mac; Apples idioti begränsar sig än så länge till iPod, iPhone och iPad. Det är några saker som är lite trista med mjukvaruutvecklingsbranschen; de bästa datorspelen finns, enligt dem som vet, bara för Windows (nej, jag är ingen gamer), och de bästa musikinspelningsprogrammen finns bara för Windows och Mac. Detta beror förmodligen på att mjukvarutillverkarna inte har vett att prata med sina marknader.

Nå, efter denna lilla rant kan det vara dags att knyta ihop säcken; även märkestrogenhet är dubbelriktad.

Om märket är troget mig, kan jag vara trogen tillbaka. Levi's 501:or är stort sett likadana som de var när jag började använda dem för 30 år sedan, men priset stiger ständigt, samtidigt som tyget blir allt tunnare. Jag börjar tveka, men har kunnat fortsätta använda dem eftersom jag haft möjlighet att köpa dem i länder där de är billigare. Å andra sidan är det kanske inte helt lätt att hitta jeans av andra märken som är bättre. Time will tell.

I teknikens värld, har Apple visat sig inte alls vara det användarvänliga företag jag en gång trodde att de var.

Min nuvarande arbetsgivare har ett par plus; de har en stark säljorganisation, de ger mig bra lön. De har också ett fett minus; de ger mig bara 5 veckors semester. Vi får se hur de sköter sig i min första löneförhandling med dem, efter anställning that is. Jag har ingen särskild anledning att låta just dem tjäna pengar på mig. Men så länge jag låter dem göra det, ger jag dem valuta för min lön; jag värnar om mitt eget goda namn och rykte, och låter därmed arbetsgivaren få del av detsamma. Det är vår överenskommelse.

Då kanske du invänder att det är enkelt för mig att säga, som kan välja arbetsgivare som jag väljer kläder. Men även för den som har att välja på att få/behålla ett jobb eller vara/bli arbetslös, är det viktigt med det dubbelriktade. Om arbetsgivaren inte visar sin uppskattning, eller rentav har en hotfull ton i sin kommunikation, ger du inte allt, inte ens om du försöker. Du blir inte den tillgång som du kan vara, om du inte får blomma. Många chefer tror att de inte vill att deras personal ska blomma, utan bara göra det de "ska" och hålla käften. Och vad teserna säger är att deras personal — och kunder — kommer att ge dem fel och vända dem ryggen.

Slutligen tänkte jag dra till med ett nyligen aktuellt exempel: Godaddy. Go figure.

What goes around, comes around.