söndag 29 januari 2012

95 teser - XXVI - XXIX

Den här gången tar vi 4 teser på en gång:
  1. Public Relations does not relate to the public. Companies are deeply afraid of their markets.
  2. By speaking in language that is distant, uninviting, arrogant, they build walls to keep markets at bay.
  3. Most marketing programs are based on the fear that the market might see what's really going on inside the company.
  4. Elvis said it best: "We can't go on together with suspicious minds."
Om vi börjar bakifrån, så ser vi att författarna till teserna tar sig själva på mycket stort allvar, och därför inte tar några som helst risker utan ser till att få med humorn, på precis det sätt de själva föreskriver.

Tittar man på de andra tre, har de ett gemensamt stråk; i den predigitala världen var ett företags väggar, pja, företagets väggar. Vad som pågick där innanför kunde möjligen avslöjas av en man som Günter Wallraff, men på det stora hela var det som pågick innanför företagets väggar, företagets hemlighet.

Men i vår allt mer uppkopplade värld blir det allt naturligare att prata med varandra — och inte bara med de människor en möter i sin köttsliga vardag, utan också med alla dem en har kontakt med online.

Detta är något som företagen, på gott och ont, måste förhålla sig till. De anställda tenderar allt mer att vara så lojala som arbetsgivaren förtjänar — snarare än att vara så lojala som arbetsgivaren kräver. Och då gäller det som arbetsgivare att göra sig förtjänt av lojaliteten. Och då räcker det inte med att verksamheten ska vara lönsam — annars skulle vi kunna bygga knarkfabriker och importera barn som finge arbeta som slavar där och tjäna storkovan.

Så vi har uppenbarligen redan andra värderingar som styr vad som accepteras från företagens sida, än bara krass lönsamhet.

Och dessa värderingar blir, när informationen diffunderar ut i etern, allt viktigare för företagen att leva upp till. Annars viker och sviker deras marknader.

I det digitala samhället blir dessutom trovärdighet hårdvaluta; om någon person börjar följa en på, säg, twitter, så vet en initialt inte vad det är för en filur. En får kanske aldrig veta. Men en bildar sig en uppfattning, och filuren i fråga får skapa sig en trovärdighet genom vad hen säger och hur hen säger det.

Samma mekanism blir allt viktigare i företagens kommunikation med deras marknader. Trovärdigheten måste förtjänas. Den hårda vägen.