Dagens tes:
Nå, det känns ju inte helt osannolikt att tänka sig att det ligger något i det hela. Men å andra sidan ska man nog inte underskatta trögheten i samhället — den tröghet, som exempelvis yttrar sig i att gammelmedia fortfarande allt som oftast sussar sött, men har en bit kvar till det där yrvakna tillståndet där man säger: EY! Vad fan är det ni gör med pressfriheten?
Den tröghet, som också yttrar sig i att våra politikers patentlösning på alla problem tycks vara mer regler och hårdare lagar och straff, mindre rättssäkra lagar och mer otillbörlig övervakning. Utom då när det är marknaden som riskerar hamna i kläm, då brukar det plötsligt passa att damma av de gamla liberala idealen.
Ser ni ironin här; de liberala ideal, som skulle kunna göra nytta, överges, och de som bevisligen endast gör skada, omhuldas.
Åter till ämnet; om man tittar på det franska hovet på 1700-talet (japp, 18th century refererar till 1700-talet), så får man väl hålla i minnet att det var först i slutet av århundradet som man avskaffade monarkin, avrättade den gamle kungen och utropade republik. Dessförinnan var det politisk medeltid som härskade i landet, och revolutionen kom till stånd — well, för att folket hade fått nog av medeltiden.
Med tanke på att man vid de forna hoven ofta använde ett "förfinat" språk, för att markera klasskillnaden gentemot pöbeln, så torde det språket — som f.ö. lär ha varit franska — ha varit motsatsen till folkligt.
På lite samma sätt som företagen nu använder ett formellt språk — historiskt för att markera sin professionalism och seriositet. Vilket faktiskt ter sig ganska rationellt när en ser det ur det perspektivet.
Men VD:ar i vad som lite överslätande kallades "fleecetröjor" var nog ett tidigt tecken på att vi är på väg in i en värld där kostym och slips inte längre tolkas som något annat än ett försök att framställa sig som något förmer än man egentligen är, och där det språk som tidigare upplevts som professionellt och seriöst bara blir främmande och avvisande.
In just a few more years, the current homogenized "voice" of business—the sound of mission statements and brochures—will seem as contrived and artificial as the language of the 18th century French court.Åh, en förutsägelse. Vi skådar in i framtiden!
Nå, det känns ju inte helt osannolikt att tänka sig att det ligger något i det hela. Men å andra sidan ska man nog inte underskatta trögheten i samhället — den tröghet, som exempelvis yttrar sig i att gammelmedia fortfarande allt som oftast sussar sött, men har en bit kvar till det där yrvakna tillståndet där man säger: EY! Vad fan är det ni gör med pressfriheten?
Den tröghet, som också yttrar sig i att våra politikers patentlösning på alla problem tycks vara mer regler och hårdare lagar och straff, mindre rättssäkra lagar och mer otillbörlig övervakning. Utom då när det är marknaden som riskerar hamna i kläm, då brukar det plötsligt passa att damma av de gamla liberala idealen.
Ser ni ironin här; de liberala ideal, som skulle kunna göra nytta, överges, och de som bevisligen endast gör skada, omhuldas.
Åter till ämnet; om man tittar på det franska hovet på 1700-talet (japp, 18th century refererar till 1700-talet), så får man väl hålla i minnet att det var först i slutet av århundradet som man avskaffade monarkin, avrättade den gamle kungen och utropade republik. Dessförinnan var det politisk medeltid som härskade i landet, och revolutionen kom till stånd — well, för att folket hade fått nog av medeltiden.
Med tanke på att man vid de forna hoven ofta använde ett "förfinat" språk, för att markera klasskillnaden gentemot pöbeln, så torde det språket — som f.ö. lär ha varit franska — ha varit motsatsen till folkligt.
På lite samma sätt som företagen nu använder ett formellt språk — historiskt för att markera sin professionalism och seriositet. Vilket faktiskt ter sig ganska rationellt när en ser det ur det perspektivet.
Men VD:ar i vad som lite överslätande kallades "fleecetröjor" var nog ett tidigt tecken på att vi är på väg in i en värld där kostym och slips inte längre tolkas som något annat än ett försök att framställa sig som något förmer än man egentligen är, och där det språk som tidigare upplevts som professionellt och seriöst bara blir främmande och avvisande.
