People recognize each other as such from the sound of this voice.Kom att tänka på ett citat av Stephen King. Han har ju gett ut ett antal böcker under pseudonymen Richard Bachman. I början av denna utgivning försökte man hålla hans verkliga identitet hemlig, men det höll inte så länge.
Därefter gavs de böcker han dittills publicerat under pseudonymen i en samlingsvolym, The Bachman Books.
Till denna volym skrevs en introduktion, Why I was Bachman. Jag ska citera ett kapitel ur den.
In 1968 or 1969, Paul McCartney said a wistful and startling thing in an interview. He said the Beatles had discussed the idea of going out on the road as a bar-band named Randy and the Rockets. They would wear hokey capes and masks à la Count Five, he said, so no one would recognize them, and they would just have a rave-up, like in the old days.
When the interviewer suggested they would be recognized by their voices, Paul seemed at first startled... and then a bit appalled.En av poängerna i hela texten är att människor har en unik röst (som inte nödvändigt behöver vara ljudet av hens stämband), ett signum, som känns igen av dem som är väl förtrogna med detta signum.
Läser man Magnihasa, Bring Back Boats och Tankefel, så är det lätt att få för sig att det är samma person som ligger bakom alla tre bloggarna.
Även för den som inte känner henom särskilt väl.
Jag är troligen rätt genomskinlig, jag med. Skulle jag försöka förställa mitt sätt att skriva, skulle människor som läst några av mina texter förmodligen snart känna igen mina argument och tankar lik förbannat.
Och skulle jag försöka med att lansera andras tankar i stället för mina egna, skulle jag nog fortfarande kunna kännas igen på formuleringar, val av argument, tankens kedjor och språng.
Åtminstone av en människa. Frågan är hur bra ett datorprogram behöver vara på mönstermatchning för att avslöja mig. Någon kanske vet?
Som ni anar har detta implikationer för den som är övervakad, särskilt för den som är övervakad på nätet, som du och jag.
I rest my case.
